THE MYCROFT CONCLUSION
DET NEOTROPISKA FÖRETAGET
Inledning
Exterritorialrätt
Jag är kritisk
Diabainein-diabas
Den kvalificerade åskådaren
1 maj-
demonstration
Revolutionsmönster
Angående en intervju med en konsthallschef
Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar,
frågor, rubriker
Brev till min vän konstprofessorn
Det Neotropiska Företaget
Graffiti
Generalpaus
Voyeurism
Att kunna se - Utopier - Funktion
Konstens Fögderi
|
VOYEURISM
Det finns en dalgång sydost om Tomelilla i Skåne där det växer
hagtorn.
Örupsån rinner här. Det är på dalens västsida hagtornen växer.
Om försommaren blommar den ståtligt med en nästan obeskrivlig
vit färgprakt.
Bäst möter man den om man kommer från Sandhammaren via Hannas
och Bollerup.
Dalgången är vid denna tid värd en mässa, särskilt om en kungsörn,
min Chrysaetos, från den näraliggande Fyledalen kretsar över den
vita växtligheten.
En lugn dag i gassande sol på Sandhammaren har gett en svidande
solbränna. Under solbadandet har tankar trängt sig på:
om voyeurism.
Det skånska Österlen är under våren och sommaren en veritabel
konst- och kruk-konst-kakofoni.
Arrangerandet av konstrundor och organiserade ateljébesök har
på den skånska landsbygden blivit till ett märkligt kontradiktoriskt
fenomen.
För busstransporterade och familjebilsåkande småstadsbor har dessa
tillställningar blivit till utflyktsmål med ett egenvärde mellan
de gulblommande rapsfälten, som vederbörande knappast observerar
i sitt nit att träffa konstnären och inhandlandet av den konstnärliga
varan.
Sandhammartankar om sådant:
Kulturbyråkraternas festivaliseringsiver har smittat av sig på
konstmålerivärlden:
Konstrundor och organiserade ateljébesök har blivit till laddade
fält, inte för den s.k. konstens skull, utan för besökandets egen
skull: besöket hos konstnären - i frihetsdressyr, levande under
nödvän-dighetens knappa stjärna blir i följd härav också till
ett skånsk-marknadslikt sälj- och köp- tillstånd; försäljningen
av det gods som i detta sammanhang kallas konst förvandlas till
chrysokratiska souvenirer.
Dock, och därför, jippon och förhållanden som dessa bör inte alldeles
marginaliseras.
Det har ju från publikens sida också blivit till en jakt på det
själsliga och det socialt särskiljande mellan dom(konstnärerna)
och vi (de vanliga åskådarna).
För bourgeoisien har det (genom denna utomordentligt obegripliga,
men säkert för någon begripliga, kortsynthet ) givits en ny möjlighet
till en naivt och fullt accepterad insyn - och ett skarpsynt nagelfarande
- i ett kravlöst betittande av den konstnärliga hemma-hos-världen.
Det har blivit till borgerlighetens, mer eller mindre rituella
avnjutande av det ständigt frågande påståendet: vi och dom
- i det lika ständiga behovet av det särskiljande:
Här tydliggörs det inte sällan ( dock först efter besöken hos artisterna och efter det att de önskade konstvarorna inhandlats) och uppenbart i
lönndom för artisten, att spott och spe är bourgeoisiens sociala
kastmärke.
Konstmålerivärlden - som denna del av den konstnärligt/borgerliga
världen måste kallas - har trosvisst, men faktiskt lögnaktigt,
invaggat sig själv i, att den är öppen för en artistisk dialog
genom denna hantering (personligen tror jag inte att man har en
aning om vad konstnärskap i egentlig, existentiell - inte existensiell - mening i verkligheten handlar om) men,- möjligt eller inte...:
Från det betittande borgerskapets sida är det inte fråga om något respektabelt bekräftande eller formulerande av
någon ömsesidig social eller intellektuell symbios.
I verkligheten är det fråga om borgerskapets kulturella voyeurism.
Då jag rödnäst återvänder från Sandhammarsolen till Lund är jag
faktiskt ganska trött - också på voyeurism!
|