Alkemi, en på filosofisk spekulation, magi och mysticism grundad lära om materien, där tron på möjligheten att omvandla oädla metaller till guld och silver intar en framträdande plats.

Ordet (medeltidslat. alchimia, alchemia) kommer av arab. al-kimiya, i sin tur lånat från ett omdiskuterat grekiskt ord, som förekommer i egyptiska alkemiska skrifter.

Kinesisk, indisk och grekisk alkemi antas ha skapats oberoende av varandra.

Den grekiska uppstod i Alexandria i hellenistisk tid, levde vidare i den arabiska kulturen och spreds genom denna under medeltiden till Europa, där den vann stor utbredning.

På 1700-talet ifrågasattes den dock starkt och undanträngdes av en kemi med klart uttalade restriktioner vad beträffar möjligheten att omvandla ämnen i varandra.

Eftersom de äldsta bevarade alkemiska texterna på grekiska tillkommit tidigast på 100-talet e.Kr., då alkemi kanske redan hade bedrivits under några sekel, är det inte fullt klarlagt hur den uppstod.

En betingelse var säkert den överlägsna materiella kultur som greker, syrier, judar och andra invandrare mötte i Egypten.
Inte minst imponerade egypternas kunskaper i metallurgi och keramik-, glas-, parfym-, färgämnes- och läkemedelstillverkning, dvs. inom vad som senare kom att kallas chemeia-konstens område.

Denna på tusenårig hantverkstradition grundade kunskap upprätthölls på faronernas uppdrag av prästerskapet, under vars kontroll kemi praktiserades i särskilda tempelverkstäder.

I den hellenistiska kulturen förvandlades egyptiernas kunskaper om kemiska processer till vad vi kallar alkemi.

Deras praktiska erfarenhet vävdes i det kosmopolitiska Alexandria in i ett komplicerat nät av filosofisk spekulation, myter, magi, astrologi och religiös mysticism.
Konsten att omvandla ämnen blev ”den gudomliga konsten”, och myten förlade dess ursprung till en avlägsen forntid, då gudar och änglar vistades på jorden.

Som grundare av konsten angavs gestalter som Hermes Trismegistos, Isis, Moses och hans syster Mirjam, och som stora läromästare nämndes sedan länge avlidna filosofer och kungligheter som Demokritos, Kleopatra och Cheops.

Under dylika namn skrev alkemister gärna också sina egna texter och försökte därmed få dem att framstå som avskrifter av urgamla källor.

I centrum för alkemisternas intresse stod metallerna.
De var sju till antalet och sedan länge kända: guld, silver, koppar, kvicksilver, tenn, bly och järn.

Gamla idéer, övertagna från Babylon, förband dem med solen, månen och de fem planeterna.
Samma symboler som i de astrologiska skrifterna användes för de sju himlakropparna fick inom alkemin beteckna metallerna.
Med sin glans och formbarhet framstod metallerna som mer levande än de malmer av vilka de framställdes, som om de uppstått genom malmens förening med en ”pneuma”, en själ. ...

Enligt en av myterna hade fallna änglar i sin åtrå efter jordens kvinnor för att vinna dem avslöjat hemligheten om hur de mycket långsamma processerna i jordens inre kan påskyndas i laboratoriet.
I faraonernas ofantliga skatter av guld och ädelstenar såg man bevis för hur stor kunskapen i den gudomliga konsten en gång varit. ...

Alkemi studerades förmodligen aldrig vid Museion i Alexandria utan tycks ha bedrivits i slutna, kanske hemliga sällskap. Från Egypten spreds den på 500-talet till Syrien och Persien.

Alkemisternas föreställningar om de materiella ämnenas utveckling mot allt högre former förenades snart med gnosticismens och nyplatonismens strävan att rena själen, och konsten att förvandla malmer till glänsande, smidbara metaller av allt ädlare slag blev en symbolisk motsvarighet till självfulländning och själens rening.

Zosimos från Panopolis (300-talet), den mest kände hellenistiske alkemisten, var gnostiker, och hans skrifter är genomsyrade av religiös mysticism.
Generation efter generation av alkemister skrev av dem,kallade honom ”Den Store Gamle” och försökte själva skriva som han.

Efter de arabiska erövringarnas slut omkring år 750 översattes de grekiska alkemiska skrifterna, ofta via syriska, till arabiska.
På 800-talet började alkemi bedrivas på många håll i det arabiska riket och särskilt intensivt i Bagdad, som då hade utvecklats till dess lärdomscentrum. ...

Som den arabiska alkemins grundare och store mästare betraktades länge Jabir ibn Hyyan, som levde i Persien ca 765-815.
Han uppfattades ända fram till 1900-talet som författare till en rad alkemiska skrifter, som man numera anser vara skrivna först på 900-talet av medlemmarna i en hel skola av naturfilosofer i Bagdad, vilka tillskrev Jabir sina arbeten.

I Europa blev Jabir under namnet Geber vida berömd, särskilt genom en rad
alkemiska skrifter på latin från 1200- och 1300-talen, vilka föregavs vara översättningar av hans arbeten. De utövade ett stort inflytande på all europeisk alkemi och användes under århundraden som eftertraktade läroböcker i ämnet.

Eftersom några arbiska förlagor till de latinska skrifterna under Gebers namn inte påträffats, betraktas dessa numera som redogörelser för arabisk alkemi i allmänhet fram till 1200-talet och knappast som översättningar av bestämda arabiska skrifter.

Från 1100-talet och framåt översattes i Spanien och på Sicilien en rad arabiska alkemiska skrifter till latin.
Därmed blev alkemin känd i Europa och studerades ingående av framstående lärde som Albertus Magnus, Roger Bacon och Raimundus Lullus; även Thomas av Aquino var väl insatt i den.

Alltfler lockades att utöva den gudomliga konsten, och under medeltiden var alkemi praktiskt taget den enda naturforskning som förekom i Europa.

Den levde med oförminskad styrka kvar till mitten av 1700-talet - mellan 1650 och 1720 tillkom exempelvis mer än 1 000 nya alkemiska skrifter i Europa - men från 1500-talet ägde en viss intresseförskjutning rum.
Nu framträdde alkemister, främst inriktade på att framställa läkemedel eller att förbättra metallurgiska processer, glastillverkning o.d.

Dessa forskare - Paracelsus, van Helmont, Agricola, Glauber, Libavius, m.fl. - bestred inte möjligheten av transmutation och övergav inte andra alkemiska grundföreställningar, men de inriktade sig på mera näraliggande mål än att göra guld och att förlänga livet.

På 1700-talet började forskare på allvar bestrida möjligheten av transmutation.

De kallade sig kemister i stället för alkemister, och ordet alkemi blev därefter liktydigt med guldmakeri.

Under den korta perioden 1780-1810 uteslöts alkemin (i denna nya betydelse) definitivt från de rationella vetenskapernas område, men långt in på 1800-talet ägnade sig fantaster och lycksökare åt den - och gör det kanske fortfarande.