|
Mystik förklaras med (sen lat. [theologia] mystica ´mystisk [teologi]´, av lat. mysticus ´som hör till mysterierna´, även ”hemlighetsfull”, av likabetydande grek. mysticos),, samlingsterm för erfarenheter av ett möte med en yttersta verklighet som tolkas som gudomlig.
Mystik förekommer t.ex. i alla världsreligioner, även om relationen till institutionaliserad religion ofta är ansträngd.
Kristna mystiker särskilt på 1300-talet har fått stå till svars för att de menat att ´unio mystica´är en absolut enhet mellan människan och Gud, inte bara ett möte ?ansikte mot ansikte?; enhetsupplevelse.
Reformatorisk kristendom har alltid bibehållit en relativ skepsis mot mystisk erfarenhet.
Romersk-katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor visar däremot stor öppenhet.
Inom islams mystik, sufismen, har mystikers yttranden granskats av rättslärda och ibland lett till dödsdomar.
Mystik kan studeras från olika infallsvinklar:
´Den personliga erfarenheten´är mest grundläggande och beskrivs som en förnimmelse av en närvaro (en Makt, en Kraft), som uppfattas vara större än självet. Den beskrivs ibland som en enhetsupplevelse. Den kan kombineras med audition eller vision.
Inom forskningen med dess försök till empiriska förklaringar av det som för mystikern själv är en övervärldslig realitet existerar olika uppfattningar.
Dels räknar man med en för all mystik gemensam erfarenhet, oberoende av tid och miljö.
Dels hävdar man att det finns lika många erfarenheter som det finns mystiker.
Däremellan förekommer uppfattningar som ofta är apologetiskt färgade.
Så skiljer t.ex. Robert Charles Zaehner mellan den ´teistiska´, främst romersk-katolska, erfarenheter, där distansen mellan Gud och människa är bibehållen, och den ´monistiska´erfarenheten, främst representerad av hinduismens upanishader, där detta avstånd är upphävt. (Nathan Söderblom skiljer mellan personlighetsmystik och oändlighetsmystik.)
Från dessa typer av religiös mystik avgränsar Zaehner den ´naturmystiska´ erfarenheten av alltings enhet i tillvaron, tidigare även kallad ”det kosmiska medvetandet”.
Inom Asiens religioner har man utvecklat specifika tekniker för att nå bortom upplevelsen av sig själv som ett agerande subjekt.
Zenbuddhister talat t.ex. om ´mushin´ (jap. ”utan medvetande”); theravadabuddhister använder begreppet ´anatman´(sanskrit, ”icke-jag”).
Denna upplevelse av individualitetens upplösning hör till de mest centrala särdragen i den mystiska erfarenheten.
Inom sufismen används uttrycket ´fana´(arab. ”försvinnande”); nyplatonikern Plotinos (200-talet) beskriver hela processen med orden ”skär bort allting” (”Enneaderna” 5.3.17), med vilket avses alla våra sinnesintryck.
Liknande tankegångar möter vi hos kristna medeltida mystiker.
´Det rituella handlandet´, t.ex. meditation och bön, avser att förverkliga målet - den mystiska enhetsupplevelsen.
Genom kontemplativ hängivelse (hebr.´devewut´) och meditativ bön (´kawwana´)´höjer sig den judiska mystikern till gudomen (se kabbala).
Teresa av Avila beskriver bönens sju stadier i skriften ”Den inre borgen”.
En inom mystiken ofta förekommande böneform är repetitiv bön: olika gudsnamn eller böneformler upprepas om och om igen, ibland timmar i sträck. Hit hör Jesusbönen i grekisk-ortodox mystik och i islams upprepningar av ”99 skönaste namn” på Gud, (dhikr) liksom sufiernas av ´La ilaha llah´(arab. ”det finns ingen gud utom Gud”) samt repetitiv bön hos teistiska riktningar inom hinduismen och hos ”Det rena landets skola” inom japansk buddhism (Amitabha).
´Målet för mystikerns övning´ser man t.ex. hos Teresa av Avila när hon talar om ”den andliga förmälningen” (förlovningen) som det slutliga tillståndet på bönens väg (andligt äktenskap).
Inom sufismen följer på upplevelsen av ´fana´en förblivande fas av gudsupplevelse, ´baqa´.
Zenbuddhister talar om ”att komma hem och sitta i lugn och ro” och avser då ett återvändande till ett mer ursprungligt sätt att förhålla sig till sig själv och tingen.
´Den intellektuella sidan´gäller främst de kognitiva bearbetningar av den mystiska erfarenheten som vi möter i mystikernas skrifter. En skenbar paradox är att nästan alla mystiker säger att den mystiska erfarenheten är outsäglig, samtidigt som de försöker utsäga något om detta outsägbara; de gör allt för att tänja språkets gränser genom att göra språkliga nybildningar eller använda paradoxer som ”bländande mörker”, ”fruktbar öken” eller ”tyst musik”.
´Den religionshistoriska bakgrunden´gör sig mer eller mindre gällande, var vi än sätter in studiet. Det är här vi kan tala om sufism, zenbuddhism, nyplatonism och andra traditioner som mystikern blivit förtrogen med och genom sina erfarenheter och skrifter lämnat bidrag till.
|
