Magi (senlat. magia, av grek. mageia ´magernas visdom´, ´trolldom´, av magos ´persisk präst´, ´siare´, ´trollkarl´, också magier, mager [lat. magus, av likabetydande grek. magos, av fornpers. magush ´präst´, ´vis man´, ´vetenskapsman´]), ursprungligen medlem av en medisk prästkast, efter den zoroastiska lärans seger i v. Iran namn på zoroastiska präster.

Titeln är okänd i Avesta [zoroastrismens samling av heliga texter]; möjligen uppträdde den i tidig akemenidisk tid (500-talet f.Kr.). Under sasaniderna utgjorde dessa magu (eller mog) under sina överhuvuden (magaput eller mogbad) det ledande prästerskapet i Iran. Hos grekerna kom benämningen att avse persiska präster i allmänhet, vilka ansågs besitta övernaturliga ”magiska” kunskaper.

Magi: handlingar som anses påverka översinnliga krafter eller makter till utövarens fördel.Sådana praktiker förekommer inom de flesta kulturer, såväl hos skriftlösa folk som i skriftkulturerna, och varierar i hög grad i tid och rum. Från religionen skiljer sig magin genom sin manipulativa karaktär.

Religionen innebär en underkastelse under osynliga väsenden, medan magin anvisar metoder för att behärska tillvarons krafter.
Gränsen mellan religion och magi är dock ofta flytande.

Om magins natur har många skilda teorier uppställts.
James G. Frazer betraktade magin som ett slags pseduvetenskap och förklarade det magiska tänkandet i termer av tankeassociationer baserade på principen om beröring eller överföring (homeopatisk eller imitativ resp. kontagiös magi). Ett klassiskt exempel på magi av det förra slaget är att sticka nålar i en avbild av sin fiende för att åsamka skada. Exempel på det senare slaget är manipulationer med en persons hår, avklippta naglar eller t.o.m. fotspår för att påverka vederbörandes liv och hälsa.

Bronislaw Malinowski däremot såg det magiska handlandet som ett psykologiskt medel att hantera svåra mänskliga situationer.

Claude Lévi-Strauss drar gränsen mellan religion och magi så att religionen innebär ”en humanisering av naturen”, medan magin är ”en naturalisering av de mänskliga handlingarna”.

Magin opererar universellt med kraftladdade föremål som amuletter och fetischer, den äger rum på särskilda platser och vid angivna tidpunkter (t.ex. vid fullmåne), själva handlingarna sker efter ett på förhand uppgjort schema och med föreskrivna ord (trollformler o.d.).

I skriftkulturer anses ofta det skrivna ordet ha en magisk verkan.
Allt detta förutsätter att det finns osynliga krafter eller makter som låter sig påverkas om man bara handhar dem på rätt sätt; en felaktigt använd trollformel kan ha en förödande effekt. Till magin räknas också många former av primitiv läkekonst, där bruket av läkeörter kombineras med besvärjelser etc.

Magin tycks ur vårt perspektiv irrationell men är ofta logiskt tänkt utifrån premisser som inte bygger på västerländska nytto- eller rationalitetskriterier.
Ofta förutsätter den att universum utgör ett sammanhängade system där olika element kan påverka varandra.

Tantrisk och buddhistisk magi utgår från ordets och tankens förmåga att förändra den synliga tillvaron.

Den västerländska magin har både grekiskt och judiskt ursprung.
Till den grekiska magins tidigaste teoretiker hör Bolos från Mendes (ca. 200 f.Kr.), som lärde att det finns ett inre samband mellan olika naturföremål.

Judisk magi lägger särskild vikt vid kraften i Guds namn; Salomo framställs som den store magikern med gudomlig kunskap och makt över andarna. Både kristen och islamsk magi har till stor del judiskt ursprung.

Medan den antika magin allmänt fördömmes av kyrkan som en ogärning, maleficium, kom många magiska bruk att under medeltiden bli relativt accepterade och nödtorftigt kristnade.
Detta gäller dock inte magi utövad i syfte att skada andra (svart magi, svartkonst).
När häxtron ökade mot medeltidens slut kom magin åter i vanrykte och undertrycktes.

Renässansplatoniker som Marsilio Ficino sökte återuppliva ett slags naturlig rituell magi; tillsammans med kabbala, hermetism och alkemi ingår i sådana praktiker ofta som beståndsdelar i senare ockultism.

Magin var, särskilt under 1920-50-talen ett flitigt debatterat ämne inom nordidk folkloristik.
Medan C.W. von Sydow föredrog att komplettera Frazers associationspsykologiska magiteori med en ytterligare form utöver de av denne framhävda likhets- och beröringsassociationerna, vilken han kallade fantasiassociation eller emotionalassociation, ville Albert Eskeröd frångå associationsförklaringarna och ersätta dem med intressedominansen, inspirerad av Malinowskis ovannämnda idéer.

Under de senaste decennierna är det i Norden framför allt finländska
forskare som Lauri Honko och norrmannen Ronald Grambo (f. 1928) som studerat de magiska föreställningarna inom det folkloristiska materialet.

Magin står givetvis inte isolerad i förhållande till omvärlden utan är till form och funktion avhängig av faktorer som det ekologiska systemet, den historiska utvecklingen, samhällets sociala struktur och värdesystem samt individens supranormala referensram och känslomässiga status.