Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

 

BREV TILL MIN VÄN KONSTPROFESSORN

Du kallar mig “en smula fallen för stolta attityder”, då jag spekulerar över läget just nu, om tiden, om konsten, om konstens funktion och dess närhistoria och mycket annat sådant; och Du kräver mig på förtydligande.
Så - var så god - här är det. Jag hoppas att Du finner det tydligt nog:

Som Du vet anser jag att bilden, i mening konst-idag, inte bara är urban till sin natur utan också, genom snabba informationer och kommunikationer, internationell i sin förefintlighet; så ock regissörers och koreografers verksamhet.
Ljudet, i mening konstmusik likaså och i kanske än högre grad.

Min mening är också att vår uppfattning av och om olika konstformer alltmer har internationaliserats - blivit universell.
Men mellan det universella och det nationella och regionala ligger trots allt olika kulturella mönster. Dessa har genom tiden formats olika, dels genom geografisk belägenhet, dels genom historiska skeenden.

De framtidsskådande och exceptionella experiment om och med det konstnärliga uttrycket som utfördes av många konstnärer under detta sekels första fjärdedel är fortfarande tankeväckande: från futuristerna i Italien och det anarkistiska Dada i Schweiz, till den introspektiva franska surrealismen - genom de ryska konstruktivisterna och inte minst genom det socialmedvetna Bauhaus i Tyskland sökte man fånga uttrycket för tiden, det moderna: detta just-nu (och just-här), rörelsen i tiden, rörelsen i verket, i bilden, i ljus, i ljud.

Här spelade perceptionen roll, introspektionen spelade roll, rörelsen och ljudet spelade med i dessa ofta totala audiovisuella verk.
Man sökte, genom såväl sociala utopier som praktisk konstnärlig verksamhet, behärska och tydliggöra den nya industriella och snabba tidens verklighet.
Första världskrigets vansinne förtydligade en verklighet som ingen önskade (möjligen med något undantag bland futuristerna ), men kriget och tiden därefter blev samtidigt till en vattendelare i europeiskt kulturliv.


Under första världskrigets isolation och under efterkrigstidens återuppbyggnad tänktes tankar om celesta ting och om människans
förhållande till natur/kultur och skapades konst i alla discipliner för en bättre och riktigare värld och en rikare verklighetsförståelse. Modernismen sköljde över efterkrigstidens Europa.

Arkitektur, bildkonst, litteratur, teater, dans, poesi och musik studerades ingående, var för sig och tillsammans, i sökandet efter en helhet, ett sammanhang.

Man sökte harmoni eller harmonier: man fick ofta disharmonier eller andra konstellationer som svar.
Man sökte analogier och gjorde också olika analogislut (bild-ljus-ljud-teater-experiment) som i mycket liknade vad som senare åter skulle visa sig efter andra världskriget, på 1950- och 60-talet (dock då först i USA).

Före första världskriget och under 1920-talet och början på 30-talet var konstdebatten livlig i Europa. Det var inte tal om någon likriktning, utan om mer eller mindre skarpa meningsmotsättningar.
Det var inte heller fråga om att isolera sig, utan om en mångfald av åsiktsriktningar i en ständigt växlande kamp.
Man reste mycket och personkontakterna var livliga.

Det som ändrade allt detta var naturligtvis nazismens maktövertagande, som långt före andra världskrigets utbrott 1939 medförde stora personförflyttningar, framför allt bland radikala grupper.

Jag menar, att man i detta sammanshang, grovt uttryckt, kan urskilja fyra olika grupper bland det kontinentala Europas konstnärer:
* De som av olika anledningar dog under kriget.
* De som flydde, spreds och assimilerades i sina nya hemländer. Dit hörde de som varit löst organiserade som grupp och mer förenades av sina gemensama attityder än egentlig åsiktsgemenskap.
* De som flydde, men som höll mer eller mindre samman som grupp och som själva, eller vars elever sedan återvände. Främst gällde detta de fastare organiserade, t.ex. Bauhaus-skolan.
* De som stannade kvar, främst de som i grunden var apolitiska och därför harmlösa.


Flyktingarna påverkade i hög grad de mottagande länderna, främst USA vars hittills relativt blygsamma inhemska konstliv fick ett rejält tillskott av olika kontinentala impulser, vilket kommit att påverka utvecklingen efter kriget.

Allra mest påverkades givetvis det förlorande Tyskland, men också Östeuropa, Centraleuropa och i viss mån Italien och Frankrike. En stor del av de radikalt arbetande konstnärerna hade i detta läge försvunnit från den europeiska konst-scenen, och det uppstod helt enkelt ett idé-konst-mässigt vakuum. Detta visade sig inte bara i fattigdom på visioner, utan, framför allt i början av perioden, genom brist på förståelse för impulserna utifrån - vilket var det mest häpnadsväckande.

Vad som egentligen hände i Europa under 1950- och början på 60-talet var ju, att förkrigstidens kontinentala idé-konst återkom, berikad i andra kulturmönster, efter omvägar huvudsakligast via USA. Sådan rundgång är ingalunda ovanlig, inte minst genom snabba kommunikationer; den förekommer i båda riktningarna.

De flesta länderna i Europa och de konstnärliga visionärerna fungerade relativt isolerade tills de kollapsade i efterföljden av händelserna 1968 (studentrevolten m.m.som följde i dess kölvatten).
Det var den, på många håll huvudsakligast borgerliga, florerande vänsterrörelsen, som med naiv aningslöshet opererade, många gånger på tid och platser där inget sådant var av nöden, som medverkade till att den konstnärligt/intellektuella utvecklingen stäcktes, eller rättare: hänvisades till temporär dvala.

(Givetvis var denna rörelse viktig som indikation i tiden på ett i olika avseenden och på olika håll osunt samhälle. Men genom sin, i många fall rabiata framtoning i det dagliga umgänget i allmänhet och det intellektuella i synnerhet, skapades ett så ofruktbart tillstånd för utvecklingen, att det inte är alltför långsökt, att skymta företag i bakgrunden som förefaller analoga med den repression mot revolutions-entuiastiska konstnärer och intellektuella som förekom i Sovjetunionen efter 1922.)

Sammanbindandet av de idé-konst-historiska trådar som trasades sönder under 1960-talets senare del och under 70-talet, för att bli till 80-talets trassel, skulle lätt kunna tänkas leda till ett nytt letargiskt vakuum under 90-talet. Kontexten i dag talar inte för detta (möjligen ett kort och komprimerat tillstånd som i så fall knappast kommer att märkas i den historiska förlängningen).

Letargi eller inte - och vakuum tenderar att fyllas ut; dock måste man väl här räkna med minst en generation innan nya vettiga traditioner etablerats med stor mångfald och tillräckligt stor självständighet.

Ser man i stort andra världskriget som orsak till situationen i Europa, innebär det att en “normalisering” inte kunnat ske tidigare; andra världskriget tog ju de facto slut först i oktober 1990, med Berlinmurens raserande och, i förlängningen, återföreningen av det dittills delade Tyskland och återuppståendet av nygamla stater.

(För övrigt var det tre år tidigare, i förnimmelsen av en sådan utveckling, som tidsvinden visade att det fanns respons för ett Viking Eggeling-sällskap med den inriktning det nu kommit att få.
Tiden, tidsandan - just-nu (då) - var med andra ord mycket likartad 20-talets.)

Det har emellertid, till en viss avvikelse från 20-talet, under åren vuxit fram en mycket stark ungdoms-populär-kultur, vars huvudsakliga uttryck är musik (och däri poesi). Denna manifesterar sig främst genom den mäktiga skivindustrin, genom video och genom tekniskt komplicerade multi-media-arrangemang.

Förutsättningen har varit den oerhört snabba och revolutionerande tekniska utvecklingen inom television-,dator-,laser-, elektronik-, och digitalteknik.

Högteknologi och snabba kommunikationer tillhör alltså vår tids rekvisita också för den konstnärligt/intellektuella kreativiteten och detta är inte oviktigt då det gäller att adekvat spegla tiden - i den sökandets och tydliggörandets spegel som kallas konst.

Många har skrivit mycket om tid, bildkonst, teater och annat sådant; här ett citat ur “Die Flucht aus der Zeit” av Hugo Ball, som möjligen kan ha intresse för en fortsatt diskussion:

“ 9/9 1917
En uppsats i Weise Blätter: “Tidsupplevelsen och viljans frihet”.

Uppsatsen handlar om Bergson. Jag blir inte klok på hans begrepp “intuition créatrice”. Intuitionen som skapande princip: det förefaller mig vara en omöjlig position. Jag kan bara förstå intuitionen som en förmåga till iaktagelse. Den kan riktas uppåt eller nedåt, mot naturen eller det andliga. “Scientia intuitiva” i denna mening är och kan inte vara mer än - psykologin. Vänder den sig mot det andliga, möter den inspirationen. Men om den hjälper oss att bestämma begreppet viljans frihet förefaller mig tvivelaktigt. På kabaréns tid sysslade vi mycket med Bergson, även hans simultanism. Följden blev en rent associativ konst.”

Mycket mer finns att orda om allt detta, om konsten och dess närhistoria och annat, men - som resonemang - ligger bl.a. det ovan sagda sammantaget till grund för min syn på vad som måste beaktas då man talar om vad som kan ha en konstnärlig funktion i dag.
Som konklusion menar jag att konstens funktion - och - vad som presenteras som konst (verk, artefakt eller kulturhistoriskt föremål av ett eller annat slag) varken kan, eller behöver vara ett och detsamma.

Ibland presenteras ting, objekt, konstverk, som modern konst, aktuell konst, som alltså skall förklara och tydliggöra någon dagens verklighet; ett visionärt just-nu och just-här-förklarande;- som regel får detta mig endast att häpna med sitt utslitna och håglösa “modernistiska” pladder.
Jag känner mig generad och omyndigförklarad: som om jag inte kunde kräva något nytt, något mer, något annat:- att jag inte förstår bättre.

Jag tror inte att vare sig konsten eller konstens funktion har att göra med t. ex. ett försjunkande i något psykologiskt-praktiskt åskådliggörande av några själens högre, för tillverkaren outredda, mysterier. Sådant leder oftast endast till tamt ledsamt nonsens, och som regel medelmåttigt intressanta, högst privata, utredningar fyllda av vederbörande själs alla kval; -vid sådant drabbas jag av en stor och dyster trötthet.
Det är helt enkelt inte fråga om något konstruktivt intellektuellt nytt i konstens spegel: något glänsande, livaktigt och framåtblickande.

Givetvis saknar inte konsthistoriska relikter intresse (tvärtom - men som konsthistoria) och givetvis ibland inte heller nyproducerat material på gamla idéer; sådant kan t.o.m. ibland framkalla ett uppskattande och igenkännande leende: det man skänker duktig och/eller elegant underhållning, - så långt, allt väl - men :


I dag måste konst vara något helt annat (om det skall fungera som konst), något som har ett nytt innehåll, som har att göra med de föreställningar och förutsättningar som konstens närhistoria visar mot, och som i varje verk - i sig själv - skriver ny nutidshistoria..

Allt annat visar på nonchalans och underkännande av den tilltänkte upplevaren; detta sagt som villig och öppen medverkande i verket och, inte minst, för att jag, som urban kulturvarelse, har de föreställningar och kunskaper som jag redovisat, och jag kräver att de respekteras, för såväl min egen person som för andra intellektuellt medvetna, som delar denna syn på saken (men som i vanlig ordning inte vågar klä den i ord). Jag vågar - mycket - det vet Du ! - Mot Ditt (möjligen avlägset historiskt betingade) mala fide ställer jag mitt nu-tidsligt upplevda bona fide.


Om jag nu nått fram till Dig (Du-som-akademisk-arketyp) med mina meningar i dessa ting; och Du möjligen hövligt medger att något ligger det kanske i mitt resonemang (även om Du inte ser saken så); och att Du därför i Din upphöjdhet söker förringa mitt sätt att se; och talar om min hybris och tror att jag “ler den nöjde artistens barnsligt charmerande leende” då jag skriver dessa ord, då tar Du fel; se det istället så, att därav ändras givetvis inte innehållet och givetvis inte heller dess värde.

Det är artisten - konstnären som påstår, och upplevaren som konstituerar konsten,- det är konstnären och hans verksamhet som är förutsättningen för Din verksamhet. Du skall inte försöka Dig på att formulera konstnärens verksamhet; Din uppgift är att notera den och att sätta in den i sitt sammanhang; det är Din uppgift; inte att söka styra den.

Förhoppningen med detta brev är, att när Du lägger det ifrån Dig, så kanske Du inte är så alldeles säker på att just Din vishet i dessa ting äger företräde och äger en självklar överlägsenhet gentemot min.

För mig är detta ett stycke bokstavssammanställningar där formuleringen i denna stund inte handlar om vare sig vishet eller ens om kunskap: - den är i huvudsak, och alltså viktigast, ett tecken för katharsis.

Tuus

Rooke