Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

 

REVOLUTIONSMÖNSTER

I politiken:
Mönster för alla större politiska revolutioners förlopp:
De börjar som försiktiga försök att reformera ett stelnat maktsystem med syfte att åstadkomma moderata sociala och ekonomiska förändringar eller snarare konfirmera förändringar som redan inträffat.
De växer snabbt över i en okontrollerad radikalism, då makten bemöter reformerna med omedgörlighet.
Efter revolutionens seger följer en period av ideologisk berusning då allt tycks möjligt, men som bryts då nya hårdhänta makthavare återför svärmarna till nödvändighetens obarmhärtiga villkor.
Slutligen följer den kompromiss som fastställer det historiska resultatet av alla de folkliga förhoppningarna och all den energi som förbrukats under den sociala urladdningen.

I kulturpolitiken:
Det börjar med upptäckten av i tiden oacceptabla förhållanden. Det följs av direkta och ibland kaotiska brott mot stelnade synsätt och därför maktsystem, i medvetenhet om att före resultatet i handlingens förlängning, måste först brottet som sådant tydliggöras.
Syftet ger handlingen i sig ett egenvärde.
Upptäckten av hur det förhåller sig i verkligheten måste ständigt kunna tydliggöras och vid behov mötas med förändringar.
Vad som ständigt måste påtalas är tron på förändringens värde.

Ett stelnat synsätts omedgörlighet måste ingå i kalkylen för det snabba och kontrollerade konstnärliga brottet.
Det följer ingen revolutionsseger, för revolutionen är “tydliggörandet som tillstånd”.
Om det i detta tillstånd av klarsynthet följer en ideologi som berusar måste detta snarast kallas en vinst av verksamheten. Svärmare och klarsynt folk kan knappast jämställas.

Den observanta beredskapen och själva processen skapar det tillstånd som är konstens funktion i det existentiella och sociala livet.
Det är därför förändringens värde ständigt måste konfirmeras.

Dyker det upp nya hårdhänta makthavare till försvar för de gamla
konventioner som kallas “nödvändighetens obarmhärtiga villkor” i kulturpolitiken följer för konstens del ingen kompromiss.
Den konstnärliga reaktionen startar på nytt.

Kulturhistoriska och antropologiska resultat kan av “nödvändighetens obarmhärtiga villkor” fastställas som historiska resultat. Men detta är inte hela sanningen.

Resultatet är förutsättningen: den konstnärliga handlingen återskapas - av samma skäl som tidigare -. Konstnärer kan skifta, men den konstnärliga handlingens energi kan lika lite som all annan energi förbrukas. Den är stadd i ständig omvandling - ständigt beredd till ständig urladdning.