Inledning

Exterritorialrätt

Jag är kritisk

Diabainein-diabas

Den kvalificerade åskådaren

1 maj-
demonstration

Revolutionsmönster

Angående en intervju med en konsthallschef

Inför ett symposium om bildens och musikens släktskap: tankar, frågor, rubriker

Brev till min vän konstprofessorn

Det Neotropiska Företaget

Graffiti

Generalpaus

Voyeurism

Att kunna se - Utopier - Funktion

Konstens Fögderi

Jag är kritisk mot dagens förutsättningar för konstens fria spelrum.
Om man av lättja eller på grund av ren dumhet inte ger konsten de förutsättningar som krävs och behövs i ett civiliserat samhälle, anser jag att den eller de som bär ansvaret för detta sakernas tillstånd omedelbart bör avlägsnas och varningsmärkas för framtidens skull.

Konsten är som begrepp socialt betingad. Den har bärande och berikande relationer till samhällsstrukturen, och den sociala sfären är både förutsättningen för den konstnärliga verksamheten och den sfär som konsten mest omedelbart kan påverka.
Konsten är en urban företeelse med det över hela världen kommunicerande urbana samhället som bakgrund. Med detta menar jag också att dess urbana modernistiska tradition är viktig. Men traditionen är viktig bara om det ständigt nya och aktuella ges tillfälle att bearbeta den och föra dialog med den.

Det rum som konstnären har att arbeta i har sitt ursprung i denna tradition men det skall också vara mångfaceterat och samtida, som själva nuet, med utblickar över hela det kulturella fältet. Det är i ett sådant rum som konsten ges sin funktion. Här legitimerar den sig i sin rätta intellektuella och sociala struktur.

Den privatpsykologiska bilden som ibland får beteckningen konst, konstverk, blir producerad, tillverkad, gjord oavsett sitt sociala sammanhang. Den är privat, gjord för tillverkarens egen skull - och för presumtiva brukare på ett privat plan. Dessa bilder har sin legitimitet i “formella” kriterier.

Man måste skilja mellan privatpsykologiska bilder vars tillverkare söker sig själv och likasinnade användare, - och konstverk som är verksamma och funktionella i det traditionskritiskt förklarande rummet.
De förra blir ett slags personliga speglar som knappast ställer några påstående frågor, utan snarast bekräftar likasinnades likartade privata problem genom ett psykologiskt-diagnostiserande igenkännande.


Sådana bilder går att “använda” som souvenirlika dekorationer som är “sådär-lagom” upphetsande utan att störa alltför mycket. Det är inte heller mot dessa bilder och deras rums existens jag är kritisk. Vad jag däremot är kritisk emot är dessa bilders officialisering som konstverk enbart genom sin tidigare förekomst i otidsenliga psedo-rum-för-konst.

Som konstverk i egentlig mening har de ingen funktion: de saknar sin nödvändighet som forskningsinstrument för det existentiella verklighetsförtydligandet i det intellektuella och sociala konstens fria rum.

Det som har sin plats som bilder i vardagsrummet är inte konstverk utan privata souvenirer som inte på något sätt garanterar den “upplevelse” “verken” utger sig för att innehålla/anser sig vilja visa på. De fungerar uteslutande som mer eller mindre guldkantade dekorativa inslag i det vardagliga representerandet eller vilandet.

Rummet i det andra fallet, konstens rum, det mångfacetterade och samtida, ställer krav. Ett av kraven är att traditionen är viktig endast om den ges tillfälle till att diskutera sig själv, dvs. diskutera de kunskaper och konventioner som byggts upp kring traditionerna - det rummet är ett helt annat.

Med medveten utblick över hela det kulturella fältet, med nuets förhållande till teknik, tänkande och forskande vid den konstnärliga tillblivelseprocessen, kräver konsten en helt annan placering - ett helt annat rum.
Ett spelrum där den kraft konsten representerar legitimerar sig i sin rätta intellektuella och sociala struktur.

Det är i själva hindrandet - av vilka skäl det vara må - i att åstadkomma detta rum som jag är kritisk.