Science fiction (eng. av science ´vetenskap´och eng. fiction, sv. fiktion, ytterst av lat. fictio ´skapelse´, ´påhitt´, av fingo ´skapa´, ´forma´) något uppdiktat eller inbillat.
Ibland kan det vara falskt, i andra fall är det varken sant eller falskt, i åter andra är det svårt eller omöjligt att avgöra om det är sant eller falskt).

SF, sf, litteratur vilken kännetecknas av att som bärande element i intrig eller miljö ha inslag grundade på faktiska eller föregivna vetenskapliga eller teknologiska spekulationer; termen skapades 1929 av Hugo Gernsback.

Sf-litteratur är särpräglad av sitt rationellt spekulativa innehåll men möjlig att indela i tematiska och formella genrer.
Också inom sf återfinns kriminalberättelser, skräck, romatik historiska berättelser osv.

Som den första sf-romanen ses ofta Mary Wollstonecraft Shellys ”Frankenstein, or the Modern Prometheus” (1818), som skiljer sig från övrig skräcklitteratur genom att naturvetenskapliga resonemang läggs till grund för berättelsens fantasiskapelser.

Under 1800-talet var sf-litteraturen främst en europeisk företeelse. Tongivande författare var Jules Verne, vars romaner, t.ex. En världsomsegling under havet” 1869, kan sägas föregripa den primärt underhållande strömningen i modern sf, och H.G.Wells, vars allegoriska och filosofiska romaner, bl.a. ”Världarnas krig” 1898, var föregångare till senare samhällskritisk och idéinriktad sf.

Efter första världskriget försköts sf-litteraturens tyngdpunkt till USA.
Hugo Gernsback grundade 1926 den första specialiserade sf-tidskriften, ”Amazing Stories”, men sf var redan populärt i USA, inte minst genom Edgar Rice Burroughs, som debuterade 1911 med den första delen i en populär romanserie förlagd till Mars, ”Prinsessan av Mars”.

Med enstaka undantag var sf-litteraturen fram till 1940-talet antingen didaktisk (ett instrument för naturvetenskaplig massundervisning) eller fritt fabulerande underhållning av litterärt enkelt slag.
Den som främst bidrog till sf-litteraturens mognad var John W. Cambell, som 1937-71 redigerade den dominerande sf-tidskriften ”Astounding” (senare ”Analog”).

Sedan andra världskriget har sf etablerat sig som en världen över läst och skriven litteraturform, i många länder av betydande omfattning och popularitet.

Det som en gång sågs som sf:s huvudström, den teknologiskt spekulativa framtidsskildringen, är i dag bara en av ett antal riktningar.
En tongivande författare bl.a. har här varit Isaac Asimov.

Den filosofiskt eller politiskt spekulativa sf-litteraturen som blev betydelsefull under 1950-talet är fortfarande central; bl.a. märks här både satiriker som Frederik Pohl och författare som Philip K. Dick.

Sf-litteratur inriktad på psykologiska förlopp och stilexperiment har funnits under lång tid, från föregångsmän som Ray Bradbury och Theodore Sturgeon som exempel.

I dag kan sf-litteraturen uppvisa en kärna av litterärt och idémässigt kvalificerade verk.
Den senaste strömningen, cyberpunken med författarna William Gibson (f. 1948) och Bruce Sterling (f. 1954) i centrum, är ett exempel på sf-litteraturens förmåga till kulturellt genomslag.

I Sverige har sf-litteraturen inte vunnit samma acceptans utan betraktas som triviallitteratur.
Utgivningen har primärt utgjorts av översättningar och novelltidskrifter som Jules Verne-magasinet (1940-47 och 1969-), ”Häpna” (1954-65), ”Galaxy” (1958-60) och ”Nova” (1982-87).
Frånsett enstaka centrala verk, främst Harry Martinssons ”Aniara” (1956), kan bland de svenska sf-författarna nämnas Sven-Christer Swahn, Sam J. Lundwall, Bertil Mårtensson, P.C. Jersild och Dénis Lindbohm (f. 1927).

Film. Fram till 1950-talet producerades relativt få sf-filmer - ofta framtidsvisioner - med rötter huvudsakligen i 1800-talets skräckblandade fascination inför industrisamhällets teknologiska och sociala förändringar.

Andra världskrigets nya världsordning, präglad av atombomben och det kalla kriget, skapade en guldålder för genren.
Jack Arnold (1916-92) var en av 1950-talets flitigaste filmregissörer i genren. Han ?Invasion från Mars? (1953) är ett typexempel både på kalla krigets skräck för invasion ?utifrån? och på dåtidens nya knep för att få folk till biograferna: tredimensionell film, vilken krävde att åskådarna bar speciella glasögon.

Atombombens verkningar symboliserades av gigantiska monster, medan västvärldens kommunistskräck - och tveksamhet inför konsumtionssamhällets likriktning - spelades upp i t.ex. Don Siegels ”Världsrymden anfaller”.

Under 1960-70-talen ersattes atommonstren av muterade djur och människor, som tog hämnd på den moderna civilisationens destruktivitet och miljöförstörelse.
Kommunisthotet lämnade plats för totalitära tendenser inom det kapitalistiska samhället, som i John Frankenheimers ”Död man lever”, François Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradbury (båda 1966) George Lucas ”THX 1138” (1970) och Stanley Kubricks ”Clockwork Orange” (1971).

Samtidigt gjordes dock också mer poetiskt inspirerade filmer.
Den i många fall avgörande specialeffekttekniken förnyades av innovatörer som Douglas Trumbull (f. 1942), effektdesigner på bl.a. Kubriks ”År 2001 - ett rymdäventyr” (1968) och Ridley Scotts ”Blade runner” (1982) och Richard Edlund (f. 1940), chefstekniker på George Lucas effektbolag ”Industrial Light & Magic”, där bl.a. ”Stjärnornas krig”-trilogin (1977-83) skapades.

Inflytelserika vad gäller effekter och design har även ”Alien”-trilogin (1979-92) och James Camerons ”Terminator 2” (1991) varit.
”Stjärnornas krig”-trilogin är också typexempel på s.k. ”rymdopera”, dvs. sagobetonade, episka kostymfilmer i sf-miljö med rötter i tecknade serier som ”Blixt Gordon” (som även filmats 1936, 1938 och 1980).
Succén för trilogin resulterade i flera liknande filmer.

Samtidigt med dessa påkostade studioproduktioner gjordes flera sf-filmer, t.ex. ”Den sista striden” (1983 av Luc Besson). Till sf-filmen hör också vetenskapens laboreringar med människokroppen, alltifrån James Whales ”Frankenstein” (1931) till David Cronenbergs filmer som ”Flugan” (1986).


Tecknade serier. Science fiction-serier höll sig länge till den tidiga sf-litteraturens motiv: färgstarka äventyr på främmande planeter, i jordens framtid eller i en paralellvärld.

Seriehistoriens mest kända sf-serier, Richard Calkins (1895-1962) dagspresserie ”Buck Rogers” (1929-67) och Alex Raymonds söndagsserie ”Blixt Gordon” (1934-), båda från USA, är typiska för den nya genrens matinévärld.

Raymonds elegant kitschiga maner med sina grymma djurmänniskor, fala kvinnor, lömska skurkar och exotiska världar bildade skola i både USA och Europa.
Genren tog ett kvalitativt språng i EC-förlagets tidningar (Weird Science m.fl., 1950-56) med ofta kritiska eller ironiska serier inspirerade av och ofta baserade på den sf som skrevs av t.ex. Ray Bradbury eller Frederik Pohl.

Dess egentliga guldålder inföll dock ca 1975-85 i Frankrike när, främst i tidskriften Métal Hurlant, serieskapare som Jean Giraud (signaturen Mæbius), Philippe Druillet, Chantal Montellier (f.1947) och Enki Bilal skapade oroande, poetiska serier som väl kunde mäta sig med tidens mer experimentella sf-litteratur.
Deras ofta nyskapande bildspråk sådde frön långt utanför Frankrikes gränser. Även Pierre Christins och J.-C. Mézières (f. 1938) rymdserie ”Valérian” (”Linda och Valentin”, 1967-) har rönt stora framgångar.

I USA finns renodlade sf-serier numera kvar i främst serier knutna till filmer som ”Alien” och ”Star Wars”, medan de traditionella motiven blivit superhjälte- och actionsseriernas vanligaste rekvisita.

I Japan frodas genren alltjämt, främst i actionserier med cyberpunk och katastrofscenarion som vanliga motiv.
Internationellt mest känd är Katsuhiro Otomos (f. 1954) 1800 sidor långa serieroman ”Akira” (1983-89), som utspelas bland motorcykelgängen i ett av atomvapen härjat Tokyo.