Vikingatiden i Norden är benämning på den sista perioden av järnåldern, vanligen daterad till ca 800-1050 e.Kr. och uppkallad efter de vidsträkta vikingatåg (långfärder i syfte att bedriva handel eller att kolonisera nytt land) som då företogs från Skandinavien.

Under vikingatiden kom nordiska stormän att dominera delar av den europeiska kontinenten och Brittiska öarna. Västerut koloniserades bl.a. Island och Grönland, och österut öppnades handelsvägar från Norden till Orienten.

Orsakerna till den dynamiska utvecklingen i Skandinavien är ännu oklara. Sannolikt har drivkrafterna bakom de företeelser som tillsammans karakteriserar epoken - plundringståg, kolonisation och handel - varierat.
Befolkningstillväxt, möjligen en följd av klimatförbättring och förbättrade jordbruksmetoder, bör ha bidragit.

Likaså har innovationer inom båtbyggnadskonsten, bl.a. införande av segel, varit en grundförutsättning för att långfärder över öppet vatten kunnat företas. De nordiska samhällenas politiska omvandling, med bakgrund i utvecklingen under folkvandringstid och vendeltid, har också spelat in.

Därtill har den internationella ekonomiska konjunkturen utgjort en viktig faktor, kanske den avgörande, för händelseutvecklingen.
En hypotes från första hälften av 1900-talet att kraftutvecklingen hade sin grund i att nordborna under 800- och 900-talen lyckades leda handeln mellan Orienten och Västeuropa över Ryssland och Skandinavien påverkar fortfarande diskussionen, även om den i sin renodlade form säkert är oriktig.

Konst och arkitektur

Det nordiska hantverket stod under denna tid på en relativt hög nivå, att döma av gravgåvor och redskapsformer.
Kontakterna med England och Irland ledde efter hand till ett ömsesidigt kulturutbyte. Vikingatidens början innebar dock inget markerat brott i den nordiska stiltraditionen, som sedan 500-talet dominerats av en hårt stiliserad djurornamentik.


Vendelstil, är en samanfattande benämning på ett stort och disparat nordiskt stilkomplex från tiden 550 till 800. De rika gravfynden i Vendel, Uppland, väckte stor uppmärksamhet och gav upphov till begreppen vendeltid och vendelstil. På ett betryggande antal metallbeslag ur Vendelgravarna förekommer en hårt schematiserad djurornamentik, som av senare forskning fördelats i fem grupper, vendelstil A-E.

Vendeltid är i svensk forskning benämningen på denna tid (550-800 e. Kr.) som är uppkallad efter Vendels socken i Uppland (Sverige), där de praktfullaste grevarna från perioden påträffats.
Efter folkvandringstidens turbulens började förhållandena på kontinenten konsolideras, och impulser från såväl slaviska maktcentra som från frankerna nådde Norden och påverkade utformningen av gravskick, krigstutrustning m.m.

Påtagliga uttryck för makt, rikedom och utländska kontakter utgör de uppländska båtgravarna i Vendel, Ultuna, Valsgärde och Tuna, enstaka båtgravar i Blekinge och Skåne samt spridda gravar på andra håll, främst Gotland.

Vapenutrustningarna, speciellt en hjälm av järn och förgylld brons prydd med bl.a. ciselerad dekor och pressbleck, vilken som typ går tillbaka på senantika romerska leginärshjälmarna, i Vendels båtgravar företer klara paralleller med fynden från Sutton Hoo i England.

Föremålsornametiken ger också intryck för ett konsthantverk med impulser från kontinenten, varifrån bl.a. förnämliga glas importerades.
En maktkoncentration till Mellansverige kan skönjas i bl.a. fynden från Helgö och i företeelsen tunagårdar. Tidens bildstenar och bildbleck (drivna brakteater, som prydnader på svärdsskidor, dryckeshorn eller hjälmar. Materialen kunde vara guld eller silver; på hjälmar användes främst förgyllda bronsbleck. Blecken återger ofta motiv ur hjältesagor och gudasägner.) - ger glimtar ur den sagovärld som litterärt framträder i den senare nedtecknade eddadiktningen och i Beowulf.

I östersjöområdet kan nordisk expansion beläggas i fynd från bl.a. Grobina i Lettland, Apoule i Litauen och Truso i Polen. På syd- och västsvenskt område tyder likaså rika guldfynnd med anknytning till det danska området på förekomsten av mäktiga hövdingacentra.
Den vendeltida ornamentikens starkt manierade stil fortlevde ända fram i missionsskedet.

Vikingatidens djurornamentik

Djurornamentik, stiliserad bildframställning med motiv från djurriket. Djurornamentik har förkommit i många kulturer sedan äldre stenåldern. Framför allt skytisk och germansk djurornamentik har tilldragit sig intresse, och i den senare gruppen intar det skandinaviska materialet en särställning.

När romarriket under 400-talet fallit samman, förde hemvändande skandinaviska stammar med sig en beslagstyp som blandar realistiska djurbilder med abstrakt karvsnittstornamentik.

Till en början var beroendet av kontinentalgermanska förebilder påtagligt, men under följande sekel framträdde de rent skandinaviska tendenser som skulle prägla konsten fram till 1100-talet, då de ersattes av kristna former och motiv.

De skandinaviska djurbilderna förlorade snart kontakten med sitt zoologiska ursprung. På dräktspännen från 500-talet kan kropparna vara skurna i bitar som grupperats efter rent uttrymmesekonomiska principer.
Men den dominerande och bestående tendensen gick i annan riktning.

Djuren fick bandformiga, reptilliknande kroppar. I extrema fall förlorade de sina extremiteter och förvandlades till smala band som flätades samman i intrikata mönsterstrukturer.
Vanligen rör det sig dock om fyrfotingar med klart redovisade extremiteter.
Under 600-talet fick djurens fötter en särpräglad flikform som sedan levde kvar och kom att utgöra ett markant inslag i 1000-talets konst, där den applicerades på olika delar av djuren.
Dessa ursprungligen rent zoomorfa utväxter överfördes också till den växtornamentik som under missionsskedet började framträda.

Utvecklingen bort från den zoologiska verkligheten mot anatomisk upplösning och extrem ornamentalisering kulminerade omkring år 800.

Från denna tid har i Skandinavien bevarats ett antal framställningar på mycket hög abstraktionsnivå.
Liksom tidigare rör det sig om från sidan sedda, långt utdragna, stramt stiliserade och lineärt gestaltade djurkroppar, sammanflätade i täta mönsterstrukturer.

Tekniskt och estetiskt står dessa framställningar på en nivå som saknar motstycke i det samtida Europa. I samma skede framträdde en ny och främmande variant bestående av små knubbiga varelser med runda, plastiska huvuden, sedda en face. De flikformiga fötterna ersattes av tassar eller händer, som grep om band, nackflikar eller ramverk. På grund av detta beteende kallas varianten ´Gripdjur`. Deras ursprung är dunkelt och de utgör ett tillfälligt avbrott i vår eljest enhetliga djurornamentik.

I materialet från Osebergaskeppet och på gotländska dräktspännen från denna tid uppträder gripdjur vid sidan av traditionellt nordiska former, ofta på samma föremål men inom klart avgränsade fält. Det rör sig om additativt sammanförda stilar, som dock ibland behandlas under begrepp som broa- och osebergstil.

Under vikingatiden påverkades skandinaverna av mer realistiska djurbilder som mötte dem på de brittiska öarna.

Den danska jellingestenens lejon från 900-talets senare hälft har en förhållandevis naturtrogen anatomi. Samma stora fyrfoting återkommer på 1000-talet på svenska runstenar och stavkyrkoportaler i Urnes i Norge. Urnesportalens slanka, vinthundsliknande best är fallen efter jellingelejonet, men har tagit starka intyck av de bandformigt utdragna och traditionellt skandinaviska djur som fyller övriga delar av samma portal.

Urnesportalen är liksom huvuddelen av de samtida svenska runstenarna kristna monument tillkomna under missionskedet. När kyrkan blivit fastare etablerad tog den avstånd från denna inhemska formtradition, som uppfattades som hednisk. Med den förkristna djurornamentiken förlorade nordisk bildkonst sin egenart och Skandinavien underordnades utvecklingen ute i Europa.

Trots sin i grunden enhetliga karaktär och ovanliga konsekventa utveckling har nordisk djurornamentik kommit att delas upp i ett antal stilbegrepp som griper in i varandra.
Berhard Salin ordnade 1904 materialet från folkvandrings- och vendeltid i tre grupper, stil I-III. Senare forskare har byggt på Salins indelningssystem.

Vikingatidens djurornamentik inordnas vanligen under begreppen:

Borrestil, namngiven efter en båtgrav i Norge. Borrestilen följde på osebergsstilen och var belvis samtida med jellingestilen. Den hade utvecklats senast ca 850 och levde kvar till slutet av 900-talet. Dess mest karakteristiska motiv är den s.k. ringflätan, som består av en symetrisk tvåbandsflätan sammanhållen av ringar, som är omgivna av rutformade figurer. Övriga motiv är djurfigurer.

Jellingestil, huvudsakligen förekommande under 900-talet och karakteriserad av starkt stiliserade och ofta bandformigt utdragna djurkroppar. Termen användes ursprungligen för ett föremålskomplex i Jellinge på Jylland (Danmark), bl.a. Harald Blåtands stora runsten, vilken dock av senare forskning förts över till mammenstil.

Mammenstil, under 900-talets andra hälft och tidigt 1000-tal. Stilen fick sitt namn efter fyndmaterialet i en kammargrav i Mammen på Jylland, som bl.a. omfattade en silvertauscherad yxa, vars ena sida rymmer ett starkt stiliserat djur med långa flikar flätade kring kroppen. Andra av stilkomplexets djurframställningar kan ha en något mer realistisk prägel, t.ex. lejonbilderna på en av Jellingestenarna. Under denna stilfas introducerades också vegetativa motiv.

Osebergstil, är en tidig (ca 800) vikingatida dekorstil, namngiven efter Osebergfyndet (Norge), vars grav förutom Osebergsskeppet innehöll åtskilliga rikt dekorerade träföremål. Stilen, som har gripdjur som karakteristiskt motiv, är särskilt framträdande på två av de tre djurhuvudsstolparna i fyndet. Den karakteriseras också av traditioner från vendelstilen och är i dag inte allmänt accepterad som en egen stil.

Ringerikestil, från slutet av 900-talet och 1000-talet som fått sitt namn efter en grupp runstenar med djur och växtmotiv i Ringerike-området norr om Oslo. De mest förekommande motiven är lejon, fåglar, bandformade djur, spiraler och palmettrankor. Vissa är nya i skandinavisk konst: olika korstyper, bladpalmetten och en löpknut formad som en kringla som binder samman två motiv. De flesta ha motsvarighet i anglosaxisk eller ottonsk konst (konst och arkitekturstil i det tysk-romerska riket under tiden 919-1056).

Urnesstil, slutfas i nordisk djurornamentik under 1000-talets andra hälft och tidigt 1100-tal. Stilen har fått sitt namn efter nordportalen till Urnes stavkyrka i Norge men är rikast företrädd på uppländska runstenar, vilket lett till att vissa forskare föredragit termen runstensstil. Stilen präglas av slanka, stramt stiliserade djurkroppar, sammanflätade i täta mönsterstrukturer. De sidosedda djurhuvudena har smala, mandelformade ögon och långa, i spetsen upprullade nos- och nackflikar.
Efter vikingatidens slut dog denna specifikt nordiska formtradition ut.


Av vikingatida byggnader har huvudsakligen endast husgrunderna bevarats; till de mer välbevarade fynden hör lämningarna av en lantgård från 1000-talet vid Stöng på Island. Bland byggnadstyperna dominerade långhus, vilka nu gjordes större och rymligare än tidigare. Ofta kompletterades de med grophus för verkstads- eller förvaringsändamål.

Byggnadsmaterialet varierade beroende på geografisk belägenhet: såväl sten som lerklinade flätverkshus förekom. Träarkitekturen företrädesvis i skiftesverksteknik, dominerade dock helt inom de skogrika områdena. Också den tidigmedeltida stavkyrkoarkitekturen har vikingatida rötter.

För försvarsändamål uppfördes i samband med den tilltagande maktkoncentrationen i Norden från 900-talet stora ringborgar, däribland Aggersborg, Fyrkat och Trelleborg i Danmark och Trelleborg i Sverige.