I Svensk Historia av Alf Henrikson (Bonniers, 1963 m.fl. uppl.) avslutar han inledningskapitlet Förhistoria med följande: ”Fantasieggande hälsningar från bronsåldern utgör vidare de hällristningar som finns på flera håll i Sverige, framför allt i det bohuslänska Tanum och i den stora Kiviksgraven i Skåne.

Med sitt myller av skepp, hästar, vagnar, plogar, solhjul och mänskliga figurer är de olyckligtvis oklara både till sitt syfte och till sitt innehåll, så att det exempelvis är omöjligt att veta hur de bronsåldersbåtar egentligen såg ut som ristarna alltid avbildade med dubbla kölar och stävar.

Omkring år 600 f.Kr. sjönk temperaturen i Sverige av någon anledning våldsamt, så att de föregående århundradenas människovänliga klimat under loppet av ett par generationers livstid förvandlade sig till ett ouhärdligt väder, döpt till Fimbulvintern av sin sentida upptäckare, den berömde botanisten Rutger Sernander.

Årsnederbörden ökade betydligt, torvmossarna växte, granen tog överhand i skogarna, och av de frukter och sädesslag som bronsålderns aristokrater hade odlat på sina domäner överlevde endast kornet.

Alltifrån den tiden blir fornfynden i hela det nordiska området påfallande glesa och anspråkslösa för ett halvt årtusende framåt, samtidigt som en kulturell blomstring tar vid i Mellaneuropa, där den keltiska folkstammen vid denna tid utbredde sig över hela kontinenten från Svarta havet till Nordsjön och de brittiska öarna, satte sig i besittning av tennfyndigheterna och koppargruvorna som tillhandahöll bronsålderns brons och avbröt handelsvägarna mellan Norden och länderna vid Medelhavet.”



Kelter (grek. Keltoi´eller Keltai, lat. Celtae) var en indoeuropeisk folkgrupp med historiskt utbredningsområde från Brittiska öarna till nuv. Turkiet; ursprungligen en geografisk samlingsbenämning på folk i Europa bosatta väster om skyterna, etablerad av antika grekiska författare som Hekataios och Herodotos.

I antik litteratur förekommer även de synonyma termerna Galler (lat. Galli) för keltisktalande folk i Podalen och norrut, och galater (grek. Gallatai) för keltisktalande folk i Grekland och Mindre Asien. Benämningen användes tidigt även om folk som inte talade keltiska språk, t.ex. om germaner, vilka romarna lärde sig skilja från kelter under första århundradet f.Kr.

I det arkeologiska materialet motsvaras kelterna av den centraleuropeiska laténekulturen (ca. 550 f.Kr.- Kr.f.). Relationen mellan denna kultur och keltiska språk är dock oklar: även om många laténefolk var keltisktalande, behöver inte alla vara det.

Kelterna var uppdelade i en mängd stammar, styrda av lokala härskare. Före medeltiden förenades aldrig keltiska stammar i något större rike, även om försök gjordes bl.a. av Vercingetorix.


Kunskapen om kelterna vilar till övervägande delen på arkeologisk analys.
Det har föreslagits att den centraleuropeiska hallstattkulturen (ca 1000-400 f.Kr.) skulle ha uppburits av keltisktalande folk, delvis p.g.a. att den äldsta laténetiden (400-talet f.Kr.) uppvisar en kultur vars sociala bas tycks ha liknat hallstattkulturens. Det förefaller som om delar av det gemensamma kulturområdet vid denna tid drabbades av en kris; bl.a. övergavs befästningar.

I Champagne vid Mosel blomstrade dock en kultur med rika stormannagravar. Även golaseccakulturen i Lombardiet (ca 900-400 f.K.) bars förmodligen delvis upp av keltisktalande folk.


Orsakerna till laténe-expansionen är okända. Överbefolkning och sociala spänningar har föreslagits; i flera regioner upphörde under 300-talet f.Kr. den rika gravkulturen. I början av 300-talet angreps etruskerna i Norditalien av kelter, vilka till sist besatte slätten från Lombardiet till Ancona. Andra keltiska krigståg ledde ända ned till Apulien, dock utan varaktig bosättning som resultat.

Enligt Livius härrör uttrycket ”Vae victis”, ”ve de besegrade!” från gallernas (kelternas) hövding Brennus, vilken 390 (eller 387/386) f.Kr. erövrade Rom utom Capitolium. När romarna vid utbetalandet av lösensumman klagade över att gallerna använde falska vikter, kastade Brennus sitt svärd i vågskålen med orden ”Vae victis”.

Många kelter kom härefter också att tjäna som legosoldater i medelhavsrikena, från Syrakusa och Karthago till de hellenistiska staterna i öster. Migrationerna till Italien anses ha orsakat en viss avfolkning i norr.

Under 300-talet f.Kr. berördes även Centraleuropa av utvecklingen; kelter från väster tycks ha erövrat Böhmen, medan andra utbredde sig mot mellersta Donau.

Under 200-talet f.Kr. försköts tyngdpunkten i laténekulturen österut, genom att Donauområdet koloniserades ända till nuvarande Rumänien. Denna fortsättning på 300-talets utveckling blev grunden till invasioner av Balkanhalvön, vilka 279 f.Kr. kulminerade i ett misslyckat anfall mot helgedomen i Delfi.

En grupp kelter fick 278 f.Kr. fotfäste i Mindre Asien (galater). I Thrakien grundade kelter Tylisriket, som redan 212 f.Kr. krossades av thrakerna. Vid nedre Donau uppkom en kelto-skytisk blandkultur, och i slutet av 200-talet belägrade kelter förgäves den grekiska staden Olbia vid Svarta havet. Vid Sava bosatte sig de keltiska skordiskerna, och delar av östra Alperna och nuvarande Kroatien behärskades av de likaledes keltiska tauriskerna. På Balkan utgjorde kelterna förmodligen bara ett ledarskikt över lokala illyriska folk.

Stora delar av nuvarande Frankrike beboddes under hallstattiden troligen av kelter, och övriga regioner integrerades under laténetiden. Landet söder om Garonne berördes dock inte i lika hög grad; vid södra Rhône bildades en blandkultur (keltoligurer).

Kelternas relation till den iberiska halvön är problematisk. Några invandringsrörelser kan inte tidsfästas, men det arkeologiska materialet antyder ändå en tidig keltisk närvaro. Flera iberiska stammar uppvisade keltiska kulturdrag, och de antika författarna kallade dessa folk för keltibrer. Möjligen var denna kultur följden av en inre utvecklig mot ett samhälle liknande det keltiska, varvid det keltiska inflytandet ökade genom vissa, av oss hittills okända invandringar.


Tidpunkten för inlemmandet av de brittiska öarna i den keltiska kultursfären är även den omdiskuterad. Medeltida iriska sagor nämner invasioner, men inga sådana går att belägga i det arkeologiska materialet. Övärlden nåddes dock av laténekulturen, vars inflytande kulminerade stax efter 100 f.Kr. Troligen invaderades södra England i denna sena period av de kelto-germanska belgierna.

Under expansionstiden i öster besegrades kelterna i Italien av romarna och underkuvades slutgiltigt 189-191 f. Kr. Från 125 f. Kr. och framför allt under 50-talet f.kr. erövrade romarna sedan hela Gallien (Caesar).

Romerska framstötar i öster var länge mindre ihärdiga. I slutet av 100-talet f.Kr. utvecklades handeln mellan den romerska staden Aquileia och det järnexporterande keltiska riket Noricum. Omkring 60 f.Kr. led dock kelterna i Donauområdet nederlag mot dakerna, vilket försvagade deras motståndskraft. Romerska offensiver på norra Balkan 35-9 f.Kr. ledde till att nästan hela området erövrades.

Samtidigt som romarna erövrade huvuddelen av det keltiska kulturområdet anfölls kelter norrifrån av germaner, som besatte stora delar av nuvarande Tyskland. De germanska markomannerna erövrade ca 8 f.Kr. Böhmen. Sarmatiska iazyger ockuperade på 10-talet e.Kr. delar av nuvarande Ungerns slättland. Under första århundradet e.Kr. erövrades även Storbritannien av romarna, förutom det nordligaste området.


Britannia var romarnas namn på de brittiska öarna, framför allt England, Wales och Skottland. Caesar gick över engelska kanalen 55 och 54 f.Kr., men först under kejsar Claudius inleddes en bestående ockupation. Under åren 43-48 e.Kr. underkuvades stora delar av Sydengland och förvandlades till den romerska provinsen Britannia.

Under de flaviska kejsarna utvidgades provinsen betydligt, framför allt ståthållaren Agricola (78-84), som erövrade Wales och södra Skottland. Nordgränsen konsoliderades genom anläggandet av Hadrianus vall på 120-talet och den nordligare Antonius vall ca 142.

Under andra hälften av 200-talet ingick Britannia i fristående riksbildningar men återinfördes i imperiet 297. Administrativt delades Britannia redan 197 i två provinser, under Diocletianus i fyra och efter 369 i fem.
Under 300-talet drabbades Britannia i ökad grad av invasioner av pikter från norr, skoter från väster, saxare och franker från sydost.
År 410 bröts det militära sambandet med Rom, men romersk administration tycks ha fortsatt fungera under ännu någon generation.

Britanner, britannier, för även britter eller britoner är dels en sammanfattande beteckning för de keltisktalande folk som vid vår tideräknings början bebodde stora delar av av de brittiska öarna (”ökelter”), dels och oftare en benämning på dem av dessa folk som bodde i det nuvarande Storbritannien. De sistnämnda anses representera en senare invandring från kontinenten än de iriska och skotska gaelerna, vilka de vid sin ankomst trängde väster- och norrut.

Vid romarnas invasion 55 f.Kr. var britannerna fördelade på ett flertal stammar, t.ex. korner och kantier (i nuvarande Cornwall resp. Kent).
De britanniska (brittiska) språken brukar indelas i nord- (t.ex. kumbriska), väst- (t.ex. kymriska eller walesiska) och sydvästbritanniska (t.ex. korniska och bretonska).

Sedan romarna i början av 400-talet dragit tillbaka sina trupper från Storbritannien (Britannia) dröjde det inte länge förrän landet invaderades av angler, saxare och jutar, och åtskilliga britanner tog då sin tillflykt till det nuvarande Bretagne.
Längst i väster kunde några britanniska stammar tills vidare förbli intakta, särskilt de nuvarande och ännu keltisktalande walesarna.
Kumbrerna i norr upphörde att tala sitt britanniska språk på 1000-talet, och korniskan i sydväst dog ut på 1700-talet.

Vissa befolkningsskikt hade i samarbete med romarna nått en hög kulturell nivå, inte minst i de talrika större städerna som Eburacum (York), Londinium (London) och Glevum (Gloucester).

Prästerskapet, druiderna, spelade en viktig roll även politiskt, trots att kristendomen hade nått Britannia redan på 100-talet.
Den rika folkdikten bevarades länge i muntlig form i både Bretagne och Wales.


De romerska framgångarna ledde i Gallien till en djupgående romanisering. I öster var denna process inte lika entydig, och lokala blandkulturer uppkom. I delar av de romerska provinserna Noricum och Pannonia fortlevde keltiskt språk under antiken, men varken där eller i Gallien framstår kelter längre som självständigt agerande grupper längre fram i historien.

Sedan romarna 410 övergivit Britannia skapade keltiska stormän självständiga riken där under 400- och 500 talen e.Kr. De invaderande anglosaxarna trängde dock kelterna alltmer västerut, vilket möjligen var orsaken till att Bretagne koloniserades av emigrerande brittiska kelter, främst från Cornwall.

Andra flyttade ända till Asturien, där de hade ett eget biskopsdöme, Britonia, på 500-talet. På 800-talet hade de brittiska kelterna drivits tillbaka till Wales och södra Skottland, medan Cornwall underkuvades av anglosaxarna men bevarade sin särart.

De folk i nuvarande Skottland som sedan senantiken benämnts pikter var troligen delvis keltiska. Pikterna hade aldrig lytt under Rom och bevarade sin kultur ända till 800-talet.


Pikterna (lat. Picti ´De bemålade´) var en folkgrupp i Skottland under senatiken och under den tidiga medeltiden. Namnet, ursprungligen romarnas samlingsbenämning (belagd från 297 e.Kr.) på folk norr om Britannias nordgräns, syftade troligen på deras kroppsbemålning eller tatueringar.

Pikternas etnicitet är omdiskuterad. De var uppdelade i en mängd stamkungariken men tycks ha erkänt en överkung med vaga maktbefogenheter. Forskningen trodde länge att deras tronföljd var matrilinjär, dvs. följde kvinnolinjen, men detta har tillbakavisats.

År 685 drev pikterna tillbaka de expanderande anglosaxarna i slaget vid Nechtanesmere i östra Skottland, men vid mitten av 800-talet uppgick deras område i det gaetiska riket. Under följande sekler försvann deras kulturella särdrag, liksom deras språk, varför kunskapen om pikternas samhälle är starkt begränsad. De har efterlämnat flera konstnärligt intressanta stenreliefer.


På Irland berördes inte laténekulturen nämnvärt av det romerska imperiebyggandet, och det keltiska samhället vidareutvecklades. Nya dynastier uppkom under tidig medeltid, men inga stabila riken skapades. Särskilt under 400-talet förekom dock irisk expansion i Wales och västra Skottland.


Den keltiska religionen omfattar ett spektrum - i tid och rum - av gudomar, myter och kulter. Den är främst känd genom antika författares verk, galliska inskrifter samt medeltida irisk litteratur.
Bildframställningar och utgrävningar av kultplatser från Centraleuropa och Brittiska öarna lämnar värdefulla upplysningar.

Den iriske Lug, av romarna kallad Merkurius, även dyrkad i Gallien, rådde över hantverk, krig och handel.
Taranis var en himmelsgud med hjulet som symbol.
Teutates (fornkelt. teuta, tota, iriska túath ´stam´, ´folk´) hade politisk och social funktion.
Esus var förknippad med trädkult.
Cernunnos med hjorthorn på huvudet dyrkades i sin egenskap av djurens herre.

En stor moders- och fruktbarhetsgudinna skymtar i bakom de många kvinnliga gudomarna, såsom ”de gudomliga Mödrarna” (lat. matres eller matronae i inskrifter), den iriska vishetsgudinnan Brigit eller Brig och den galliska ryttargudinnan Epona.

Det gudomliga manifesterar sig gärna i trefaldig gestalt; så hade t.ex. Brigit två systrar, och fynden av manshuvuden med tre ansikten tolkas som gudabilder. Religionens natursida är framträdande. Eken och misteln ansågs heliga; djur och fåglar, särskilt tranor, möter ofta i bildkonst och mytologi.

Kulten utfördes mest i det fria, på höjder och i lundar; divinatoriska riter stod i förgrunden; djuroffer var det normala, människooffer förekom främst i tider av krig.
En särskild prästklass, druider, vårdade de rituella och mytiska traditionerna.


Den äldsta konst som kan beskrivas som specifikt keltisk har daterats till slutet av 2000-talet f.Kr. Den har utgått ur en samhällsstruktur som var så välorganiserad att den hade ekonomiska förutsättningar att utbilda och underhålla specialiserade konsthantverkare.

Äldre keltiska artefakter smälte in i ett allmänt centraleuropeiskt mönster, som dock skiljer sig från samtida medelhavskulturer.
Under årtusendet f. Kr. tog keltiska konstnärer avgörande intryck från ett stort antal kulturkretsar. Speciellt fruktbara var kontakterna med medelhavs- och svartahavsområdena.

Under hallstattskedet (ca 1000-500 f. Kr.) präglades den keltiska konsten av Donauländernas bronsålderskulturer men rymmer dessutom påtagliga orientaliska inslag. Både föremålstyper och stiltendenser har därför en sammansatt, föga enhetlig karaktär. Laténekulturen (ca 550 f.Kr.- Kr.f.) fullföljer och vidareutvecklar traditionen från Hallstatt.

Kelterna var således tidigt öppna för utifrån kommande kulturimpulser, och deras bildkonst präglas ända fram i medeltiden av mångfald och komplexitet.

Under folkvandringstiden assimilerades element ur såväl den ytterst hårt stiliserade germanska djurornamentiken som ur den romerska konstens långt drivna realism.
Men i detta konglomerat av disparata stiltendenser hade redan under seklerna före vår tideräkning en helt unik och specifikt keltisk utvecklingslinje vuxit fram.

Ursprunget är att söka i stiliserade detaljformer, som i början kontrasterar mot sin mer realistiska omgivning.
I en utvecklad fas nådde man fram till väl samkomponerade helhetslösningar på mycket hög abstraktionsnivå.

Det rör sig om spiral- och virvelformer (scrollornament), tecknade med en långt driven teknisk perfektionism och integrerade i minutiöst genomarbetade, extremt eleganta strukturer, som i sina mest manierade former har en iögonfallande jugendkaraktär.

Denna genuint keltiska utvecklingslinje är möjlig att följa under mer än tusen år och utgör ett markant inslag i en komplicerad kultursituation av ett permanent inflöde av främmande stilimpulser.


Med keltisk litteratur menas litteratur på iriska, skotskgäliska, manx, walesiska, bretonska och korniska; den viktigaste bygger på de iriska och walesiska traditionerna från 500-talet.
Irisk litteratur är särskilt rik på hjältesagor, huvudsakligen på prosa.

Den walesiska motsvarigheten är ”Mabinogion”, omfattande elva sagor och sammanställd under 1000-talet (ett urval i sv. övers. 1906). Under medeltiden var bardiska dikter på invecklat versmått den främsta litteraturformen både i Wales och på Irland. Walesaren Dafydd ap Gwilym (ca 1320-ca 1380) framstår som en nyskapande medeltida lyriker.

Kornisk och bretonsk litteratur härstammar från 1400-1500-talen och bestod till en början främst av religiösa verk, medan skotskgäliska och manx blev litteraturspråk under 1600-talet.

De kvarlevande keltiska språken har upplevt en litterär renässans under 1900-talet.