Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

 

INLEDNING


I.

Mitt personliga sätt att behandla konsten och konstens villkor på är inte strikt analytiskt i vedertagen vetenskaplig mening.
Min avsikt är dock att i det följande avtäcka en del av de kulturella och sociala implikationer och bindningar som existerar i varje konstnärs kraftfält, vilka jag personligen anser att man varken får, eller rimligtvis kan, bortse ifrån då detta skall hanteras.

Min syn på konsten och konstens villkor är inte en syn som företräder det “själsligas” nödvändiga och oerhörda betydelse vid konstens tillblivelse; jag vill snarare visa på en del mekanismer som måste tas i beaktande av både konstnär och upplevare som vill avvinna konsten dess skapande kraft, tillståndet: här upplever jag - här lever jag - och i förlängningen (och först här) uppstår verket - som konst.
Ett tillstånd i tid och rum där boksynthet och teoretiserande svinner hän och sinnena renas av att benämna det som är det verkliga - det att se - och att inse - och att uppriktigt (våga) benämna hur det i verkligheten förhåller sig.

I vad jag skriver ligger den syn på konsten och dess funktion som legat underförstådd i den konstnärliga verksamhet jag bedrivit: dels skyldigheten att yttra mig för att uppnå ett förtydligande och/eller en förändring av vad som tydliggjorts för mig, - dels konstens funktion som den tydliggjorts genom (och i förlängningen av) min konstnärliga verksamhet.

Konst som aktivitet, men också som bärare av kontinuitet och med samma autenticitet som hos den moderna tidens ständigt nya upptäckter, där de mer eller mindre dolda delarna äger en betydelse som inte förminskas av betydelsen hos den förändrade och förändrande (ibland destruerande) tiden - med sina nya tidsbegrepp och dess olika kulturella och sociala system: konst som sammanhangsforskning - utåt och inåt - efter vägar som visat sig vara funktionellt växande och verkande i sin nu-tid.

Kunskapsönskan om verkligheten och tiden är också den (från början i högre eller mindre grad medvetna) grovt strukturerade grunden för den byggnad av medveten kunskap som är konstens förutsättning; först härefter kommer benämningen av verkligheten: konsten (konstverket).
En grundmurad, men också existentiell, etisk och estetisk konstruktion, såväl mot djupet som mot höjden.
Då den förhåller sig sann mot sitt ursprung är den stark; och den strävar alltid i endast en riktning, den enda som tiden anvisar: framåt.

Det levande som i grunden kommer att bli ursprunget är med säkerhet inte alltid medvetet upplevt som vad det kommer att bli använt till, men att det ständigt gör sig påmint och att man själv fortfarande lätt kan minnas händelser, dess historia, namn och sammanhang som ger det mening, ger också levandet det slags mening som skapar personlig och konstnärlig styrka som är central och nödvändig för allt skapande.

Det är själva levandet och det existentiella förhållandet till det, som blir till den starka strukturen och till den tungt armerade grunden. På den byggs vad som måste byggas, skapas vad som måste skapas och levs det levande som måste levas -; det handlar här inte om några lättköpta banaliteter.

För levandet behövs kommunikation, krävs språk, ställs krav: på språk för meningsfulla begrepp för förståelse och särskiljande då det gäller tidens alla uttryck och kontextens alla fonem. Språk som kan och måste läras.

Konst som är funktionell är att betrakta som ett dialektiskt språk, vilket liksom alla andra språk kan och måste läras för att kunna användas.
Konstens alla former och discipliner kan läras, men det är orimligt att föreställa sig att man skulle kunna lära sig levandets hela koreografi - att man genom statisk nu-kunskap skulle kunna lära in framtida rörelsemönster och riktningar för det framtida nu-skeendet: för den i sin tid och i sitt rum pågående process som kallas att leva.

Livets ögonblickliga här-och-nu-upplevande har en kinetisk grundstruktur vars hållfasthet ständigt måste prövas - genom levandet, i ett här-och-nu.
Först härefter kommer prövandet av levandet och dess kontext genom konstnärskapet.


Konsten är, då den är funktionell, ett insiktsfullt, konstruktivt och framåtvisande instrument för detta.
Som sådant är konsten ovärderlig - i sin tid, och i sitt sammanhang - men endast då och där är den värdefull i sig: som personligt instrument och funktionellt som konst.
Allt annat värde som tillmäts konst är fiktivt.

Levandet kommer före konsten - inte genom konsten (konsten skulle i annat fall bli till ett substitut för levandet fullt ut) - levandet måste levas (och läras) i en här-och-nu-verklighet; det kan inte levas eller läras i en prekontextuellt simulerad tid, i en “tidigare-skuggvärld”, som inte är den verkliga här-och-nu-världen.

Som språk, som kommunikation, som uttrycks- och upplevelseinstrument, kan och måste språket-konst läras - för att kunna användas - för det fulla levandets skull.

För mig är konsten i likhet med all annan mänsklig verksamhet en serie tekniker.
Konstens/konstnärens roll är därför att övertyga sin publik om att betrakta konstnärer som tekniker, inte som sanna eller falska i sitt uppsåt - de bara är.
Men då det gäller konstens funktion är konst ett språk - ett språkspel där språket-konsten används för något avgränsat uttalat syfte.

Konst kan vara vad som helst, ting, ord, fraser från vår vardag eller helt fiktiva konstruktioner, men det väsentliga är att språket-konsten, när den avsedda situationen skapas/skildras, inte kan beskrivas utan att man nämner vilken användning den har.
Tekniken är en sorts terapi som syftar till befrielse från den ofta påkommande personliga förvirring som följer av att man betraktar konsten-språket isolerat från dess plats i tiden - i “livets ström”.

Betraktar man konst på detta sätt försvinner den mentala dimma som tycks omge vår vanliga användning av begreppet konst - och det kommer därefter aldrig mer att helt låta sig förklaras som det tidigare gjorts.

Det rituella i visandet av konstverket - och den rituella uppfattningen om detta i sig - skulle vara mera belysande om det presenterades utan all teoretisk fernissa och ordnades på ett sådant sätt att dessas relationer till varandra - och till våra egna ritualer - kunde, och borde, visas - tydligt!
Vid en större tydlighet - dvs. ärlighet - och transparens - genom att gå från en del till en annan får man en klar överblick över det hela: - det visar sig på ett genomskinligt sätt, sin egen genomskinlighet.

Världen är genomskinlig: uppfattningen om en genomskinlig framställning av den är grundläggande.
Den visar formen för redogörelsen om saker och ting, det sätt på vilket vi ser saker och uppfattar händelser. Det sätt vi ser vad som är utmärkande för vår tid.
Denna genomskinliga framställning möjliggör den förståelse som helt enkelt består i det faktum att vi därefter “ser sambanden”.

Det gäller för såväl levandet i samtiden som för den konstnärliga verksamheten i dess vidaste bemärkelse, att i rörelser i tiden se och visa på framtida dimensioner genom det personligt artikulerade tidsflödet.
Det gäller att “fatta tiden vid de flygande lockarna”, att “jaga efter vind” för att “fånga tiden” - i det sig ständigt förflyttande stormens öga - “som om i stormar lugnet fanns”.

Därför vänder jag mig (ständigt) mot all stagnation och mot all otidsenlig tröghet i konstvärldens dunkla och inåtvända bönerum och jag opponerar mot dess fundamentalistiskt salvelsefulla rabbinat.

Därför skriver jag detta.

Croft: a small, portable filling cabinet of table height, having drop leaves for use as a table.[named after the Rev.Sir Herbert Croft (1757-1816), lexicologist, its inventor]

My Croft:

Det i fält ständigt varande portabla arbetsbord som är konstnärens.
Det har många lådor vars innehåll ständigt måste kontrolleras: gamla ting måste kanske avhysas, nytt innehåll och en ny tid måste alltid ha sin plats där, liksom det oavbrutna undersökandet och vidmakthållandet av innehållets lödighet.
Detta konstnärens portabla arbetsbord måste ständigt hållas klart till aktion för sin uppgift - men det behöver också ständigt inventeras.

Med fri sikt mot verklighetens horisont drivs konstnären runt i levandets virvel.

Vid studiet av lådornas innehåll händer det att alltför mycket staplas och rasar samman och rullar runt på bordet.
Då behövs stadiga slingerställ med många olika fackverk och verkligt våta dukar för att hålla allt på plats.

(I ett någorlunda vågläge:)
På detta arbetsbord, med den roterande horisonten som riktmärke i det spinn och det stegrande som är levandet, skapas förutsättningarna för den konstnärliga verksamheten.

Varken min eller någon annans reella verklighet (inte ens vår egen person) existerar oberoende av oss själva. Vi har att acceptera detta och verka därefter.
Vi lever alla i ett eufoniskt och kakofoniskt urbant verklighetens rum som skapar konsten och dess behov: det är i denna tid och inom detta rum vi kan, och skall, sätta våra intellektuella interkalära spår.

I kontrast till annan syn på konsten och dess funktion vill jag sätta en kunskapsmedveten syn som fordrar upplysning om den egna bildningsprocessen, kunskapsintresset och om kunskapsanvändandet - liksom ett nödvändigt oberoende - och insikt om nödvändigheten av ett noggrant observerande av det illusionistiska - till synes - demokratiska samhället: det ingår i det konstnärliga ansvarsområdet.
I detta innefattas också en kritisk observans (och vid behov en omedelbar reaktion) då det gäller konventioner av alla slag, kontroller, styrningar och manipulationer.


Det är preferenser som dessa (och ingen eller ingenting annat) som legitimerar den konstnärliga verksamheten och driver till den - men det är också de som ställer de verkligt stora kraven på den.

Sådant kan distansera - ja, men det står inte i kontrast till praktiskt målinriktat kunskapsintresse, står inte i motsatsställning till den konstnärliga verksamheten eller till den personliga friheten, tvärt om - det befrämjar allt detta genom den funktionella konstens apikala projekt med sitt märke i sin tid.