Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

 

ANGÅENDE EN INTERVJU
MED EN KONSTHALLSCHEF

“Efter tretton år och hundrafemtio utställningar slutar hon. Men konsten är inte ett yrke. Det är livet självt. Den är den läkande kraft som håller henne samman”. Hon är “uppsagd som konsthallschef”.


Konst är inte ett yrke. Det är sant. Men att “konst” är livet självt är inte sant. Livet är ett levande genom en verklighet, som i sig förvisso är en förutsättning för konstens sociala funktion, men att det som kommer ut av detta, är för konstnärens del, absolut inte liktydigt med det som “kallas konst”, lika lite som det för för upplevaren av detta skulle vara “livet självt”.
Att konstupplevelsen kan vara ett tillstånd är en sida av saken, men för att få livet att bli till ett levande, krävs det ett manifesterande av helt annan art, och det gäller både vad anbelangar konstnären genom verket och för upplevaren i verkets förlängning.

Att förstå verkligheten runt det levande som i grunden är vegetativt om också aktivt, är ett tillstånd att hantera på sitt sätt. Den verklighet som är de komplicerade kulturella systemens verklighet, som vi som kulturvarelser har skapat för vårt kulturella fortlevande, är något helt annat.

Visserligen är de sociala och intellektuella subsystemen i det stora kulturella systemet också konstens verksamhetsområde, men konstens sociala funktion är inte någon privatpsykologisk terapiform. Sådant finns, och kallas då för vad det är.


Genom/och med tiden har vi som individer skapats till vår kulturs förändrande resultat.
Detta medför ett givande och ett tagande som är vårt levande ; och i dess bästa fall även konstens levande, men konsten måste då fungera som en socialt kraftfullt kulturellt verkande faktor.


Att kunna använda sig av “det som kallas konst” som ett psykosocialt remedium, talar om att det inte är konstupplevelse och konst det här är fråga om, utan om privatpsykologiska speglar som ligger inom psykologins områden - och inte inom konstens sociala funktions område, vars verksamhetsområde ju är inom de kulturella systemen.
Livet har/får vi att hantera på gott och ont, kulturella system är vår arvedel att förvalta: konsten har sin sociala funktion i denna förvaltning.

Olika kunskap skapar olikhet: olikheten och okunnigheten konfirmeras i det subkulturella lokala politiska- och kunskaps-tjänstemannaväldet, som i sin tur skapar sitt eget, och detta i många fall helt onödvändiga, existensberättigande.
Engagemanget vid kulturförvaltning (vilket gäller inte minst vid den rent politiskt-tjänstemanamässiga förvaltningen av kulturfenomenen som sådana) rör inte alltid konst, är absolut inte lika, och definitivt inte för alla:

Kunskapsdifferensen vad det gäller de sociala och intellektuella subkulturerna gör den subjektiva drivkraften olik; det gör den personliga möjligheten olik; de faktiska kunskaperna gör att vi, i kunskapsrikedom eller -fattigdom, de facto står olika inför olika konst och kulturyttringar.

Det sociala kulturfenomenet “konst för alla, ja; konst som funktion för alla: omöjligt!
Vi har inte alla samma kunskaper, vi har inte samma läskunskap, inte samma referenser och därför inte samma tydningsmöjligheter, och för den sakens skull (och kanske just därför) inte heller samma behov, beroende på vår mer eller mindre kunskaps- och, därför i förlängningen - viljelagda läggning.

Vad som gäller i vår kulturella verklighet:
För att kunna hantera vårt kulturarv måste vi först tillägna oss det, sedan förvalta och föröka det som är värdefullt, men också förstå att förkasta obrukbara konventioner, och lämna en socialt och intellektuellt berikad kulturell verklighet vidare - för framtidens verklighetsförvaltare att hantera - på sitt sätt.

Vad vi i vår tid kan och ger vidare som vårt “konststycke”/arv är inte “konst”, utan våra mer eller mindre tydligt markerade avtryck och spår av vårt levande: det som i verkligheten är livet självt.