THE MYCROFT CONCLUSION
DET NEOTROPISKA FÖRETAGET

 

 

Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration


Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

Hem till Rooke-Mycroft

mycroft knife

 

VOYEURISM




Det finns en dalgång sydost om Tomelilla i Skåne där det växer hagtorn.
Örupsån rinner här. Det är på dalens västsida hagtornen växer.
Om försommaren blommar den ståtligt med en nästan obeskrivlig vit färgprakt.
Bäst möter man den om man kommer från Sandhammaren via Hannas och Bollerup.
Dalgången är vid denna tid värd en mässa, särskilt om en kungsörn, min Chrysaetos, från den näraliggande Fyledalen kretsar över den vita växtligheten.
En lugn dag i gassande sol på Sandhammaren har gett en svidande solbränna. Under solbadandet har tankar trängt sig på:
om voyeurism.

Det skånska Österlen är under våren och sommaren en veritabel “konst- och kruk-konst”-kakofoni.
Arrangerandet av “konstrundor” och organiserade ateljébesök har på den skånska landsbygden blivit till ett märkligt kontradiktoriskt fenomen.

För busstransporterade och familjebilsåkande småstadsbor har dessa tillställningar blivit till utflyktsmål med ett egenvärde mellan de gulblommande rapsfälten, som vederbörande knappast observerar i sitt nit att träffa “konstnären” och inhandlandet av den “konstnärliga varan”.

Sandhammartankar om sådant:

Kulturbyråkraternas festivaliseringsiver har smittat av sig på konstmålerivärlden:
“Konstrundor” och organiserade ateljébesök har blivit till laddade fält, inte för den s.k. konstens skull, utan för besökandets egen skull: besöket hos “konstnären” - i frihetsdressyr, levande under ”nödvän-dighetens knappa stjärna” blir i följd härav också till ett skånsk-marknadslikt sälj- och köp- tillstånd; försäljningen av det gods som i detta sammanhang kallas konst förvandlas till chrysokratiska souvenirer.
Dock, och därför, jippon och förhållanden som dessa bör inte alldeles marginaliseras.



Det har ju från publikens sida också blivit till en jakt på det “själsliga” och det “socialt särskiljande” mellan “dom”(“konstnärerna”) och “vi” (“de vanliga” åskådarna).
För bourgeoisien har det (genom denna utomordentligt obegripliga, men säkert för någon begripliga, kortsynthet ) givits en ny möjlighet till en naivt och fullt accepterad insyn - och ett skarpsynt nagelfarande - i ett kravlöst betittande av den “konstnärliga hemma-hos-världen”.

Det har blivit till borgerlighetens, mer eller mindre rituella avnjutande av det ständigt frågande påståendet: “vi” och “dom” - i det lika ständiga behovet av det särskiljande:

Här tydliggörs det inte sällan ( dock först efter besöken hos “artisterna” och efter det att de önskade “konstvarorna” inhandlats) och uppenbart i lönndom för “artisten”, att spott och spe är bourgeoisiens sociala kastmärke.

Konstmålerivärlden - som denna del av den “konstnärligt/borgerliga” världen måste kallas - har trosvisst, men faktiskt lögnaktigt, invaggat sig själv i, att den är “öppen för en artistisk dialog” genom denna hantering (personligen tror jag inte att man har en aning om vad konstnärskap i egentlig, existentiell - inte existensiell - mening i verkligheten handlar om) men,- möjligt eller inte...:

Från det betittande borgerskapets sida är det inte fråga om något respektabelt bekräftande eller formulerande av någon ömsesidig social eller intellektuell symbios.
I verkligheten är det fråga om borgerskapets “kulturella” voyeurism.

Då jag rödnäst återvänder från Sandhammarsolen till Lund är jag faktiskt ganska trött - också på voyeurism!