Om tiden: I sin bok ”Tid är bara ett ord” (Rabén Prisma, 1993) summerar docenten i historia vid Umeå univesitet Lennart Lundmark tio års forskning om tidsbegreppet.

Det är genom ett sammanhängande citat ur denna boks inledning som jag i det fortsatta vill återge vad jag menar är relevant i sammanhanget då det gäller rubriken - tid -.

I kapitlet ”Språk och verklighet” i inledningen av sin bok skriver Lennart Lundmark:

”Om man skall kunna ta sig fram genom historiens virrvarr måste man ha en kartskiss och en kompass. Man måste ha något slags utgångspunkt för vad som är viktigt och oviktigt i sammanhanget. En del kallar det för teori.

Men låt oss först se vad man inte skall göra. Ett säkert sätt att inte komma någonstans utan bara trampa ner sig djupare och djupare på samma fläck är nämligen att börja med frågan: ”Vad är tid?”

När vi ställer den frågan söker vi ett svar som ringar in något bestämt och entydigt. Allra helst något vi kan ta på eller peka på. Om inte ens det går så åtminstone något som kan ges ett bestämt utseende i tanken: en form, en volym eller en utsträckning.
Om vi misslyckas med det så känns det som om vi inte nått till problemets kärna. Vi är inte nöjda, vår kunskap tycks bristfällig.

Sökandet efter något slags innersta kärna hos tiden har pågått i tusentals år och många stora tänkare har förgäves sökt sig fram genom den begreppsliga snårskogen. Men ingen har hittat någon väg som accepterats på sikt.
Problemet verkar omöjligt att komma tillrätta med.

Men det beror inte på att det är djupt och komplicerat.
Det beror på att vi går åt fel håll därför att vi har en tendens att blanda samman språk och verklighet i vårt tänkande.

Man skall inte tro att företeelser har någon självständig existens bara för att de råkar vara substantív i språket.
Det var en av de viktigaste utgångspunkterna för Ludvig Wittgensteins sena filosofi och den bör också stå som ledstjärna när man analyserar tidsbegreppet.

Wittgenstein använder själv begreppet tid som ett exempel på den förvirring som uppstår när vi inte skiljer på språk och verklighet.
Han går till och med så långt att han kallar frågan ”Vad är tid?” för en nonsensfråga - ett missbruk av språket.

Wittgenstein menar att det är ett misstag att tro att ett ords ”sanna” eller ”fundamentala” mening nödvändigtvis bestäms av något slags motsvarande yttre företeelse.
Om vi har den inställningen hamnar vi gång på gång i en intellektuell kris.

För Wittgenstein bestäms ett ords mening av hur det fungerar i den situation där det används.

Det är det ”arbete” ordet utför i ett visst sammanhang som är dess mening, inget annat.
Låt oss illustrera med den mest kända och citerade sentensen om tidsbegreppet, nämligen Augustinus konstaterande från omkring år 400:
”vad är då tiden? Om ingen frågar mig om det, då vet jag, om någon frågar mig och jag vill förklara det för honom, då vet jag det inte.”

Augustinus problem uppstår när han skall försöka förklara begreppet tid genom att isolera det. Han vill ställa det för sig självt, lyfta ut det ur alla sammanhang, när någon frågar honom vad det är. Först då tycker han sig kunna komma med en ordentlig förklaring.
Men det är just den strategin som gör att han misslyckas. Så länge han nöjer sig med att använda begreppet tid uppstår inga problem.”


Den citerade boken är skriven ”både populärt och polemiskt om något som gett upphov till mycket falskt djupsinne - nämligen begreppet tid.”
Den är synnerligen läsvärd.