Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

 

EXTERRITORIALRÄTT

Konsten är till sin natur intellektuellt exterritoriell.

Den hävdar därför också vid behov sin egen, sin nationella och internationella exterritorialrätt i det oftast dubiösa konventionernas territorium.
Den “kloka konventionsstaten” tillåter visserligen ibland, dock under knorrande protester, dessa tankens och känslans sändebud från de för dem till synes främmande territorier som är konstens.
Tid efter annan blir det som konstnärerna har att meddela kanske mindre främmande, uppsuges kanske därför också om ambassaden (miss-) lyckas i sin mission mot “de tvivelaktiga konventionerna”, och blir till nya accepterade konventioner (konsten mister då givetvis sin exterritorialrätt och - sin frihet) och “de” kan då bruka konventionernas stränga straff för vad “de tycker” sig “orättmäktigt” ha blivit utsatt för.

Med osviklig säkerhet uppenbarar sig då nya konstens sändebud på den konventions-politiska scenen med krav på en ny och kanske annan intellektuell exterritorialrätt osv. - i alla tider -, det är bara formerna som förändras: det visar på att en annan tid är rådande.
Konstens med nödvändighet intellektuella och exterritoriella struktur besannas; konstens frihet kan inte erövras, inte utnyttjas, då försvinner den - som konst - men återkommer med lika stor säkerhet i ny och kanske annorlunda skepnad.

Konst är händelser. Det existerar relationer mellan liv och konst som strävar mot ett rikare liv. Konst är händelser - med av konstnären bestämd och bekräftad plan - inte redogörelser för händelser. Genom händelsernas diskurs, genom insikt och genom att vara väl underbyggd verkar konsten därför i den sociala dimensionen (och endast där).

Genom det konstruktiva i konstens ursprungliga och naturliga motstånd mot konventioner som är stelnat oanvändbara i detta vårt gemensamma territorium - vårt som konstnärer och de andras territorium - som inte är konstens - men som ändå är en förutsättning för den -, rättfärdigas konstens exterritorialrätt.


Konstnärlig verksamhet, i vilken form det vara må, som utnyttjas och betraktas huvudsakligast som ett estetiskt paramentum, får inte, och skall inte, hanteras eller förväxlas med konst - som med rättfärdiga anspråk kallar till möte med uttrycksformen som sådan, - som genom egen kraft utövar sin auktoritet, - som har andra förpliktande uppsåt, och vars strävan är en konstens funktion: vars parameter ligger i den sociala och i den intellektuella stridszonen.

Konsten sprattlar ofta fången (förutom i de sociala konventionernas gallerburar) i stora nät av motiv - oftast genom konstnärens personliga, kunskapsmässiga och kulturella bakgrund som den har svårt att frigöra sig ifrån.
För konstnären är lösningen att inrikta sig på sin förmågan att inte kommentera det egna tunga nätet och att inte “skapa ting” och ”konstverk” för att lagra och packa in i detta nät .

Konstnären har istället att målmedvetet och bekräftande inrikta sig på att med självkännedom och självdefiniering och med livsviktig distinktion omdefiniera sin personliga och kulturella bakgrund till händelser, och projicera former och energi i termer av dess egna motiv.

Detta lyckas inte alltid, men när det gör det behöver konsten inte hänvisa till någon annan auktoritet än sin egen livskraft och sina egna verkningsmedels domvärjo.

Därför kräver konsten både fria rum för sin tillvaro och intellektuell exterritorialrätt.