Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

 

ATT KUNNA SE - UTOPIER - FUNKTION

Då det gäller att se, kan synintrycket tränas och förfinas till dess man för sig själv kan formulera alla dess olika intryck.
För att se och fokusera något måste man i ett läge se minst två ting: ljus-mörker, ett ting avgränsat från ett annat.

Det man ser, måste också kunna benämnas för att det skall kunna kommuniceras.
Träning i observans och förfining i att kunna se, uppnås genom att man jämför tingen med varandra och har benämning för förhållandet.

Ju fler ting, ju fler lägen, ju fler förhållanden, ju fler benämningar.

Likartade ting slås samman till grupperingar som benämnes.
Likartade lägen slås samman till en gruppering som benämnes (rörelse, tid).
Likartade förhållanden slås samman till grupperingar som benämnes.
Likartade benämningar slås samman till grupperingar som benämnes.

Vi har härigenom uppnått att se omgivningens komplexitet av ett större eller mindre antal ting, i ett mer eller mindre förhållande till varandra, under rörelse (i sin tid), och kan benämna detta.

Kan vi inte benämna det vi ser för oss själva, visar det att vi antingen inte kan se eller att vi saknar förmågan att formulera benämnandet.
Kan vi inte benämna det vi ser, kan vi inte heller kommunicera det.

Vi måste träna oss i att kunna se, och i att kunna benämna vad vi ser, till dess vi själv uppnår det tillstånd som gör att vi kan benämna vad vi ser, att vi själv verkligen ser de inbördes förhållandena i vad vi ser, och att vi samtidigt ser det tidsligt betingade i vad vi ser - då ser vi verkligheten sådan den ser ut - som den kan iakttas med synsinnet - för oss själva - och först härefter kan vi tala med andra om vad vi ser.

Skulle diskrepans föreligga då vi talar med varandra om vad vi ser, betyder det att någon av oss, eller båda, inte kan eller vill benämna vad vi ser, inte ser (eller vill se) de inbördes förhållandena i vad vi ser, eller inte ser (vill se) den tidsliga betingelsen för vad vi ser.

Någon av oss, eller båda, kan alltså inte, eller vill inte benämna vad vederbörande ser, och visar därigenom att vi/han/hon/de inte kan eller vill se omgivningen - träningen i att kunna se och viljan till att se sammanhang och mot en förfining av tillståndet att vilja benämna det vi ser, måste fortsätta.

Om vi tar tillståndet att verkligen se, som ett förhållningssätt till verkligheten och till konstformerna, skulle det kunna stå för ett existentiellt konstnärskap inom vilken disciplin det vara må, eller för den delen alla sammantagna som hjälp till en helhet: dvs. att verkligen vilja se verkligheten och uppriktigt personligt-moraliskt benämna det man ser, att kunna se och benämna och tydliggöra dess ofta krökta och hopsnörda inbördes förhållanden, och inte minst, att låta denna insyn gå tillräckligt på djupet för höja den till insikten om det nödvändiga i att med stor tydlighet göra verksamheten till ett uttryck för tidsmedvetenhet och öppenhet.

Förhållandet åskådare-konst/uppsåt kan betecknas som ett tillstånd där träningen genom seendets dualistiska språk mot förfining i konsten att se och konsten att vilja se och att därmed kunna/vilja förstå: att drabba och att vilja bli drabbad av verkligheter, utgör det kommunicerande tillståndet.

Att se och att omsätta detta till det konstnärliga fältet måste vara föremål för ett oavbrutet arbete och en oavbruten diskussion.
Det kan ske positivt i utopier eller negativt som kritik mot en rådande verklighets inhumanism i dystopier.

För en föregripande utopi med kulturella möjligheter finns det fortfarande uppgifter - för den funktionella konsten. Levnadsformer och humanism i nuet är ekvationer som inte är lösta, allt är inte sett; allt som är sett är ännu inte omsatt genom det positiva existentiella konstnärskapets skapande orsak - och till dess tydligt och medvetet drabbande verkan .

Må så ske! Ständigt!