Etnologi, (av grek. ethnos ´folk´och logia ´- lära´, ´vetenskap´, av logos ´ord´). Tidigare var den gängse benämningen på ämnet vid svenska universitet folklivsforskning som omfattade ämnet nordisk och jämförande folklivsforskning, sedan 1946 har denna beteckning ersatts av etnologi.

Numera har det etnologiska studiet framför allt i Skandinavien och i tyskspråkiga länder breddats till att omfatta alla samhällsklasser och olika slags delkulturer.
Dagens etnologer bedriver ofta studier av nutida förhållanden, men det historiska perspektivet spelar stor roll vid tolkningen. Etnologien har därigenom på en gång en historisk och en samhällsvetenskaplig inriktning. Även om etnologerna i princip kan studera vilken epok som helst medför dock forskningsmaterialet och forskningsmetoderna vanligen en fokusering på 1800- och 1900-talen.

Det etnologiska forskningsmaterialet är brett: skriftliga källor av olika slag, föremål, bilder, uppteckningar, intervjuer, observationer i levande miljöer, massmediekulturens och konsumtionssamhällets många yttringar.

Likväl är det inte källmaterialet och de mycket skiftande forskningsobjekten som tecknar etnologins vetenskapliga profil utan det kulturvetenskapliga perspektivet: att analysera samhället i termer av kultur, att studera individer och grupper som kulturbärare och kulturbyggare.
Det är främst genom denna teoretiska vinkling som etnologin skiljer sig från grannvetenskaper som sociologi och socialhistoria.

Etnologer brukar ofta ett komparativt basmaterial för t.ex. studiet av spridning och utbredning av kulturföreteelser.
Inom folksagoforskningen har detta t.o.m. global omfattning.
Likväl bedriver etnologer främst kvalitativa analyser av gruppmässiga, regionala och lokala förhållanden.

Därför kan studieobjektet lika gärna vara ett fiskeläge eller en stadsmiljö från 1800-talet som dagens tonårsliv eller invandrarvillkor.

Etnologerna söker inte medelvärden utan studerar bestämda individer.
De strävar därför inte i främsta rummet efter representativt, kvantifierbart material utan efter material som belyser bestämda miljöer liksom den kulturella spännvidden.

I motsats till den traditionella historieforskningens studium av de objektiva, faktiska förhållandena inriktar sig etnologerna även på studiet av människors egna förhållningar och attityder, sådana de framkommer i såväl utsagor av olika slag som tro, dikt och beteenden.

Etnologer anlägger alltså ett inifrånperspektiv i avsikt att söka förklara och förstå människors tänkesätt och handlingar.
Samtidigt beaktas den yttre kontexten, t.ex. ekologiska, politiska och ideologiska förhållanden.
Den etnologiska forskningens utveckling har följt gängse gällande teorier: evolutionism, funktionalism, diffusionalism, strukturalism, historiematerialism m.fl.

Under efterkrigstiden har på verkan från engelskspråklig antropologi och samhällsvetenskap varit stark.
Inom svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning har det etnologiska perspektivet och den etnologiska formen för kulturanalys rönt avsevärt intresse under senare år.

Medan studier i etnologi i de nordiska grannländerna alltjämt är yrkesförberedande för verksamhet inom kulturhistoriska museer och kulturmiljövård, studeras ämnet i Sverige ofta i kombination med andra humanistiska ämnen än arkeologi och konstvetenskap.

Etnologer har viktiga uppgifter att fylla i massmedier, folkbildningsverksamhet, bibliotek, kulturförvaltning och skolor, liksom inom sociala yrken och turistnäringen samt i affärsvärlden.

Inte minst tack vare invandringen av främmande etniska grupper har etnologin kommit att i hög grad uppmärksammas i samhällslivet.
Jämsides med kultur- och socialantropologerna har etnologerna en viktig uppgift att fylla genom att förmedla kunskap om olika folkgruppers kulturella arv och etniska identitet.