Hermetism, idétradition som utgår från de hermetiska skrifterna: Corpus hermeticum, och bygger på främst nyplatonskt tankegods.

Corpus hermeticum (lat.), en samling av 17 traktater på grekiska, som är den viktigaste källan till hermetismen.

Skrifterna tillkom i Alexandria under 100- och 200-talen och samlades till en corpus i Bysans under äldre medeltid.
Innehållet är inte enhetligt men uppvisar för hermetismen typiska drag: en kosmisk fromhet och en på gudskunskap baserad frälsningslära, uttryckt med hellenistiskt mysteriespråk.

Ett visst judiskt inflytande kan noteras, däremot knappast några kristna element.

Under renässansen fick Corpus hermeticum stor betydelse för den nya hermetismen, t.ex. hos Giordano Bruno.
Den ansågs ha författats av den mytiske vishetsläraren Hermes Trismegistos. Corpus hermeticum utgavs i två volymer av A.D. Nock och A.S. Festugière (1-2, 1945-54).

Hermetismen var mest inflytelserik under renässansen, men hermetiska motiv har även senare spelat en roll, särskilt under romantiken.

Hermetismen rymmer olika teman: det besjälade universum; korrespondensen mellan himmel och jord, Gud och människa; krafterna i naturen som människan kan lära sig behärska; kaos och mörker som källor till liv.

Dessa tankar upphäver den skarpa åtskillnaden mellan Gud och världen och mellan den oföränderliga, perfekta himlen och den föränderliga, bristfälliga jorden, och de uppfattades därför som subversiva.

Men hermetismen stod också i motsättning till den mekaniska världsförklaringen i 1600-talets segrande naturvetenskap. Den centrala hermetiska vetenskapen var alkemin.

I ljuset av dagens kritik av den naturvetenskapliga rationalismen har hermetismen rönt förnyat intresse.