Fantasy (eng. ´fantasi´), ?vuxensagor?, sådan litteratur, film och annan konst som varken är mimetisk, dvs. verklighetsefterbildande, eller försöker rationellt övertyga om realismen i sitt spekulativa innehåll (som science fiction).

Litteratur. Uppdelningen i realistisk och fantastisk litteratur är av sent datum och en följd av den rationalistiska världsuppfattningens spridning. Tidigare kunde berättaren fritt blanda verklighet och magi, men gradvis minskade inslaget av fantastiska element och så småningom kom fantasilitteraturen att betraktas som en underavdelning inom den övergripande realistiska berättartraditionen.

Inom den icke-realistiska litteraturen finns fyra huvudsakliga undergrupper: den övernaturliga skräckberättelsen, med rötter i ”gothic novel” och folksagan; science fiction, som är en kombination av utopismen och den rationalistiska spekulationen; den fantastiska berättelsen för barn, som utvecklades ur sagorna; vuxensagan (den som i dag närmast associeras med termen fantasy), som förenar realistiska berättargrepp med berättelser grundade i den förmodade existensen av en övernaturlig verklighet.

Den store föregångaren inom fantasylitteraturen för vuxna var den brittiske konstnären och författaren William Morris med t.ex.”The Well at the Worlds End” (1896). I början av 1900-talet skrev irländaren Lord Dunsany och amerikanen James Branch Cabell litterärt sofistikerade verk förlagda till magiska världar bortom vår egen.

Efter att ha varit starkt nedvärderad under lång tid fick fantasylitteraturen på 1960-talet en sedan dess livaktig renässans i spåren efter främst J.R.R. Tolkiens mäktiga sagoepos ”The Lord of the Rings” (”Sagan om ringen”).
I den strida flod av fantasy som följt efter Tolkiens publiksuccé dominerar epigonarbeten, men betydande talanger har också framträtt; bland dem märks Stephen Donaldson (f. 1947).

Undergrupper inom fantasylitteraturen är bl.a. den allegoriska vuxensagan som spänner över ett omfattande berättartekniskt spektrum, från absurdism, t.ex. Kafkas ”Die Verwandlung” (”Förvandlingen), och ”magisk realism” sådan den exemplifieras hos bl.a. Jorge Luis Borges och Italo Calvino till mäktiga fantasiverk som Gormenghast-sviten av Mervyn Peake.

Den typ av fantasy som oftast överförts till film är den lättare, humoristiska fantasyn - Thorne Smiths berättelser om spöket Topper är ett typexempel. Fantasyinslaget begagnas här primärt för att uppnå satiriska eller komiska effekter.

En annan ny typ - också flitigt filmatiserad - är den som döpts till "Sword and sorcery", svärd och svartkonster. Förgrundsgestalten är här amerikanen Robert E. Howard med framför allt berättelserna om Conan Barbaren (introducerad som tecknad serie 1970 med Barry Smith som tecknare). Formen är stereotyp och skildrar en hjältes vanligen krigiska äventyr i något oftast primitivt fantasirike där magi hör till ordningen.
Den litterärt främste företrädaren för denna typ är amerikanen Fritz Leiber med berättelser om Fafhrd och Gray Mouser.

I Sverige har den moderna fantasylitteraturen ännu inte vunnit tryggt fotfäste, trots Tolkiens också hos oss grundmurade popularitet. Av de få inhemska verken är sannolikt Bertil Mårtenssons triologi ”Maktens vägar” det mest betydande.


C.S. Lewis och J.R.R. Tolkien drack öl tillsammans varje tisdagsmorgon, enligt uppgift, fram till 1962, på puben The Eagle and the Child i Oxford, även kallad The Bird and the Bastard i folkmun. I ”the back room” samlades ”the Inklings”, en grupp skrivande akademiker som regelbundet träffades för att diskutera varandras texter.

Lewis publicerade en rad verk där han på olika sätt argumenterade för sin kristna livsuppfattning; C.S. Lewis var professor i medeltidens och renässansens litteratur i Cambridge från 1954. Under sin tid i Oxford, före 1954, tillhörde Lewis, liksom Tolkien, ”the Inklings”.
Lewis skrev också med framgång science fiction, avsedda att läsas allegoriskt, och uppskattade berättelser för barn och ungdom de s.k. Chronicles of Narnia (1-7, 1950-56; ”Narnia-serien”). I ”the Inklings” ingick även bl.a. Lewis bror.


John Ronald Reuel Tolkien (1892-1973) professor i engelska i Leeds 1924-25, i fornengelska i Oxford 1945-59 och har givit viktiga bidrag till forskningen om bl.a. Beowulfeposet.

Sin stora berömmelse har J.R.R. Tolkien vunnit genom sina fantasy berättelser. Det första, The Hobbit; or There and Back Again (1937; "Bilbo: En hobbits äventyr") baseras på en saga Tolkien berättade för sina barn.

Den fristående trilogin The Lord of the Rings (1954-55; ”Sagan om ringen”) blev något av en kultbok på 1960- och 70-talen.
Läsaren leds in i Middle-Earth, en värld av rik natur, fylld av olika släkten med skilda historier, religioner och språk. Den bär tydliga spår av inflytande från både nordisk och keltisk mytologi. Postumt utkom The Silmarillion (1977; "Silmarllion") där Middle-Earths fornhistoria och mytologi utvecklas ytterligare.
Essän ”On Fairy-Stories” (i Tree and Leaf, 1964; ”Träd och blad”) är central i Tolkiens syn på vuxensagans väsen och funktion.

Med Tolkien inleddes den moderna fantasy-litteraturens popularitet.


Film. Fantasyfilm, den tidigare minst omskrivna filmgenren, består av en mängd olika grupper av filmer.
En stor kategori utgörs av filmatiserade myter och legender där de fantastiska inslagen vävs samman med historisk realism, t.ex. Fritz Langs ”Die Nibelungen” och John Boormans ”Excalibur” (1981) efter Thomas Malorys prosaverk ”Le Morte d´Athur” som är visuellt inspirerad av den fransk-amerikanska serietidningen Heavy Metal.

Speciella fantasy-teman kan urskiljas under vissa perioder, som 1940-talets många skildringar av döda vilka återvänder till jordelivet efter förhandlingar med himmelska makter eller skickas som hjälpande sändebud till efterlevande, bl.a. Frank Capras ”Livet är underbart”, Michael Powells och Emeric Pressburgers ”Störst är kärleken”; en efterföljare från 1980-talet är Steven Spielbergs ”Always”.

Fantasyfilm har haft en central roll i den europeiska efterkrigsfilmens försök att skildra medvetandets gränsöverskridanden mellan verklighet, minne och fantasi, t.ex. Alain Resnais´”I fjol i Marienbad”, Ingmar Bergmans ”Vargtimmen” och TV-serier som ”Den sjungande detektiven”, skriven av Dennis Potter.

Det högsta betyget för läsare av science fiction och fantasy brukar innehålla den hisnande känslan att för en stund verkligen befinna sig i en annan tid, på en annan planet eller i en mytisk värld.

Det är få filmer förunnat att filmteknologiskt kunna matcha det som en gränslös, mänsklig fantasi förmår frammana för ett inre öga.
Emellertid är Peter Jacksons betyg sådant då han avrundar sin "Härskarringen"-trilogi med filmen "Sagan om konungens återkomst". Han har där gjort sådana landvinningar inom visuell effektteknik att dessa
filmer förmodligen kommer att bli till en ny måttstock för vad som i lycklig förening med kreativ fantasi kan trollas fram på bioduken.

Ett av många imponerande resultat i sammanhanget är att en av ringen förhäxad rollfigur skapats digitalt i samarbete mellan datoranimatörer och skådespelare. Inte bara röst utan också kroppsspråk och mimik har överförts till en varelse som, likt filmhistoriens främsta monster, på en och samma gång är både motbjudande, skrämmande och därtill tragisk.

Filmen, efter Tolkiens förlaga har under filmarbetet till stora delar stuvats om, men med ett lyckosamt resultat . Ett omdiskuterat ingrepp är dock bortredigeringen av en del i ”Sagan om de två tornen”; men det handlar i båda fallen som helhet om en slutuppgörelse mellan de mörka och de ljusa krafterna. I bägge fallen förtätar och understryker ändringarna de dramatiska huvudkonflikterna i berättelsen.

I filmens epilog kan man ana ett förebud eller ett tecken på att den stundande människornas tidsålder inte blev/blir så lysande som det ljusa i triumfen över det ondas makt som det låter sig förespeglas i filmen.

Tolkiens verk är inte bara klassisk saga - det är också en inblick i den lärde professorns passion för nordiska och keltiska myter - och en produkt av upphovsmannens egen biografi och samtid.
I detta stora verk pressar han in alla sina mardrömsminnen från första världskrigets skyttegravar, sin kärlek till den engelska landsbygden och sina mörka farhågor om en skenande industriålders ödeläggande av en ekologiskt hotad värld.

Verket döljer också i någon mån hans utomordentligt brittanniska tankar med, som det verkar, kolonialt och kanske till och med rasistiskt skildrande av mörkhyade ”undermänniskor” och den motsvarande idealiseringen av den feodala blodsmyten om att vissa människor är mer lämpade, eller rent av födda med större möjligheter att leda andra.

Men Tolkien talar i sina vuxensagor också för någon sorts världsfred över alla etniska och nationella gränser och visar hän mot en respekt för livet i alla dess många och olika skiften.

Det är därför egentligen inget att förundra sig över att det är med Tolkien den moderna fantasylitteraturens popularitet inte bara inletts, utan därtill också stegrats - inte minst genom de tekniskt högtstående filmatiseringarna av hans verk - och därtill med alla kringaktiviteter och företag runt filmerna.

Allt är här uppenbarligen placerat rätt i tid och rum, även om det i Tolkiens berättelser utspelar sig i en helt annan tid: the Middle-Earth, med helt andra förtecken än dagens.
Men trots detta - eller kanske just på grund av sådana - därför lyckas nå publiken med ett budskap - som andlös underhållning eller tankeväckande tid/rum-upplevelse - som har ett brett och utomordentligt påtagligt genomslag i nutidens annars tanklöst jämnstrukna vardag.