|
Efter långt övervägande började mitt offentliga liv inom konstvärlden 1961 genom att separat(debut)utställa på SDS-hallen i Malmö.
"Ung funderande man som angriper måleriet ur intellektuell och
spekulerande synvinkel" (Kristian Romare, SDS 6/9), och ""Att
måla är att uppleva i handling. När handlingen är utförd faller
målarens intresse bort." Det är en farlig sentens Bengt Rooke
har satt i sin katalog.." (Marianne Nanne-Bråhammar Arbetet 6/9).
"Collage-förfarandet har fått en oroväckande användning......Man
har ibland svårt att förstå vad den har med konst att göra" (
Adolf Anderberg, Sk. Dbl. 7/9).
Grunden för min verksamhet och min bildproduktion under åren före
denna utställning var att på olika sätt granska helheten genom
studiet av det enskilda.
Jag tänkte mig att genom mina delrapporter (verk) från detta studium
av det enskilda kunna förklara helheten dvs. det som omger verken
(historien-idén-"tiden").
Jag hade också allt mer sökt någon sorts förklaring på varför det skapades, varför det som skapades kom att se ut som det gjorde och när detta kunde komma att kallas konst. Därtill ville jag undersöka vad konstens avsiktliga funktion var för skaparen, för åskådaren och
vad dess samhälleliga funktion egentligen var för något.
Jag ville alltså gå längre än till att bara tillverka ting som
kallades konst.
Jag ville förklara konstens funktion i sig, och fenomenet "det
som kallas konst". Skapades det av omgivningen, eller skapade verket omgivningen?
Och hur skulle i så fall det idéala verket se ut - och hur såg
i samma fall den idéala omgivningen ut - som fenomen?
Om man utgår från de konstverk (ting) som är en del av vår kulturhistoria,
och som sådana är inplacerade i sin historiska tid som konstverk
- så var de det: där-och-då (troligen); för oss här-och-nu är
de (oavsett vad de i övrigt är), primärt kulturhistoria (konsthistoria).
All upplevelse är tidsrelaterad, liksom föremål och ting är det.
Det som är funktionellt -som konst- i en viss tidspassus är inte,
med någon sorts nödvändighet, funktionellt -som konst- (upplevelse)
i en annan. Jag fann alltså ganska snart att tiden, nu-tiden,
spelade den avgörande rollen för det nutida skapandet:
Då kan "i morgon" (troligtvis) inte ha samma kriterier som "i
dag", eller för den delen hade "i går". Det enda som fanns att
tillgå var alltså "nu-et" -just nu. Och i det tidsavståndsgnetande
oljemåleriet t.ex.var det för långt emellan början-då, till slutet-nu,
som i sin tur blev till ett helt annat nu, då verket ställdes
ut och kunde få en allmän-social funktion.
Inför utställningen var jag genom min konstnärliga verksamhet på väg -" tydligen - långt bort, och som det verkade, i en helt annan riktning än vad man för tiden ansåg vara "konst". Den "konst" som med någon sorts "tradition" legitimerade den, och gav dess tillverkare/utövare en borgerlig och social legitimation/titulatur: "konst" och "konstnär".
Jag betraktade utställningen helt enkelt som en backspegel: ett
arriärgarde som av sociala skäl utförde en manöver för att skydda
det framtida huvudsyftet. Jag gjorde denna enda gång en konventionell
galleri-konst-utställning med verk som egentligen inte längre
var av allmän betydelse eller av betydelse för min personliga
framtida verksamhet som konstnär mer än för den sociala benämningens
skull. Det var egentligen inte särskilt meningsfullt att visa
verken överhuvud taget, annat än av de socialrenomerande etikettskälen.
En helt annan trupp än arriärgardet som jag kände mig mer avdelad till var avantgardet .Det fanns uppenbarligen en kontinent av okunskap om konsten som uttryck för idéer - en okunskap som var på konstnärens arbetsfält att komma tillrätta med. Om nu konsten skulle föra fälttåg mot den, av den större allmänheten ignorerande isoleringen av konsten i dess egen värld, vilket konsten delvis själv var orsak till genom sin ointellektualism, men delvis också, givetvis huvudsakligast, genom omgivningens bristande kunskaper om konsten som uttryck, - så var min värld inom avantgardet.
Det skulle alltså innebära ett opererande på två fronter: dels
en front mot den rådande okunnigheten utanför konstens värld -
hos åskådarna, brukarna, avnämarna, dels en front mot den rådande
antiintellektuella kunskapsfattigdomen bland folket inom konstens
egen mer eller mindre slutna värld, - något egentligt val fanns
det inte för mig personligen inför denna konfronterande nödvändighet:
samhällskonstruktionen och konstens existentiella villkor avgjorde frågan.
Problemet för avantgardet att identifiera sina motståndare är
inte stort: det är konventionernas luddiga demarkationslinjer.
Problemet med avantgardet (inom vilket område det vara må) är
att det inte sällan lätt låter sig desarmeras genom att det kläds
av genom sina ofta bristfälliga kunskaper och sitt tankelösa och
dåliga camuflage.
Det finns också ett samhälleligt handlande som går ut på att så
fort avantgarde-tankar ger sig tillkänna genom att farligt nära
bereda väg för en ny och okänd tankebyggnad riktad mot den gällande
huvuduppfattningen, så uppsugs och uppslukas avantgardet helt
enkelt, och inlämmas och förgörs genom att det "socialiseras"
bort.
Sedan finns det "ett så kallat avantgarde" som från början spelar
maskerad men som tämligen snabbt låter sig demaskeras och uppslukas
av "den enkla vägen","så har det alltid varit","det vanliga",
kort sagt: genom att företräda en av de borgerliga konventionernas
sämsta sidor - substitutets.
Detta "avantgarde" (för vilket dess sak inte är existentiell utan
existensiell) önskar sig med andra ord redan från början det borgerliga
anseendet genom att spela dess tilldelade oförarglighetsroll -
härigenom får det helt enkelt den legitimation det så hett önskar
sig. Detta "avantgarde" rättar in sig i ledet och blir "förstått"
genom backspegeln, det släpper sin kontakt med nu-tiden såsom
styrande den, och blir istället styrt -man blir som sådan "avantgarde-konstnär"
kort och gott produkttillverkare och reproduktör.
Inför tiden för en eventuell utställning - den som blev till i
SDS-hallen - menade mina dåvarande konstnärs-vänner (och för den
delen också jag själv), att nu kunde jag inte hålla på mycket
längre utan "att ha ställt ut", för att få mina (då)-bilder visade
(och bedömda) av experter, till vilka de tydligen inte räknade
sig själva(!), och förmodligen till deras hjälp att förstå vad
jag talade om!
Men experterna var ju experter på de legitimerande backspeglarna!
Så de kunde ju knappast ge mig något nytt, dvs. från det tidigare
nuet - till nuet - och härifrån visande framåt -.
Därför gav jag en del hänvisningar i min utställningskatalog,
samtidigt som jag något lite klargjorde min syn på konsten (då)
som forskningsinstrument och experimentnotat (vilket jag fortfarande
anser att den är), genom att ge utställningen devisen: "Att måla
är att uppleva i handling. När handlingen är utförd faller målarens
intresse bort". - från verkets verkliga värde, skulle jag kanske
för tydlighetens skull kunna tillägga i dag.
I övrigt menar jag fortfarande att det förhåller sig så med det
konstnärliga värdet: Idén är kvaliteten.
Alla andra värden är av helt annan karaktär och fullständigt fiktiva.
Allmänt beträffande den sociala konstnärslegitimeringen som det
här var fråga om:
Konstnär är man egentligen den förutan, dock då med vissa besvärliga
(och i princip onödiga) sociala implikationer att handskas med
som följd.
De facto är man konstnär, och kan man kalla sig från det ögonblick
- men först då - man vet vad konst är och söker dess funktion,
och vad det forskande som kallas konst innebär, och man vet konsekvenserna
och vad det i övrigt kommer att innebära för levandet att bedriva
denna verksamhet: det ständiga hanterandet av konsten som det
kraftfulla uttryck som är dess potential vilken på olika sätt
ger den dess funktion.
Konstnärskap handlar inte primärt, eller ens om, tavelmåleri eller
objektskapande.
Givetvis visste jag redan allt detta då jag, delvis backspegelslikt,
ställde ut "gallerimässigt" första (och enda) gången - då jag
"sökte" den borgerliga legitimationen genom en traditionell utställning
- och genom medlemskap i något - som om möjligt är ett ännu galnare
påfund för denna - nämligen KRO, Konstnärernas riksorganisation,
vilken huvudsakligast är en fackförening som är till för just
en sådan legitimation.
Denna "fack"-förening av "kollegor" tillhandahåller de - av alla
borger-liga, de s.k."vanliga människornas" - eftersökta garantierna
på "kvalitetsmässigheten" av konsten: en trygghet och ett igenkännande
och/men också ett garanterat "backspegelseende".
Utställningen i SDS-hallen och allt detta var framför allt till
för den sakens skull, och för vilsna och okunniga byråkrater och
lika vilsna och okunniga socialadministrerande tjänstemäns skull:
- Och för det samhälleliga axiom som säger att en revolutionär
under förberedelserna till revolutionen inte får ertappas och
i förtid och/eller därigenom hindras i sin verksamhet - genom
att t ex gå mot röd gubbe!
Min "revolutionerande" konstnärliga avsikt var att söka konstens
verkliga funktion - inte den triviala "konsthantverkliga" dekorationens
(som jag givetvis skulle behärska till fullo) - utan den som var
orsak till att man runt om i världen (dock inte i Sverige) fängslade
och torterade och arkebuserade "konstnärer och intellektuella".
Den konstens funktion som dessa representerade var uppenbarligen
både en funktionell och en farlig kraft, - men samtidigt var det
min avsikt att vända mig inåt snarare än mot yttre föremål.
Beträffande min undervisning var den också sådan att jag kunde
ge utåtriktat och få igen - i nuet -.
Jag ville komma bort från objektskapandet och dess borgerliga
"värde-värderande" vansinne; jag var mycket mer intresserad av att återskapa idéerna i konsten som konstens verkliga värde.
Men jag hade brått att hinna ifatt min egen tid efter detta besök
i "backspeglarnas värld", - jag saknade intresse för den - den
till intet förpliktigande.
I "andens värld", som jag uppfattade det, och i min nu-tid, där
hörde jag hemma (och gör så fortfarande). Bildmakare, målare och
skulptörer med "konst" som förtecken intresserade mig (då som
nu) mindre än hederliga hantverkare; filosofernas och idéernas
levande världar var (och är) vida viktigare.
Och det är genom konsten de praktisk skall prövas - det är konstnärens
roll - det är genom denna roll den verkliga legitimationen utfärdas.
Citatet ovan "andens värld" är hämtat ur en intervju av James
Johnson Sweeney med Marcel Duchamp, publicerad 1946 i Bulletin
of Modern Art (New York), XIII no. 4-5
Jag kände då - och jag gör det fortfarande - en stor frändskap
med Marcel Duchamps tankevärld och jag känner igen mig och mina
tankegångar bl.a. då han i intervjun säger:
"Jag var intresserad av idéer - inte bara av visuella produkter.
Jag ville än en gång ställa måleriet i andens tjänst. Och mitt
måleri betraktades naturligtvis omedelbart som "intellektuellt",
"litterärt" måleri". Det är sant att jag försökte hålla mig så
långt som möjligt från "behagliga" och "tilldragande" fysiskt
måleri. Den ytterligheten uppfattades som litterär."
"I själva verket hade allt måleri varit religiöst eller litterärt
ända fram till de sista hundra åren: det hade stått i andens tjänst.
Detta drag gick långsamt förlorat under det senaste århundradet.
Ju större sinnlig lockelse en målning utövade - ju mer djurisk
den blev - desto högre skattades den. (Det var bra att ha Matisses
produktion i ryggen med tanke på den skönhet den erbjöd. Likväl
skapade den en ny våg av fysiskt måleri under det här århundradet
eller befrämjade åtminstone den
tradition vi ärvde från artonhundratalsmästarna.")
Vad jag satt inom parentes är en synpunkt som jag ställer mig
tveksam till, men som jag tar med för helhetens skull.
"Dadaismen var utmärkt som purgeringsmedel. Och jag tror att jag
var helt medveten om detta vid den här tiden liksom om ett behov
av att åstadkomma en rening inom mig själv. Jag erinrar mig en
del samtal med Picabia som gick i den riktningen. Han var intelligentare
än de flesta av våra samtida. (förmodligen ägde samtalen rum ca.
1910-1914, min anm.)
De andra var antingen för eller emot Cézanne. Ingen hade någon
tanke på något utöver måleriets fysiska sida. Inget frihetsbegrepp
lärdes ut. Inget filosofiskt betraktelsesätt introducerades."
"Kubisterna uppfann natuligtvis en massa vid den här tiden. De
hade tillräckligt mycket att göra för att inte ha tid att bekymra
sig om filosofiska betraktelsesätt; och kubismen gav mig många
idéer om hur man skulle upplösa formerna.
Men jag tänkte på konsten i en större skala. Det pågick dikussioner
om den fjärde dimensionen och om icke-euklidisk geometri vid den
tiden. Men de flesta åsikterna var amatörmässiga.--. Och trots
alla våra missförstånd hjälpte oss dessa nya idéer att komma undan
det konventionella sättet att tala - våra kafé-och ateljéplattityder.--"
"Det är den här riktningen konsten bör ta: mot ett intellektuellt
snarare än mot ett djuriskt uttryck. Jag är utled på uttrycket
"bête comme un peintre" - dum (djurisk) som en målare."
Om min personliga åsikt om detta har jag talat i det föregående;
och så långt beträffande omständigheterna kring min galleriutställning
i SDS-hallen 1961, med dess "farliga sentens" för utställningen:
"Att måla är att uppleva i handling. När handlingen är utförd
faller målarens intresse bort."
Samma år (1961) ställde jag ut separat på Fridhems folkhögskola
med storseminarium för hela skolan följt av föreläsningar på skolan
i Svalöv och fortsatta på Loisiana i Danmark.
Utställde på 1. Nordiska Ungdomsbiennalen på Charlottenborg i
Köpenhamn 1966.
Jens Jørgen Thorsen från Danmark (se situationister) hade en längre tid legat efter mig för att jag skulle medverka
vid en större utställning som kallades "den första nordiska Ungdomsbiennalen"
på Charlottenborg i Köpenhamn vilken skulle stå i kontrast till
den "nordiska Ungdomsbiennalen" på Louisiana under i stort sett
samma tid. Louisiana-utställningen var utvald av en statskommité,
medan däremot konstnärerna sjäv skulle stå för urvalet vid Charlottenborg-utställningen.
Med "ung" menades i båda fallen "nu-tids"-aktuella. Jag var till
en början måttligt intresserad. Dels för att jag hade dålig erfarenhet
av samarbete med Jens Jørgen Thorsen och en del av, som jag tidigare
sett saken, hans konstnärsvänner med den moderna konsten som förtecken
uppträdande som det socialklättrande radikal-etabilisemanget i
Köpenhamn, dels och viktigast, hade jag slutat att måla tavlor,
och något annat hade jag ingen lust att framträda med i detta
sammanhang. Men - en hel del kom att ändra min mening i detta
stycke.
Sedan uppropet formulerats bl.a. till "vi anser att hela denna
utveckling mot en statsauktoriserad konst är ett hot mot den fria
konsten och frånvaron av en fri konst i övrigt kan skada en hel
stats livsfunktion" accepterade jag.
Jag hade dock ännu en betingelse - den viktigaste - nämligen att
"reguljära konstkritiker", så vitt möjligt skulle berövas möjligheterna
att "bedömma" den konst de ändå saknade möjlighet att förstå;
att vi med andra ord skulle söka press på annat sätt, så att åskådarna
skulle lockas till att ta del i utställningen via, så att säga,
"andra kanaler".
Mats Arvidsson, då vid Galleri Observatorium i Stockholm, numera
Sveriges Radio, som jag lärt känna som en i konstfrågor högst
vettig person och som jag hade full tillit till; han och jag var
inbjudare och ansvariga för hängningen från Sverige. Från Danmark
var det Jens Jørgen Thorsen och Peter Bonnén. Från Norge Olav
Herman-Hansen.
Jag tillverkade speciellt för utställningen på Charlottenborg
tre större bilder med svensk text, målade på en svart yta som
gav intryck av "den svarta skoltavlan", texten verkade skriven
med vit krita, i övrigt strecktecknat i rött och blått och målad
i guld och silver på den "svarta tavlan", men det hela var givetvis
målat i olja (över ett på den ena ett rött avtryck av av en naken
kvinnokropp). En av bilderna (den i mitten på väggen) var en tämligen
stor abstrakt gipsrelief över ett svart tomrum som ett rum under.
"Undervisningsmaterial" alltså. (Änglar som bilder!)
"Man kan söka sig längst in i utställningslokalerna och hamna
i meditationsrummet. Skapare: Bengt Rooke. Två soffor inbjuder
åskådarna att slå sig ner framför två tavlor, där konstnären gjort
en tolkning av Newtons lag om hållfasthetsläran. Det står massor
av siffror och ord invävda i de symboliska tavlorna, men eftersom
det är länge sedan jag för min del kunde mina matematiska formler,
avstår jag och nöjer mig med Rookes förklaring att han enligt
vissa principer räknat ut storleken på en ängels gloria." Sk.D.
9/12 (William Larsson).
Men så var det den viktigaste betingelse: - den beträffande undvikandet
"reguljära konstkritiker-hitoriker" och deras möjligheter att
spela den väsentligaste rollen då det gällde att "bedömma" den
konst de ändå saknade möjlighet att förstå; att vi skulle söka
press på annat sätt, så att åskådarna skulle lockas till att ta
del i utställningen via, så att säga, "andra kanaler".
Och det kom snart att visa sig att detta lyckades! Långt över
mina förväntningar!
Den 9 december utkom Ekstra Bladet med ett dubbelsidigt uppslag av Birte Strandgaard med fyra stora
bilder (av Sperling). Under rubriken "Kunsten og moden" skrev
hon: "Der sker ting og sager på Charlottenborg i disse dage. Kunstens
mangfoldighed larmer i rummene, fræk, provokerende, hæslig, køn,
underholdning i flere dimensioner og mange farver, masser af materialer,
vælg selv!"
- "Jeg gik rundt på denne Nordiske Ungdomsbiennale med de unge
folk i de gamle rum og havde det herligt - och tænkte på Modens
Mangfoldighed. Skrankerne ryster, reglerne rokker, friheden lokker
- for mig at se er Kunsten og Moden præget af de samme vibrationer
i tiden, den fanden-i-voldske appetit på livet."
- "Og derfor tog jeg tøj med til Charlottenborg - hvorfor har
undomsbiennalen ikke moden med? Der er et poporkester (exploding
mushrooms), udstillet af Frithioff-Johannsen, og der bliver popmusik
hver eftermiddag. Næste fredag bliver der også Modeshow efter
butikkernes lukketid, men i virkeligheden hører moden med til
ungdommens biennale hver dag i dag. Kik på væggene! Se de skrappe
farver - og vent at se i forårsmoden! De er på vej, på vej i tøjet.
"Neonfarver" kalder amerikanerne dem. Se en væg med Op-Art - og
tænk på moden af i går. Nu er det slut med sort-hvidt, og snart
får sølvet en afløsning af grønt, gult, orange, lilla, sat sammen
uden vanetænkning. Her er billeder med huller i - kom moden først
med hullerne eller hvad? Det er vældigt ligeyldigt. De unge i
moden og de unge kunsten fornemmer de samme ting i tiden - for
pokker brug løs af livet!"
"I øvrigt vil jeg anbefale alle, der har interesse for moden,
tiden og kunsten at gå til undomsbiennalen på Charlottenborg -
tag bare ungerne med! Det er oplivende, irriterende og underholdende."
Givetvis fanns det också en mängd konventionellt och mer eller
mindre bildlöst och definitivt mångordigt intresselöst gammelmans-recentionsmaterial
som i sin rutin saknade all förbindelse med idén med biennalen
och som därför med stor lätthet kan förbigås.
Men det kunde inte Ekstra Bladets artikel! Den var ju i princip
kommen till i samma anda som utställningen. Den visade sig rent
av som en för mig tidigare okänd form för samarbete och för samma
urbana sätt att se som konstnärerna på Charlottenborg såg på verkligheten
- och den avslöjade ett nytt medium för det konstnärliga uttrycket.
Detta gällde såväl till formen som till innehållet.
Jag skrev i anledning av min utställning 1961 om min syn på konsten: "Jag ville alltså gå längre än att bara tillverka ting som kallades konst." - "All upplevelse är tidsrelaterad, liksom föremål och ting är det."
"Det som är funktionellt -som konst- i en viss tidspassus är inte,
med någon sorts nödvändighet, funktionellt -som konst-(upplevelse)
i en annan. Jag fann också ganska snart att tiden, nu-tiden, spelade
den avgörande rollen för det nutida skapandet."
Genom Ekstra Bladets artikel uppmärksammades jag på en ny möjlighet:
- Med den historiska kunskapen om modernismens dubbelhuvade Janus-ansikte
skulle man genom journalistisken - huvudsakligast genom ett mycket
medvetet bildskapande uttryck, kunna ge konstnären och den konstnärliga
verksamheten ett nytt "just-nu" medium:
Det som medvetet skapas som just-nu-levandets yttre attribut för
det pulserande livet, vilket givetvis avspeglar vad som försiggår
under ("just-i-dag") ytan, kan man genom kunskap och egen självsyn
om sin placering i tiden - genom journalistiken - medvetet hantera
så att det ger tidens dubbeltydiga Janusemblem ett tydligare -
och definitivt ett verkningsfullare framåtvisande ansikte.
(Mediumet förutsätter att man vinner kampen med den obändiga materian
- publiceringsmöjligheten!)
Dagstidningen ger information om ett här-och-nu-i-dag som kommer
under ögonen på avnämaren: sedan kastas tidningen bort!
- Men just härigenom och då den har stor spridning har den också
en mycket kraftig genomslagskraft!
- I morgon kommer det en ny tidning med - av nödvändighet för
att den skall köpas, ny information som gör det möjligt och troligen
nödvändigt för läsaren/"tittaren" till ett nytt ställningstagande
till den nya verklighet som presenteras då. Detta ger tidningskonsumenten
en personligt-kritisk observans och skapar möjligheter till ett
allmänt rikare "i-dag-upplevande".
- Rent praktiskt har man på ena sidan den kort-tids-slukande tidningskonsumenten
som man skall "få ramm på" och få till ett vidare studium av vad
man har att framföra. På den andra sidan har man den som tidningens
"i-dag-värld" inte passar, och som i så fall inte köper nästa
dags utgåva: här gäller det samma som vid allt verklighets-deltagande
som inte passar: man avstår!
För den konstnärliga handlingen finns det många former och platser,
såväl socialt etablerade som medialt nyfunna, men:
En dagstidnings bildsidor har så stor genomslagskraft att det
borde stå utom allt tvivel att de med nödvändighet borde ingå
i konstnärens verktygsarsenal och vara en naturlig del av den.
Det är en i högsta grad reell förevisnings- och arbetsplats.
Detta var denna nya insikt som jag erfor redan genom den första
Ekstra Bladet-artikeln som tog upp 1.Nordiska Ungdomsbiennalen
på Charlottenborg. Den skulle följas av ännu en tvåsidig som var
layoutmässigt mycket verkningsfull i uttrycket, bilderna var skarpt
grafiska (Jørgen Sperling) och texten föredömligt kort (Birte
Strandgaard).
De två Ekstra Bladet-artiklarna hade visat fler verk från utställningen
och visat mer av biennalens idé (i vilken de praktiskt taget var
en del, för att inte säga den mest lysande delen) och skaffat
fler åskådare till utställningen än våra egna press-releaser,
papper, utskick, annonser och affischer och framför allt betytt
mer än allt annat skrivet (och säkert oläst av de flesta) "backspegel"-konstkritikernonsens.
Se vidare Länkar och "Tidsfasetter" |
