Kosmologi: (av kosmos och grek. -logia ´-lära´, ´-vetenskap. av logos ´ord´) vetenskapen om universums byggnad.

I modernt språkbruk innefattar kosmologi även av vad som förr kallades kosmogoni, dvs. studiet av universums uppkomst och utveckling.


Den moderna kosmologin har sina rötter i tiden kring 1600, när enstaka forskare började spekulera om att stjärnorna är solar och att stjärnevärlden kan vara oändlig.
En av de första som gjorde det var Thomas Digges i en skrift från år 1576.

Under 1700-talet upptäcktes ett antal ?nebulosor?, vilket ledde till misstanken att stjärnor kan vara samlade i stjärnsystem som på stora avstånd ter sig som som diffusa ljusfläckar. ...

Under 1800-talet försökte man kartlägga Vintergatans byggnad; och man ansåg sig, genom en invecklad paradox i fråga om tyngdkraften, kunna konstatera att ett oändligt universum kan omöjligt vara stabilt om Newtons tyngdlag är giltig överallt.

Genom Einsteins allmänna relativitetsteori blev det möjligt att skapa matematiska modeller av olika hypotetiska universa.
Det visade sig nu att universum enligt de flesta av dessa modeller inte uppträder som ett statiskt, oföränderligt system; Einstein såg sig föranlåten att införa den s.k. kosmologiska konstanten för att åstadkomma en statisk världsmodell som innefattade Machs princip dvs. att materians ?tröghet? bestäms av all annan materia i universum. De kosmologiska upptäckterna och teorierna formerade sig nu med stor fart.

1929 fann Edwin Hubble att stjärnsystemens hastigheter bort ifrån oss står i direkt proportion till deras avstånd. Den mest rimliga tolkningen, som sedan blivit allmänt accepterad, var att hela universum utvidgar sig - stjärnsystemen, galaxerna, avlägsnar sig från varandra.
Hubble trodde sig även finna att dessa är tämligen jämt fördelade i rymden.

Detta ansågs länge som en fundamental kosmologisk iakttagelse, och den sammanfattades i den s.k. kosmologiska principen, som innebär att
universum ter sig i stort sett likadant för olika observatörer, var de än befinner sig. Universum är homogent och isotropt.
Det har sedan visat sig att galaxernas fördelning är ytterst ojämn; mellan stora anhopningar av galaxer förekommer vidsträckta, tämligen tomma områden.

Insikten att universum utvidgar sig ledde snart till misstanken att det har utvecklats ur ett förtätat urtillstånd.

1933 publicerade Lemaître sin hypotes om ”uratomen”, en tanke som sedan har utvecklats till den moderna teorin om den urexplosion eller Big Bang som i tidens begynnelse gav upphov till universum.

Som ett alternativ till detta formulerade Hermann Bondi och Thomas Gold 1948 den ideala kosmologiska principen, som innebär att universum ter sig likadant för alla observatörer i alla tider. Universum kan vara oföränderligt, trots att det expanderar.
Fred Hoyle kom till samma slutsats genom en modifikation av den allmänna relativitetsteorin.

Denna modell innebär i sin tur att ny materia måste skapas i samma takt som stjärnsystemen avlägsnar sig från varandra.
Hypotesen om den kontinuerliga skapelsen eller Steady State-teorin ansågs som ett alternativ till urexplositionsteorin fram till 1960-talet, då radioastronomer, genom att räkna avlägsna strålningskällor kunde visa att dessa låg tätare förr: alltså har universum förändrats.

Relativitetsteorin tillåter många olika expanderande världsmodeller, och den moderna kosmologiska forskningen har väsentligen handlat om att finna den modell som beskriver vårt verkliga universum.

1963 upptäcktes kvasarerna och 1965 fann man en isotrop mikrovågsstrålning, den kosmiska bakgrundsstrålningen, som sannolikt har sitt ursprung i det tidiga, heta universum strax efter urexplosionen.

Stephen Hawking och Roger Penrose har dessutom visat att en ?singularitet? måste ha existerat i tidens begynnelse, om den allmänna relativitetsteorin är giltig för hela universum.

Kosmologi ur antropologiskt perspektiv:

Som antropologisk term syftar kosmologi på en kulturell etablerad världsbild, snarare än på själva studiet av denna.
En given kulturs kosmologi utgörs av det system av föreställningar om världen som en antropolog kan identifiera.

Däri ingår den kulturellt standardiserade uppfattningen om tid och rum och världsaltets uppbyggnad. Där ingår också föreställningarna om skapelseprocessen (kosmogonin), andevärlden och de krafter som påverkar människornas liv.

Man finner även att uppfattningar om manligt och kvinnligt är inordnade i ett kosmologiskt system, liksom också moraliska värden och sanniningsvärden (dvs. kriterier för hur man värderar olika källor till insikt och kunskap).

Hos de flesta folk kan man urskilja ett konsekvent system, av inbördes relaterade fenomen, vilka klassificeras inom kulturens kosmologi.
Så t.ex. delar folken i Centralafrika in sin värld i i ett triadiskt mönster, som präglar både tidsuppfattning, rumsuppfattning, himlafenomen, sanningsvärden och de faser som människan genomgår under sin livscykel.
Även andevärlden omfattas av denna triadiska klassifikation.
I Kina har man i stället ofta utgått från ett femdelat schema, medan ett tu- eller fyrdelning är vanligast i Västerlandet.

Ett sådant system av föreställningar är ofta inte nedskrivet eller explicit formulerat av det folk som omfattar det. Många gånger är det i stället en efterkonstruktion av en antropolog, som har analyserat detta folks myter, riter och sedvänjor.

Trots tydliga skillnader mellan de olika kulturernas kosmologiska system förefaller det dock som om en kosmologi inte är helt igenom präglad av den enskilda kultur där den utbildats.
Alla kosmologier företer vissa gemensamma drag.
Dit hör t.ex. en konsekvent indelning av tillvaron i manliga och kvinnliga, där det manliga elementet ges en dominerande roll och förknippas med fasthet, höghet, aktivitet och aggressivitet, medan det kvinnliga elementet sammankopplas med mjukhet, undergivenhet ("låghet"), mottaglighet och känslighet.

Likaså återfinner man föreställningar om gudomlig skaparkraft förknippad med ljus och kunskap tvärs över kulturgränserna, liksom också om ett liv efter döden och en andevärld präglad av samma element.