Rooke Time 43: februari 2004: Som jag ser det / Bengt Rooke

Så har alltså åter igen en ny generation nått fram till den ständiga frågan: ”är det bra att saker och ting förnyas eller är det säkrast att det förblir vid det gamla?” - och gjort en positionsbestämning som uppenbarligen befinns besvärande.

Om hur det förhåller sig beträffande det besvärliga i detta föreligger det också en mening som hävdar att denna generation har varit mer rädd att hylla elegans, önskan om vinst och om offentlig överlägsenhet (inte att förväxla med naturlig stolthet), och att man alltför länge använt ”det vanliga som det bästa” likt en sköld för att skydda sin slätstrukenheten - men som samtidigt under årens lopp lyckats skaffa sig egna regler (som är denna sandlådas alldeles egna).
(Möjligen kan en ny och överraskande vurm som spridit sig i generationen: den i sitt orginal grandiosa argentinska tangon, med sina skarpt markerade turer, ge generationen en viss hjälp åtminstone vad elegansen beträffar, sedan den, för saken skull, lämnat träskor och jeans hemma.)
Givetvis är allt detta - liksom tango - socialgrupps- och klassrelaterat.

För att inte tala om att man i denna generation varit mer rädd för Nietzsche som filosof, än att föredra något som har att göra med såväl Gud som och/eller Lenin. Men på något sätt hänger allt samman i tiden. Kanske med Gustav Vasa och Luther också för den delen.

Deras regler är annars ”deras” egna - men utan omgivningens stöd skulle denna generationens fortsatta ”lek” inte vara möjlig.
Och man har dessutom (åtminstone initialt) förnekat det slemma vinstbegäret - medan man samtidigt med näbbar och klor, och så skickligt som överhuvud taget möjligt, strävar mot det.

Det är inte lätt för denna generation - som uppenbarligen har svårt att acceptera och hantera den utvecklingshastighet den själv varit med om att skapa - att se hur gruppvansinnets förhärligande trasslar till det - i den personliga singularitetens önskan om att synas.

I detta svåra läge förevisar nu dessa (ofta tillsammans med sin något äldre generation!), inför öppen ridå i press och TV, hur man genom en föregiven gruppsamvaro skiljer ut sig som personlighet och någon slags ”segrare” under de mest förnedrande former för bedräglighet och offentlig pennalism, mot såväl enskilda som mot den omgivande gruppen.

Man hyllar alltså till slut och i verkligheten den överlägsenhet man är så rädd för (men som man också vill uppnå): genom att bli sedd som en speciell person (inte nödvändigtvis genom att i verkligheten vara det) - : man kallar det i stället för en ”vinst i ett spel”, som en ”lek” med lycklig utgång; det innehållslösa i sammanhanget och det totalt kravlösa vinnadet är i de flesta fall lekens egenvärde!

Den nya medelåldersgenerationen har här tydligen funnit en ny väg att både lämna och stanna kvar i barndomens barnbrutala lekhage - genom att man helt enkelt inte kallar sin egen verklighet för vad den är: Verklighet - ; man kallar verkligheten för ”tävling” eller för ”lek”; (men till denna lekens mörkare sidor hör att man behöver ”lekkamrater” att förnedra och ”övervinna”).
Det nya är att omgivningen (uppenbarligen utan djupare eftertanke) skänker denna ”lek” sitt stöd genom att delta - såsom de nödvändiga åskådarna!

Och så, i den perpetuella tidens växlingar har en ny dimension i ”det ständiga spelet med vår Herre” visat sig i en blandning där det förflutna paras ihop med det nutida i en ny version av generations(för?)växling, inför frågan ”om det är bra att saker och ting förnyas eller om är det är säkrast att allt förblir vid det gamla”.

Man har lärt både sig själv och andra att det är bra att vara snabb och handlingskraftig, men att det därtill också behövs både kunskap och tid för reflektion och analys har uppenbarligen kommit bort, i denna: - gängets nya, och ohyggligt brutala lekhage -.
Nietsches: ”Du stora stjärna! Vad vore du väl om du ej hade dem för vilka du lyste!”, är aktuellare än någonsin. Man måste ju ha en flock som man kan lysa för: det övriga i gänget - sedan man bedragit det - men obegripligt nog uppfattas detta inte som ett regelbrott i denna - för den nya medelåldersgenerationen - nya ”lekvärld”.

Spelplatsen med dess sandlåda är, trots alla sina allvarliga tjyvtricks och farligheter, inte enbart förlagd till den ekonomiska (läs dagens försäkringsvärld då detta skrivs) och till den politiska sfären där en ohöljd antiintellektualism och amoralitet tycks dominera.

Spelplatsen är i stort sett den vanliga vardagen, den som också är den vanliga människans, och denna blir i slutändan - med samma vanlighet - den som drabbas hårdast.

Hur ett samhälle skall vara konstruerat för att fungera väl och vem som skall ha ansvaret för att så blir fallet förfaller inte vara en så allvarlig fråga att den dagligdags upptar flertalet.
Får jag därför föreslå ett samtal med Sokrates, som Platon redogjort för i boken ”Staten”, (nu nyöversatt av Jan Stolpe i ett läsvärt och lättläst språk, Atlantis förlag) som lämplig utgångspunkt i frågan - vilket en annan (politisk) dagspresskrönikör gjort.

Här kan man i varje fall finna några av de grundstenar som de västerländska kulturerna vilar på. Med tanke på att Platon ville se staten styrd av filosofer som måste ha den egenheten att de inte själva skulle sträva efter egen makt utan endast motvilligt ta del av sin stats angelägenheter, skulle väl detta vara ett utmärkt bokval för vår tids flertal.
Särskilt som intellektuella politiker oftast har varit katastrofer för de folk som tvingats leva under dem när dessa med hugg och slag har tvingat sitt folk att följa en abstrakt idé som endast lett till förtidig död och elände.

Hos Platon finns det också ett starkt drag av kommunism - egendom skall vara gemensam, barn skall uppfostras kollektivt. Men viktigast - här finns också den misstro mot litteratur och konst som genom tiderna kännetecknat totalitära regimer.

Platon var alltså en av de första som insåg att litteraturen och konsten i sig var en betydande kraft.
Och därför var det en farlig kraft!
Platon var i denna mening en man med en åsikt som är utomordentligt modern och passande för vår tid. Konstnärer och litteratörer framstod för Platon som auktoriteter - men (då!?) utan att vara det. Därför att de kunde förleda massan och hota den rena filosofin bakom deras drivfjäder i den konst och den litteratur som skulle vara dess beskrivare och den ideologiska ledstjärnan.
(Den parentetiska frågan lyder: hur är det med den saken i dag?!)

Om någon frågar sig varför vi skall bry oss om en urgammal bok som kommer till slutsatser som i många fall är både befängda och förfärliga? Krönikörens svar är enkelt: det var här någonstans som den politiska diskussionen började. Platon såg de alternativ som stod till buds och dissekerade dem alla. Vi behöver inte hålla med, men att följa Soktrates och hans vänner i denna diskussion om politikens väsen tvingar dagens läsare att fundera och tänka själv -. Det var vad Sokrates ville, och det var vad som gjorde den tidens mäktiga så upprörda att de år 399 f.Kr. beslöt att dömma den store läraren till döden.

För teckentydare är det i varje fall inte alldeles betydelselöst att de i dessa tecken inte sällan kan se en mystisk/religiös och/eller en mer eller mindre tydlig politisk klangbotten i tatueringarnas och amuletternas bildvärld som - oavsett deras estetiska förtjänster - illustrerar ett allt annat än diskret och stilla mumlande samband med ideologier som dess bärare kanske inte är helt medvetna om eller omfattar.

Den estetiskt eleganta dekorationen att känna stolthet över - vilket för flertalet förmodligen ursprungligen varit den enda avsikten - kan därmed hota att bli till ett missriktande riktmärke för ett liv som man kanske egentligen inte vill leva.
Skulle så vara fallet tyder det på ett fatalt misstag - eller på bristande eftertanke - och/eller, för den delen, kanske en bristande kunskap.

Det finns teckentydare som ”läser” tecken lika lätt och tydligt som andra läser bokstavsskriven text!

Då det gäller att bära en amulett med en mening man inte omfattar, ställer det sig ju lättare att ändra om man så vill - man lägger av den eller byter den mot en med de förtecken man önskar.

Hithörande eftertankar borde istället vara till besinning i ett före perspektiv och därför med stor noggrannhet beaktas så att man inte, sig själv ovetande, kommer att vandra genom livet under tecknet av en amulett som tydligt avspeglar en tro man inte omfattar eller - särskilt då man är tatuerad - med tecken som har en speciell och uppenbar mening bortom den rent estetiska, som visar på åsikter man inte har som sina personliga.

Eftersom varken den som utför tatueringen eller den som dekoreras bör vara helt okunniga i ämnet, utan att båda parter är väl insatta i tecknens betydelse (får man hoppas) - får dekoratören, sedan han tydliggjort tecknens betydelse, stå till svars endast för sina händers verk - medan den dekorerade själv har det fulla ansvaret för teckenvalet med dess olika betydelser.

Om man senare i livet skaffar sig en mer ingående och djupare kunskap även om sådana ting som vad tecken talar för språk, och om de då inte motsvarar vad man önskar, uppstår en situation - särskilt vad gäller tatueringar - som knappast kan vara särskilt lyckobringande.

Det är under alla förhållande bl.a. ting som dessa som medverkar till ett första omdöme om en person vi möter in natura.
På gott och ont är det ju den ytliga sidan av människan vi först träffar på och har att umgås med på tu man hand - eller i flock.

Om personen sedan genom sina olika sidor konstituerar en personlighet, som har stor eller begränsad kunskap och/eller en fast eller tvivlande tro under ytan på de olika fenomen som den genom sina tecken ger uttryck för, kommer bekantskapen (- om den utvecklas -) i förlängningen att utvisa.

Visar det sig att det är en från omgivningen särskiljande personlighet som vi vill uppmärksamma och utveckla kontakten med, är det under alla förhållande just den yttre bilden av människan vi först möter - och genom denna tycker vi oss också uppleva något av personens inre.
Senare finner vi (kanske) detta omdöme kongenialt - kanske inte.
Vi vet inte heller hur personen kommit fram till den verklighetsuppfattning som vi tycker oss kunna avläsa: det får det fortsatta umgänget visa.

De flesta av dessa klargöranden resulterar i att vi därefter tror oss veta mer om mäniskan än vi faktiskt i verkligheten gör: vi är inte sällan så snabba i våra omdömen att vi ibland betraktas som alltför snabba.
Men - alltför ofta har vi tyvärr också alltför rätt!

Avsikten med bekantskaper har sin grund i att de, förhoppningsvis, skall verka berikande - men eftersom människan har många sidor kan vi inte veta om så blir fallet. Många av de bedömningar vi gör i vardagslivet har sin grund i tron på medmänniskan, i meningen - tilltro.

Att ha tilltro till människan är en sak, men då det gäller att tro på samma tecken som en människa dekorerar sig med eller bär med sig: ting som t.ex. en amulett vars bärare förklarar ”något” för oss såsom varande det verkliga innehållet i tecknet är något helt annat.

Om t.ex. amuletten som ting är tilltalande i sig och kanske har ett intill skönhet gränsande utseende, betyder detta givetvis inte att vi med en slags omedelbar verkan omfattar även en - eller för den delen någon tilltro alls till detta tings inre repesentation som det anses föra med sig - men vi kan tro på tinget i sig - såsom varande vackert.

Det är just genom själva förädlingshandlingen som vi gärna ger tinget en viss tilltro och som dess bärare av det mer än så - därför att man också vill tro på en annan och djupare innebörd. Motsvarande kan möjligen också gälla för tatueringen.

Att tro på ett ting, som en amulett, är samtidigt som det är ett ting och inget annat, så är det ett tecken för en tro - om vi som utomstående omedelbart kan tolka tecknet eller ej.
Tecknet tyder på en önskan av dess bärare att demonstrera denna sin tro och på hur denna förhåller sig till den utanför tecknet varande verkligheten. Det blir till ett tecken för en tro på att vår gemensamma yttre verklighet kan påverkas genom tecknet - på att amuletten besitter en inneboende styrka, en magi, som möjliggör en transsubstantiering av en kraft som vid behov av hjälp i ett här-och-nu-sammanhang kan ändra verkligheten.
Tecknet blir härigenom till en fetisch, till ett föremål som antas ha magisk kraft och att det därför dyrkas för den skull.

Att tro på ett ting - på en amulett - såsom varande vacker - och vid behov som ett tecken till hjälp i ett irrationellt sammanhang - är som önskan fullt förståelig.
Men i övrigt - förutom som estetiskt föremål - kan det rent faktiskt mera visa vad personen vill tro på - än vad vederbörande i verkligheten tror på.

Vad som däremot skulle vara önskvärt är, att detta tecken som ting kunde motsvara slavens lagerkrans som han höll över fältherren när denne drog in i Rom på triumfvagn med sin segrande här, samtidigt som slaven viskade ”Kom ihåg att du är dödlig”, att alltså bäraren av amuletten var både slaven och segraren; - med andra ord: ett i fast form formulerat, påtagligt och ständigt påminnande om vad som är umgängets viktigaste regel: det omedelbara och personliga ställningstagandet i varje enskilt fall och inför varje enskild människa; sådant skulle ställa beaktansvärda krav på dess bärare vid ett fortsatt umgänge: alltså ett utmärkt skäl till att bära en amulett.

Vanligtvis menas det att man bör vänta med ett ställningstagande till en person så länge som möjligt, och att ett personligt beslut måste tänkas över och kan väntas-ut, för att inte bli förhastat.
Sådant kan möjligen vara sunt för hopen - men för den enskilde personen måste det i så fall ske långt senare än den omedelbara reaktionen: den kan - givetvis beroende på om situationen är sådan - understundom vara livsavgörande.

Amuletten skulle som tecken i denna mening kunna förmedla en personlig tilltro till att lita på det första intrycket av en person eller situation - oavsett hur allt sedan kan komma att utveckla sig - och oavsett vilken annan funktion amuletten därtill möjligen kan tillföras.

Vad beträffar bruket att bära olika stenar som fetischer eller som ett slags amuletter gäller samma förutsättningar som för andra amuletter eller talismaner.
Men om den rent estetiska funktionen härvid utkonkurreras av, och i stället kopplas till, föreställningen (som nutilldags också förekommer i ett obestämt eller oreflekterat New Age-sammanhang) som en ”urgammal magisk” funktion - då uppstår det onekligen fara för grus i det med sanningsbegreppet opererande logiska tänkandet: då tar det primitiva i det religiösa anlaget över hanterandet av verkligheten.

Det är alltid svårt att tänka på ett nytt och annorlunda sätt än det man en gång lärt sig - att göra ett s.k paradigmbyte - men det måste man om man skall tro på och tala om något utanför tidigare hanterade kunskaper.
Det gäller inte minst om man skall tänka själv och fritt, ty för detta måste man då också själv skapa utrymme -.

Och skall man spekulera runt ting som amuletter, magiska stenar, tatueringar och annat sådant, måste man ta sig förbi hinder i form av tidigare sätt att tänka och ”andras åsikter”!
Detta är uppenbarligen vad som händer i tiden just nu.
Därför skulle man tro att rätten att tänka själv också hade rätten att bli trodd inbyggd i sig - men det har den inte.

Man måste alltså ta med i betraktande vad som händer om andra inte är beredda till att acceptera någon motvänd sida mot deras egen sedan länge ”vedertagna” åsikt - om vad som är deras ”egenbild”: den enda verkligt ”sanna” bilden av verkligheten.
Om man anammar ett eget tecken - som inte är samma som tidigare tecken - eller om man själv, personligen bestämmer vikten och lödigheten av ett eget tecken för sin egen person - den egna åsikten förkroppsligad och förtingsligad - som alltså aldrig kan bli likadan för någon annan: för ”de andra”?!

Vissa av alla dessa tecken kan verka skrämmande för ”de andra”, som inte har svårt att föreställa sig att detta ”något” också är förenande för dessa ”nya-tecken-bärare”.
Vilket i en del fall inte hindrar att det rent faktiskt också förhåller sig så!

Mellan det privata personliga och det allmänna konforma finns det alltid ett avgörande som måste lösas genom det egna ställningstagandet.
Vad är då att föredra - om frågan i detta sammanhang formuleras enligt följande:

Vill man bära ett särskiljande tecken för sin egen person, om detta samtidigt innebär att man därigenom öppnar för en ny och ytterst personligt krävande åsiktsargumentering - och att man kanske också därigenom måste ”förneka” andra tecken - för andra tankevägar - de som ”de andra” har?
Är det då att föredra de gamla konforma tecknen med de ålderdomliga hallstämplarna som garantier - det är tryggt och kräver praktiskt taget ingenting av den egna personen?

Då det gäller i sammanhang med yngre och medelålders människor som uttrycker sig genom de tecken som diskuteras här, är en sådan sida av saken som denna frågeställning, inte utan en viss vikt för dessa att ta ställning till.

Det frekventa bruket hos urbana människor att bära amuletter och att dekorera sig med stenar eller tatueringar (vare sig det handlar om enbart ytliga dekorationer eller om det rör sig om uttryckliga meningsdemonstrationer) kommer också fortsättningsvis - i ett längre perspektiv - att sysselsätta folklivsforskare, etnologer: genom sin vetenskapsgren kommer de säkerligen att klarlägga såväl mening och frekvens, som delar och helhet i dagens förekomst av allt sådant.
Kanske kommer också antropologer i förlängningen att forska i detta genom kosmologin ur ett antropologiskt perspektiv om det visar sig att det, förutom sin estetiska bakgrund, därtill handlar om religiösa trosfrågor som här får sina bilder framburna i det offentliga rummet.

Man kan i varje fall ställa den inte helt ointressanta frågan om det inte egentligen är på det viset (med tanke på samhällsbilden i allmänhet - med en därav följande handlingsförlamning för den enskilde) - att dessa tecken i tiden som allehanda amuletter och tatueringar utgör - är symptom och reaktioner hos den enskilda människan för att synliggöra sig som en personlighet; ett slags hjälp till självhjälp i en allt mer opersonaliserad byråkratisk självhandlingsförlamande samhällsstruktur?
Medvetet eller (ibland) omedvetet.

Tar man till sig en historisk anstrukenhet som kunskap (vilket faktiskt redan genom handlingen i sig är ett slags intresse för historia som sådan), men där det ofta är det fiktiva i historien man tar till sig - (till skillnad från den icke-fiktiva som är intellektuellt och kunskapsmässigt formulerad), är det med likgiltighet för den rent faktamässigt grundade djupsynen.
Man tar istället till sig den dekorerade ytan - och detta - får man förmoda - till intäkt för att illustrera handlingskraft!

Eftersom det i dag finns ett uppenbart både allmänt och ett individuellt behov av ett allt snabbare personligt ställningstagande och agerande i olika samhälleliga situationer - men att man finner detta under rådande förhållanden kringskuret och omöjligt - är det därför högst förståeligt om man vill - åtminstone demonstrera förekomsten av handlingskraft - därför omger man sig med en, som man menar vara högst personlig, alternativ bildvärld på sin egen kropp - i sitt eget liv.

Därför kan man faktiskt se det som en i högsta grad begriplig handling att på olika sätt och med olika medel dekorera sig - såsom illustrerande en ytterst personlig sådan nödvändig handlingskraft - också genom att bära besvärjande amuletter och genom mer eller mindre vildsinta, eller för den delen eleganta, tatueringar, just för att besvärja den förlamande jämnstrukenheten som ligger i vardagen med dess alltigenom personligt begränsande styrdhet - och därifrån till det våldsamt handlingstillvända i dagens fantasy- och science fiction film- och berättarvärld och den snabba kosmologiska dvs. rymdvetenskapliga utvecklingen - vars nyhetsflöde dominerar radio,TV, video och press - under den fritid man har.

Dekorerandet som sådant är i högre grad ett etnologiskt (och möjligen efterhand antropologiskt), mer än ett ”konventionellt-konstnärligt” fenomen (eller just därigenom), därför att det är själva tiden (inte enbart den historiska) utan mera ett av vår tids sociala förhållningssätt som skapat det.

Det som visas är uppenbart färgat och framsprunget ur tidens bästsäljar-bokutgivning och tekno/elektroniska/fantasy-värld, fylld som den är med mystik och med inslag som är möjliga att tolka utifrån fantastiska och religiösa föreställningar: mytologskt-historiska spekulationer, dvs. kosmogoniska, i förhållande till framtiden med en myckenhet av österländsk-, keltisk- och vikinga-anstrykning (inte minst då det gäller tatueringar och smycken som t.ex.Torshammare, magiska stenar o.likn.) i en bildvärld som t.ex genom Arthursagan i Star Wars, böcker som senare filmats i form av Sagan om Ringen, De två tornen och Konungens återkomst, böckerna och filmerna om Harry Potter, Matrix-filmerna, X-file och mycket annat sådant som, rent allmänt, har tillfört intresse för områden som för de flesta tidigare varit okända med spekulationer om människan, över det okända, om livet sådant det är, och om livet efter detta.

Allt sådant är i högsta grad mänskligt och har egentligen alltid förekommit. Men den nya film-fantasyvärlden har också tillfört det okända synliga och levande bilder av en ny värld som är påtagligt föreställningsbar som en spännande framtidstanke - och/eller, för den delen, tankar på en domedag - genom dess tekniskt fantasifullt framställda spekulativa visioner.

Härtill kommer ett nyväckt och stort allmänt intresse för medeltiden med dess häxsabbatshysteri, kabbalamystik och annat sådant, känt eller okänt, historiskt sant eller annan historia, med dess inslag av mystik (dock i många fall och tyvärr enbart drivet av en sorglig men förståelig [på grund av sin svåråtkomlighet?] allmän okunnighet).

I vilket fall: detta intresse för historia (faktisk eller fiktiv) kanaliseras till ett ökat allmänintresse som uppenbarligen ligger i tiden och som det därför gäller för våra historiker att ta verkligt väl vara på.
Vilket de i populär form med stor framgång också gör.

Vår tids inflytelserikaste medium utgörs i dag av bilderna och upplevelsevärlden genom TV, film, video och dataspel.
Det är därför en smula problematiskt då det verkar som om filmkritiken, synes ha kommit en smula i otakt med vår nuvarande tid med dess nya utmaningar.

Den visar sig dessvärre inte alltid tydligt utan är ofta inlindad i språkliga obegripligheter, vilket lyckligtvis också gör att läsarna oftast lämnar den åt dess öde.
Vid avhandlandet av t.ex. en action-komedi-film som är baserad på ett sceince fiction-understatement märks sådant mera tydligt.

I sådana filmer måste man lämna det berättarhistoriska litterära draget därhän vid recenserandet eftersom det inte ingår som det ”naturliga” inslaget i den nya teknologiska upplevelsevärld där data- och TV-spelens tydliga artificiella uttryck, både i sig själv är, och ger egna upplevelser - och till en viss grad både typiserar dessa upplevelser som ligger utanför den rent mänskligt/personliga känslan av upplevandet - och - upplevelsen i sig är rent teknisk - vilket det litterära i fantasyn inte gör i samma utsträckning som i sceince fiction - därför att fantasyberättandet har en förmåga att just förmänskliga sina berättelser.

Traditionella filmkritiker - som oftast har litteraturkritiken som ledstjärna kan uppenbarligen inte analysera film som vad de ser som bilder i ett ljudsammanhang - denna nya forms eget sammanhang - för att berätta just sin - och teknikens - egen historia - .
Det kan emellertid de nya/uppdaterade [bild]konstkritikerna i bästa fall (nota bene, måste! - inför den nya konstens blandformer): bildanalys insatt i sitt sammanhang.

Att dessa (bild)konstkritiker sedan tolkar detta i litterära termer är en helt annan sak; - filmkritikerna har ännu inte accepterat filmen i sig - filmens nya konstruktion som i huvudsak har att göra med - och är - bilder och ljud som blir till ett - som en enhet: utvecklingen mot den oförblommerade kärleksaffären mellan filmen som film, med dess bildspråk med sina egna sagor, och de avancerade virtuella världarna från dator- och TV-spelen - som berättar nya historier på sitt eget nya sätt.

Denna kärlekssaga kallas av ortodoxa ”gamla” film/litteratur/kritiker som en mesalliance - men i verkligheten är den ett fruktbringande förhållande som attraherar en ny publik - som inte bryr sig - om att filmvärlden i dess akademiska form, som av gammal hävd, (och därmed också utbildningen till filmkritiker) går via de litteraturvetenskapliga domänerna.
Ren icke-litterär bildkunskap ligger förvånansvärt rätt långt utanför deras naturliga kommunikationsvärld, medan (bild)konstkritikernas motsvarande utbildning mestadels sker via konstvetenskapliga institutioner.

Den nya publiken ser det nya i vad de ser - och de vill hela tiden se något nytt! - de attraheras av vad de ser! De uppfattar också - lyckligtvis - den luddigt ålderdomliga litteraturkritiken av den nya filmen som - just vad den är: föråldrad - och därför ointressant, luddig: man läser den helt enkelt inte!
Den nya filmpubliken har inget emot vår tids blandäktenskap!

Mycket av allt detta går att ha en viss förståelse för - och om sådant har kopplingar i nutiden med bruket av historiskt gods och tänkande och idéer i form av amuletter som smycken eller kroppsmålning, och (ibland som en konstform) i tatueringar - går det genom igenkänningseffekten att känna vindar från 1950, -60, och -70-talen.
Och för den delen också i det dåtida inte sällan seriösa, religiöst färgade sökandet: om det är detsamma som det här är fråga om, får det på intet sätt bli tal om något som är baserat på okunskap och som därför blir parat med indifferenta eller förmenta värden -.

Fältet är inte bara fritt för egna spekulationer och tankar, för tilltron till det egna personliga ställningstagande som sådant: fältet kräver - rent faktiskt - ett eget tänkande för den egna personligheten att visa fram.
Inte bara att visa upp sig, att föra fram sin person som sådan - utan att lägga fram sitt eget tänkande - om tiden och om hur den manifesterar sig genom sina företeelser - i en öppen dialog med omvärlden.

Det är dock numera mestadels och lyckligtvis inte längre fråga om att torgföra någon introvert ensamsyn (vilket det egentligen aldrig varit tal om) utan om ett personligt ställningstagande baserat på verklig vidsyn - då så är fallet blir också den verkliga verkligheten (”inte sandlådans”) och alla de reflekterande upplevelserna i den, verkligt spännande!

Och skall det till olika ting och tecken och under för detta - så låt gå för en sådan tingens ordning!
Kanske kommer också antropologer i förlängningen att forska i detta genom kosmologin ur ett antropologiskt perspektiv om det visar sig att det, förutom sin estetiska bakgrund, därtill handlar om religiösa trosfrågor som här får sina bilder framburna i det offentliga rummet.