Published for The Neotrope Enterprise. Publisher: Bengt Rooke. December. 2010. No. 67.
på Balderup i Kullabyggden. En sliten föräldraledig man försökte häromåret äntra en stadsbuss i Stockholm med en skrikande unge i barnvagnen, en skrikande unge i famnen och en tredje trumpen unge på egna ben. Han utbrister: "Lugn, lugn, Mamma kommer snart!" * Det feministiska initiativets kortlivade historia i svensk politik påminner om ett gammalt folkligt estniskt talesätt, naine paadis, paat põhjas. Läsaren inser lätt att ordet paat kan vara identiskt med båt (baat), vilket torde ha införlivats i estniskan 4000 år tillbaka när detta besynnerliga uralska folk nått Östersjön och påträffat farkoster på det öppna hav de tidigare aldrig skådat. Eftersom indoeuropeiska språk icke är agglutinativa, såsom detta uråldriga prepositionsoberoende tillika ordföljdsoberoende tungomål är från de djupa skogarnas och breda tysta älvarnas ändlösa rike med sina imponerande 14 aktiva kasus, blir översättandet väldigt vanskligt - ty hela innebörden ligger i det sagdas rapphet, och sagt är det förvisso: kvinna båt, båt botten. De indoeuropeiska språken har slitits ner till oböjliga ord, obegripliga utan hjälpord. Därav tvingad till eftergifter måste jag skriva: Kvinna i båt, båt gått till botten - fast paat põhjas är omedelbart och kärnfullt, medan 'gått till botten' tvingas vädja till tanken - alltså har gått till...botten utan förmedling av rak sinnesförmedlad betydelse. Denna världen förefaller vara mycket mer än det tänkande intellektet kan omfatta, såsom urgammalt språkbruk kan omvittna. Det viktigaste i våra liv kommer andra vägar, men det medgives, allt vi upplevat kan med växlande framgång uppskrivas i bokliga dokument - efteråt. Det finns också ett kollektivt minne till vår vägledning, äldre än solen, det kollektiva omedvetna, aktiverat vid vart och ett av livets stora steg - även döden. * Politikens huvuduppgift synes vara att sätta fördummande skygglappar på de demokratiska väljarna, så att var och en ser blott en liten del av världen från sin egen källarglugg och ingen har någon förståelse för helheten. Härmed tillskapas den perfekte medborgaren redo att svälja varje betsel som den enligt Hegels idealistiska filosofi till svindlande moraliska höjder upphöjda Staten finner lämpligt att styra sina undersåtars öden med. De politiska huvudaktörerna själva pläga dessutom sakna djupare erfarenheter av det skapande arbetets dynamik och förutsättningar och kompensera detta genom medlemskap i hemliga föreningar med ockulta övertoner, vilka torde vara hemliga just därför att deras agenda icke tål någon närmare granskning, men anses ack så fina och statusbringande förvisso: Bilderburgare, Frimurare, Skull & Bones... Min farfar nämnde i ett brev som mina yngre bröder hittade bland hans kvarlåtenskap, att den enda skillnaden han sett mellan förre borgmästaren i hans dåvarande hemort i 30-talets Estland och den nytillsatte, skulle ha varit omständigheten att den nye ännu icke skjutit sig en kula för pannan. * Fjorton år gammal brukade jag låna böcker om kosmos på Höganäs stadsbibliotek. Tyvärr kunde han icke dela min kärlek för Hoyles vackra teori om den kontinuerliga skapelsen, utan envisades hålla på det hopplöst banala Big Bang. * Lars Vilks blev också första generationens universitetsutbildad i sin familj - med sina både svenska och baltiska rötter - vid denna tid togs han helt bryskt, såsom för arbetareklassen mönstergillt, ur skolan för att göra rätt för sig - och lämnades att inläsa gymnasiekompetens med största målmedvetenhet per korrespondens, varvid han vid ett tillfälle av modern förevisades provinsialläkaren, vilken konstaterade 'överansträngning' – Lars Vilks kom att ägna sig åt konst och konsthistoria. Det var kanske inte så underligt att det blev just konsthistoria - medan vi ännu var amatörastronomer citerade han ofta ur en sliten bok författad av en engelsman om strövtåg bland himmelens förunderliga stjärnprakt medelst teaterkikare. Detta var ett av de sällsynta verk som på varje sida återger poesins rymd och rymdens poesi - i varje stycke och med varje ord. Ödet och människor vilka sett Lars Vilks särart lät honom hyra en suterrängvåning på Balderups slott i ett drygt kvartsekel. Slottet var på den tiden omgiven av stor och vildvuxen park med en myckenhet blomsterfägring, lagom ur synhåll för den lilla fiske och sommarstockholmarebyn Arild vid foten till Kullaberg, eller 'Berget' som ortsborna säger, paradiset på jorden. Tvivelsutan hade han tur med detta - och att bringa tur är just hur vår förunderliga vilja verkar - allting öppnar sig för oss - vi behöver icke bända och bocka, svettas eller utstöta hiskeliga vrål. Lars Vilks gymnasieexamen var ingen skedmatning utan personligen åstadkommen genom största disciplin och målmedvetenhet. För att vinna vilja måste vi först kunna detta. Vilja är också ett slags vunnen närvaro, ett ego sum. Jag började besöka honom på Balderup, först sporadiskt, senare regelbundet. Sålunda komna till mogen ålder på 1970-talet ägnade vi oss åt att utforska Kullaberg med klätterutstyrsel och badutflykter samt att anordna fester. Vi kände oss även kallade att finna en ny filosofi - Balderupsfilosofin skulle den heta.
”Lek är en frivillig handling eller sysselsättning som förrättas inom vissa fastställda gränser i tid och rum i enlighet med frivilligt accepterade men obetingat bindande regler.” Den mest lyckade av alla fester gick till annalerna som Den Stora Hattfesten, med många inbjudna sköna jungfrur och andra slag utav karaktärsbärande individer. Karaktärerna gav relief åt våra fester - livet är ju teater. Vi började i slottsparken, prydd med kulörta papperslyktor i en underbar fristad långt ifrån all kommunal terrorbelysning, som redan på den tiden började bli väl omfattande för känsliga själar - vars stämmor ju aldrig kommer i beaktande eftersom de är oförnuftiga och det ytligt förnuftiga alltid vinner - ägarinnan och andra slottshyresgäster samtliga mangrant bortresta. Ur ett parti inköpta halmhattar och ett annat med olikfärgade sidenband fick anländande par pryda sin dam innan det av apotekssprit tillagad bål fick smakas. Därpå överdådig middag där alla rätterna hette Herrgårds-någonting utom potatisen som var djävulspotatis, oskalad i stänger oljeråstekt rykande i järnpanna (om alla dessa middagar borde jag egentligen författa en kokbok), omständligen episk Mahlermusik eller dansanta sviktande latinska rytmer eller meditativ monofoni från något benediktinerkloster i Frankrike ... samt slottsförevisning - med Lars bärande stadig kandelaber i spetsen drog vi från rum till rum, genom lönngångar, upp till våningsplan och ner till andra våningsplan, förevisades var Carl Nielsen härbärgerat med älskarinna - och långt inpå småtimmarna packades sällskapet slutligen i så många bilar det behövdes samt rullades ner till havet och gemensamt nakenbad i det nobla augustiblänket - marelden - och himmelens oräkneliga stjärnor skredo högt ovan den svala lättsaltade ytan där vi alla ung som äldre gledo omkring ... Stjärnor ovan, stjärnor nedom i vattnet kring armarna för varje simtag och alla i samma färg. * Mina bröder hade hängt på och vi hade blivit fyra rollfigurer. Kvartetten bestod under resten av århundradet - men redan 1985 for Löjtnanten till Amerika, varifrån han dock återvände med jämna mellanrum. Fem år in på det nya seklet lämnade han oss och gick till en bättre värld. Han skrev två böcker - ja de kan naturligtvis inte mäta sig i tyngd med alla de förnämliga konstteoretiska utläggningar Conte Lars Vilks själv fått utgivet genom Nya Doxa under årens lopp, vilka spänner oerhörda teoretiska himlar - med undantag för 'Myndigheterna såsom Konstnärligt Material' (1995) - vilken får betraktas vara mästerstycket, Lars Vilks genius i ett nötskal - nej, min salige bror ägnade icke sin möda åt stycken för tvåmannasåg, däremot väl den delikata bestsellern 'Global Warming in a Politically Correct Climate'- how truth became controversial' och sin lysande 'Oh My God - Entropy! - on the importance of being rather than having'; författare Mihkel Mathiesen. Han efterlämnade också ett tredje outgivet manuskript, inledd med orden Denna vår smälte snön icke, låg drivorna kvar och hopades drivisen i viken... * Vad filosofin beträffar övertygades vi att den skulle innefatta en mycket magisk erfarenhet vi börjat göra, nämligen att tillfälligheter icke gives. Det finns inga tillfälligheter! Vi hade upptäckt Jungs synchroniciteter.
”Några saker står klart. Vad som är avgörande är den motoriska nervretningen, och ju mer frigjord den är från den optiska perceptionen, desto mer avgörande är den. Av detta följer en viktig regel för spelaren: han måste skydda sina händer, för att göra dem mottagliga för de lättaste nervretningar. I viss mån skulle spelarens grundläggande medvetandedisposition kunna representeras genom ett mycket tätt nätverk av hämningar som igenom sina maskor bara släpper de minsta minimala och obetydliga nervretningar. – Det står också klart att förloraren, med njutning, upplever en viss känsla av lätthet, för att inte säga av lättnad. Omvänt tyngs spelaren av att ha vunnit.”
Annandag pingst var det, 1978. Utanför stod samma attraktiva flicka, som rest bort och sedan icke mera hörts av och med en egendomligt förvirrad uppsyn. Då! Jag bockades ihop som en tumstock på väg ner i byxfickan - och insåg - jag insåg vad mitt irrationella förehavande hade frambesvärjt: Jag hade fått skåda i det fördolda: Den som ger sig hän med hela sin varelse, icke blott med sitt fostrade intellekt - måtte till svar höra eko från världsalltets djup!!!
Sjuttiotalets filosofiska höjdpunkt kom den lite vissna sommaren 1978, då Lars dåvarande mentor fått honom anordna ett engångsuniversitet för utrönande av konstens väsen. Efter engångsterminen begav sig båda ut i Skåneland med Lars Vilks konstvolkswagen och dess Nimisförebådande torn fäst på takräcke med resten av fordonet målat och beklistrat till ett kollage, som 1976 accepterats till utställningsobjekt på Skånes Konstförenings Höstsalong. Vilks iklädd svart flatkullig hatt och svart kappa körde. Ekipaget hade slagsida åt höger där mentor Rooke, likaledes klädd i svart och vidare utstyrd med Mephistoskägg tagit plats och rullade runt bland skånska allmänkonstnärer att utkräva bekännelse - de sanna konstnärerna antal är väldigt litet och angick konsten icke liv och död, gick det illa för de tillsvarsställde. Nåväl, medan Engångsuniversitetet ännu pågick tillströmmade från alla håll och kanter fackfolk och konstintresserade, professorer och lekmän, allvarsamma jämte oförbätterliga pajasar, många förvecklingar gick i dagen och anekdoter blev till - men det väsentligaste hände den dagen Bengt Rooke inför sittande förstummad illuster höga filosofilärde inkluderad menighet tvingade den inse, att konstens natur icke tillåter ett verks förnuftsmässiga planering och kan beskrivas först efter sin tillblivelse. Kreativitet betyder de novo och ex nihilo. Denna dag var kulmen på mycket och slutade med att jag i parken medan huset skred till nattvila fick uppleva ett förhöjt medvetandetillstånd - den underbaraste sommarnatt man kan tänka sig. * Vi bröder gifte oss och Lars inledde sitt livslånga spikande på allom bekanta Nimis. Löjtnanten flydde den kungliga svenska socialismen till Amerika, lyckligt ovetande att bland reella makthavare bakom världens kulisser även amerikanernas sinistra Bonesmen styr och ställer med Världens Nya (Hegelianska, se ovan!) Ordning, vilket efter framgångar i begynnelsen till sist blev ett kliv ur askan i elden för honom (se Anthony C. Sutton; America's Secret Establishment, som rekommenderas varmt, ett vederhäftigt Magnum Opus). Något syntes honom orättvist och djupt kränkande för den skapande individualisten även i drömmarnas Amerika. Det förelåg ett conspiracy of mediocracy against talent. Vi alla vandrade mot medelåldern. Barn växte upp. Jag uppnådde status av persona non grata i Skåne efter en Malmömaffias tillskyndande på grund av ett mammografikrig jag som kvinnornas riddare såg mig nödsakad utkämpa mot sagda maffia 1989 - 1993, varvid jag förvisso även åtnjöt ett övergående gurustatus i USA, vidare lät jag mig uppslukas av amerikansk pseudojungiansk processwork psykologi, med utbildningsort Dublin, ända tills jag uttågade med högburet huvud efter att tongivande småpåvar börjat mopsa sig - och gästspelade tillika i ett devot engelskt filosofiskt sällskap som utgivit sig förvalta G.I. Gurdjieffs hemligheter, men tvärtom huvudsakligen ådagalade just allt det Gurdjieff lagt oss oupplysta människor med alla våra svagheter och inbillade identiteter till last och vars ledande besserwisser innehade ett alldeles oslagbart mästerskap i att författa snåriga böcker för tvåmannasåg, varmed mitt rena inre väsen sålunda kom i konflikt - detta rena inre väsende har vi nämligen alla - det är samvetets envetna ehuru ganska svaga stämma! Däremot vill jag gärna lovorda the Scientific and Medical Network, genom vars försorg jag besökt mången inspirerande Beyond the Brain konferens sedan deras första på St John's College i Cambridge 1995, där det då förekom ett fantastiskt föredrag av an man som vandrat på månen, Edgar Michell. Färden ut hade varit ett antikt drama där gränsen mellan liv och död suddats ut ... universum hade varit ofattbart stort... och stunderna på månen hade övertygat honom att alltets främsta egenskap och djupaste väsen är liv.
På nittiotalet experimenterade jag med viljepåverkan av slumpfördelningar - till den grad att min ursprunglige vapendragare i kriget mot Malmömaffian 1989-93 trott mig fallen i galenskap. Det var ju honom och hans vän professorn emeritus i psykologi uppenbart att jag sublimerade det sexuella extasögonblicket. Tyvärr, får vi nog säga, har en hel del för oss nyktra nordbor främmande tankar upptagits i etablerade vetenskaper - såsom teorin att psykologi skulle förklaras med otillfredsställda incestuösa barnaönskningar. Jag skaffade bara metoder att ordna slumputfall med sannolikheten exakt en halv. Sedan bestämde jag i förväg vilket av de två lika möjligheterna jag önskade falla ut. Jag rullade en tärning - lång väg över hårt underlag och noterade resultatet, framgång eller motgång. Att utfallet kan påverkas var redan känt sedan Rhines dagar på Duke University under 30-talet och senast bekräftat av PEAR på Princeton. Det är ingen sensation. Men mina föregångare hade glömt en sak - se hur försöket i detalj utvecklas över tiden, steg för steg - något min vapendragare och egen mentor Hans Jörgen Flensburg inpräntat i mig under vårt framgångsrika härnadståg 1989. * Det fanns ännu en inspiratör, Baron Jakob von Uexküll (1864-1944), som skrev Die Umweltlehre (von Tieren) och hade sommarresidens i västra Estland. För det högtstående däggdjuret är innervärlden och yttervärlden identiska, filosoferade denne gigant. Det är ju så att vi alla tillskriver oss tillgång till en yttervärld och en annan innervärld såsom något fullständigt naturligt man icke behöver ägna en enda minsta undersökande tanke! Såsom - understryker Dr Peter Fenwick i Scientific and Medical Network, är våra hjärnor aktiva 24 timmar om dygnet. Inkommande data har två källor, att regleras av det retikulära systemet i hjärnstammen, vilket samtidigt styr sömn och vaka, men endast ett ställe att projicera dem på - det vi uppfattar vara vårt medvetande - alternativt universum omkring oss. Detta har en ytterst allvarlig konsekvens - Huru kunna vi då medelst vårt rationella vett bedöma skillnaden mellan yttervärld och innervärld?? Svaret är - vi kunna det icke - inte rationellt! Dock veta vi hela tiden i vaket tillstånd vilket som är förhanden. Antingen har Naturen själv underkänt vårt rationella förnuft och tillskapat en omedveten nervbana att rapportera huruledes det retikulära systemet inställts - eller också begagnar vi ren intuition. * Härmed är sagt att avgörandet kommer a priori - under inga omständigheter a postteori. Vi orienterar oss icke medelst rationellt tänkande mellan dessa två världar. * Att parapsykologiska rön överhuvudtaget är möjliga antyder redan i sig två omständigheter - måhända förstår vi inte fenomenet tid med våra rationella förklaringar - och kanske är därtill vår utbredning i rummet betydligt större än fingerspetsarna antyder. * Mitt senaste tärningsförsök i juni 2007 omfattade 2438 kast. Att det kumulativt kunde bli fler udda eller jämna utfall än statistiskt förväntat visste vi redan. Det framkom också tydligt hur en lång serie framgångar omedelbart, på ett alls icke slumpmässigt sätt avbröts av lika stor motgång. Till nollhypotes uppställde jag sålunda icke att viljepåverkan är omöjlig - såsom vett och sans fordom föreskrivit - utan att - såsom ävenledes vett och sans ännu föreskrev - enligt Markovkedjans krav varje steg i ett beskrivet ritat trappstegsdiagram upp eller ner fick vara beroende allenast av närmast föregående utgångspunkt och motsvarade intet minne av någon tidigare utveckling. Efter rigorös matematisk analys, hänsyn taget till alla upptänkliga glädjetolkningar av resultatet, visade sig sannolikheten att nollhypotesen fortfarande gäller att falla till en på miljarden - en sannolikhet man helt enkelt icke räknar med. Det uppstod en mängd intressanta osannolika tidsbundna symmetrier som alla pekar på en enda sak - att när innervärlden låter sin vilja spela, minns yttervärlden detta och parerar åstadkommet händelseförlopp med jämförbar motsatt vilja - och opposition tycks vara den allra primitivaste tänkbara form av relation! Vår Umwelt är inte identisk med det inre, men intimt relaterad - när viljan gått i spel. Den som ropar i öknen står förvisso icke mol allena, han står bland oförklarliga ekon. Vi är sedda. * Om vi förstår vad vilja är och kan bruka ett tillstånd i vilja, kommer en större verklighet inpå oss, vi lämnar vår skrämmande obetydlighet och blir upptagna i alltet - Umwelt. Här finner också Jungs synchroniciteter en naturlig plats. Eftersom relation upprättats mellan Innenwelt och Umwelt, torde det oss vara tillåtet att även postulera en mellanvärld - en mötesplats för samstämda innervärldar, men med odefinierad relation till Umwelt. Vi kan till och med spekulera att i denna mellanvärlden de flesta UFO skådningarna, liksom de flesta Välsignade Jungfru Mariaskådningarna äger rum - alla är övertygade att de har sett - men ingen har tagit något foto! Det förefaller heller icke uteslutet att illa dokumenterade historiska myter kan höra denna postulerade mellanvärld till. * En skenbarligen malplacerad mellanvärld kunde främst motsvara något djupare eller härligare vi dåligt uppfattat. Vi tar för Umwelt allt det vi icke uppfattar vara Innenwelt. Båda dessa kan bestå i vad 1) vi uppfattar, 2) kan tänkas icke uppfattat, och 3) icke ens kan ha kommit att tänka oss behöva ha försökt att uppfatta. Om vi bara förstått ytan av Umwelt eller Innenwelt och erfar mera, kan vi ta detta för ett gudomligt budskap eller en hallucination och sannolikt uppfatta som något inre i båda fallen -. Förekom intelligens i annan form än för oss känd, är sannolikheten hög den tillskrives inre drömmar. Av speciellt intresse i sammanhanget förefaller de arketypa figurerna i Jungs kollektiva omedvetna vara.
Balderupsfilosofin har sålunda landat i de stora frågorna kring människans vilja och dess natur i anslutning till vår existens, samt hävdat att rationella eftersökningar icke gives. Arbetet har ingalunda varit rättframt - ehuru - med viljan i spel förefaller allting lätt i sitt rätta ögonblick, Kommen till mig I alle, som arbeten och ären betungade... påtagen eder mitt ok, ty det är milt och min börda är lätt (fritt efter Matteus 11:28-30) - allt äkta skapande sker utan möda. * I likhet med våra stora föregångare existentialisterna utgå vi från subjektet i dess helhet, vi äro alltså vare sig logiskt intellektuella, eller något slags djupare transintellektuella, utan helt ärligt och naturligt intellektuella och metaintellektuella samt allra främst totalmänskliga - och med en alldeles ny hörnsten till det humanistiska filosofiska palatset att erbjuda: Detta subjekt är icke förlorat och till oigenkännelighet uppgånget i universum, heller icke suveränt och ointagligt - utan fastmera något relaterat med alltet efter fasta lagar. Om vi vill ett ja - svarar således universum genom att relatera sig - antingen med ett nej (tärningsexperimenten), eller med en bekräftelse (den attraherande förlupna kvinnan ringer på unge herr kompositörens dörr annandag pingst, ovetandes han just i samma ögonblick avslutar tvåårsprojektet opera om sina frustrerade kärleksdrömmar). Det framträder en tidigare fördold andlig verklighet. * Vidare säger Dr Peter Fenwick, om sina studier av nära döden upplevelser - dessa sker 'when the brain is down and out'. Har han rätt, och det tror jag han har, innebär det av vi kan icke blott förlora ett finger, eller en arm eller ett ben, och fortfarande vara oss själva - vi kan förlora allt, inklusive hjärnan - inte ens denna tycks exklusivt nödvändig för att äga medvetande. Här finns gott om sofistikerade invändningar att göra vilka alla låter nog så plausibla, men de är bakåtsträvande - "det var ordning och reda på vetenskaperna förr" - och de tar icke hänsyn till vad medier och the Society for Spiritual Research har att tillföra.
Tärningsexperimenten representerade ett elegant specialfall - eftersom slumputfall påverkades, krävdes ingen fysisk energi att avgöra utfallet -väl däremot att få tärningen i rullning! Situationen omedelbart före synchroniciteten skriver vi A,B ... N, situationen i dess manifestatin a, b ... n och om fysisk energi E har åtgått, får vi A,B ... N = a, b ... n + deltaE. I tärningsexperimentet är deltaE = 0. Men spelar deltaE egentligen någon viktig roll? E= mc2 (!) ... alla A,B ... N ... E tillhör enligt denna ekvation samma kategori. Vi har sett att vilja påverkar materia när deltaE = 0 och vi kan icke säga att deltaE förblir = 0 vid Jungs synchroniciteter. Enligt Peter Fenwicks uttalande är medvetandet oberoende av alla A,B ... N osv. Viljan är på ett styrande sätt knuten till materien - direkt eller genom en sinnrik hjälpmekanism, vår människokropp. Det kan vara så att kroppen vid godtycklig viljeakt tillhandahåller detsamma som den tärningskastande handen vid tärningsexperimenten. De flesta TV-tittare befinner sig i sistnämnda tillstånd. Därför matas vi med all möjlig debattsmörja och pseudo-Hollywood-förvrängning jämte äkta Hollywoodförvrängning via denna kanal från källor dominerade av Staten - nyckeln till det jordiska paradiset för en utvald elit, amerikanska Bonesmen m fl dyl figurer i vissa andra länder (se ovan)! * Gränsskiktet mellan ande och materia verkar föredra kaotiska situationer, där fluktuationer icke innebär (onödigt) förbrukande av fri energi. Löjtnanten skrev ju verket Oh My God - Entropy! Den fria energin försvinner ständigt från universum i fysikaliska processer och binds i stigande entropi. Det förefaller som om att tanken icke är någon fysikalisk process annat än i datorer - om ens där - varje tanke har förvisso en mer eller mindre logisk form - datorns programmering - eller annan form - men alltid därtill en utgångspunkt - och det är denna utgångspunkt som motsvarar tankens egentliga osynliga väsen. Hjärnan tillhandahåller oöverskådliga nätverk oskiljbara från verkligt kaos och samtidigt en förbluffande ordning - ehuru tillåten lika förbluffande flexibilitet - och kan - förbunden med människokroppen som den är motsvara en hjälpmotor till vårt varande i en existensfas. Vi torde tillåtas spekulera i ett av existens oberoende varande - when the brain is down and out. En gammal norsk herre och patient berättade för mig i Narvik hur han såsom rekryt under kriget förfrusit på post och sedan sett sig själv uppifrån taket på bår i stor hast rullas iväg utmed sjukhuskorridorer.
”Låt oss här nöja oss med att citera ur [William Carlos] Williams mest kända dikt ”Paterson” från 1927, (…) ´- Säg så, inga tankar utom i ting –
Mycket riktigt, verket blev tryckt, vackert illustrerat med bilder av upputsade sjukhusfasader och vänliga väntrum, vänligt sinnat nyrakat sjukhusfolk - och läsaren upplystes redan på titelbladet att hon består av kropp, själ och ande. På första textsidan framgick det vidare att kroppen liksom togs om hand genom alla de fina medicinska specialiteter man hade att erbjuda, och sedan följde att själen fick sitt på andra sidan järnvägen, där 'psyket' låg - men vari anden skulle ha bestått hade uppenbarligen icke materialiserats i några mera konkreta idéer – om detta stod inte ett enda förklarande ord att finna någonstans - och så långt hade man tydligen heller inte förmått sänka sig - att hänvisa till sjukhuspastorn.
Av oss fyra bröder har nu den som var brilliantast, Löjtnanten kallad, förekommit oss hinsides, den minste, eller Kalfaktorn, blivit stor internationell hjärnkirurg med hängivenhet att icke-förklara uppgivna operationsförsök och dra sig undan med ofullständiga grepp. Slottskällarbaronen Lars Vilks, alias Store-Vilks eller Conte Vilks, har efterhand hävdat valspråket 'Allting är en Fördel' och får i dagarna sin naturtomt med aldrig någonsin klippt gräsmatta (och två gamla SAAB- bilar) kameraövervakad av SÄPO och sina fönster bytta mot skottsäkert pansarglas till följd av förkunnelser i samtida konstteori med utvikning i yttrandefrihetsmässiga domäner och slutligen den siste av oss, såsom fordom kvinnokarlen och som den charlataneribenägne Doktorn kände, har nu skrivit det här ovanstående. * Jag hoppas - såsom varje tvättäkta charlatan ur sitt rena hjärta måste -att detta nu kunde vara Eder Alla Högt Ärade Läsare till Outsinlig Glädje – ity vi torde nämligen icke vara övergivna i det väldiga Kosmos - vars natur garanterat ingen av oss förstår.
|
|
|
