Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

 

1 MAJ-DEMONSTRATION

Tal hållet under rubriken “Brott och turbulens inom konstens värld”


Konstobjekskapandets moraliska kris visar att denna gått särskilt långt i det rådande, till synes totalitära “konstklimatet”, där den enskilde upplevaren i allmänhet och konstnären i synnerhet tycks sakna möjligheter att öva inflytande över de konstpolitiska processerna.

“Konstklimatet” (“staten”) kan inte längre härleda sin makt ur konsthistorien (“historien”), ur konstens funktion eller ur konstnärens (“medborgarens”) samtycke. “Konstklimatet” fungerar i detta läge som ett tillstånd av repressivitet.

I den situation som uppstått förlorar konstnären och de han vänder sig till steg för steg sina andliga värderingar.

Konstnären analyserar tiden, med strävan att förstå och tydliggöra vad som pågår och vilka problem moderniteten (detta just-nu) för med sig; och praktiskt, i någon form, substantierar konstnären analysen.

Det existentiella konstnärskapet speglar en just-nu-tid.
Denna nu-tid får ett konstutbud och har potentiella mottagare som kan ge konsten mer eller mindre artikulation och innehåll, både på det privatpersonliga och det allmänsociala planet.
Det är i detta privata och offentliga rum som det “konstklimat” bildas som i bästa fall ger konsten dess funktionella möjligheter.

Men dagens nu-rums “konstklimat” tilltalas inte alltid av konstnärens nutidsbeskrivning. Tid-rum tycks inte stämma överens mellan konstnärens analysbeskrivning och “konstklimatets” beskrivning av sig själv.Tyvärr redigerar konstnären i dag alltför ofta sin nutidsanalys till en anpassning till denna “konstklimatets” beskrivning av sig själv, av rent fysiska överlevnadsskäl.



För att komma ur denna fälla för det existentiella överlevandet är det nödvändigt att konstnären aktivt uppfinner en lösning som leder till befrielse. Detta kan endast ske genom en inom “konstklimatet” fruktsam turbulens.

Ett moraliskt-teoretiskt stöd finns (om nu ett sådant skulle behövas):
konstnären kan helt enkelt åberopa sig på sina “konstfunktionella rättigheter”, förankrade i konsthistorien och i de “brott” som den visar på.

Vad som saknas i dag är brottet mot och utbrytningen från det statiska “konstklimatets” ledband.

Just nu saknas “brotten” och turbulensen i vår del av konstens värld.