Kosmogoni: (grek. kosmonogia ´världens skapelse, av kosmos och grek. gonia, av gonos ´ursprung´, ´härkomst´), läran om världsalltets uppkomst eller skapelse.
Förr avsåg termen uppkomsten av solsystemet och hela universum, något som numera täcks av termen kosmologi.

Kosmogoni är i modernt språkbruk läran om världsalltets uppkomst och skapelse ur religionsvetenskapligt perspektiv.

Inom de flesta religioner förekommer mer eller mindre stringent utformade myter om världsalltets uppkomst eller skapelse. Sådana myter möter tidigt, t.ex. i Heliopolis i det gamla Egypten och i det babyloniska eposet ”Enuma elish” från mitten av andra årtusendet f.Kr. men även i den fornnordiska gudasagan, t.ex. ”Völuspá”.

De judiska kosmonogierna var nära besläktade med de babyloniska, och under exilen utformades den skapelseberättelse som nu inleder Gamla Testamentet (1 Mos. 1 och 2) och som haft den största betydelse för det fortsatta tänkandet inom judendom, kristendom och islam.

Till denna skapelseberättelse anknyter bl.a. den för kristendomen specifika, mer abstrakta skapelseläran i Johannesevangeliets prolog. I sådana religiösa myter betraktas världsalltet oftast som en engångsföreteelse, uppkommen genom ett gudomligt ingripande, men bl.a. i flera indiska kosmonogier tänker man sig i stället världsskeendet som ett i oändlighet upprepat cykliskt förlopp.

Också i den grekiska mytologin möter olika skapelsesägner, bl.a. i Hesiodos ”Theogoni”. Som framgår redan av innebörden av ordet ”kosmos” föreställde sig grekerna världsalltet som välordnat, lagbundet; av mytologin relativt obundna kosmonogier möter därför redan hos de joniska naturfilisoferna, medan bl.a. Herakleitos och Parmenides var på sitt sätt argumenterade för att världen är evig.

Hos Platon finns i dialogen ”Timaios” en av pytagoréerna påverkad skapelselära, där den s.k. demiurgen efter idévärldens förebild skapar den materiella världen.
Denna kosmogoni skall säkerligen inte fattas bokstavligt men har erbjudit en utmärkt anknytningspunkt för den medeltida kristna teologin.

Hos Aristoteles möter i stället åter tanken på den materiella världens eviga existens; någon skapelse eller uppkomst är det alltså där inte tal om ens formellt.

De grekiska resp. de judisk-kristna tankarna har fortsättningsvis bestämt det kosmogoniska tänkandet i västerlandet, och det är intressant att se hur de olika anslagen motsvaras av var sin tendens i den moderna diskussionen - de judisk-kristna tankarna av Big Bang-teorin, de grekiska av Steady State-teorin.

Samma motsättning, men då fattad som en strid mellan Bibelns resp. Koranens skapelselära och den aristoteliska fysiken, stod i centrum för en het debatt i medeltidens kristna och islamiska filosofi.