Minnesvärd är Geoffroi  D´Anjou (1213-1251) för sin vana att bära en blomma av ginst på sin hjälm. Växten heter på latin planta genista, vilket är ursprunget till namnet Plantagenet. Så kallas i Englands historia den medeltida dynasti som han gav upphov till, genom sitt gifte med prinsessan Mathilde som var dotter till kung Henry I och arvtagerska till dennes tron. Själv var han fallen efter kung Fulco av Jerusalem, och ett hiskeligt tronföljdskrig kom honom till del, men detta angår oss mindre här - än hans längesedan vissnade blomster.

*

När nu gammalt obehagligt tankegods av oreflekterad antihumanism (lika osunt nu som då), åter visar sig i dagens kulturella landskap, sker identifieringen av detta ofta - mer som känsla och som tydbart mer mellan raderna, – än uttryckt i klartext. Därför är det, om inte allvarligare, i alla fall mer illavarslande nu än då, eftersom det inte tydligt avspeglar personligheterna i den intellektuella debatten med dess krav på tydlighet; det är svårt att komma tillrätta med sådana anakronismer.

Den egendomliga lekens formerande (koreografi) så som den kommer till synes i den lokala sandlådans (kulturella) manege, visar att det är i ytterst obehagliga former (piruetter) som genom deras existens förklaras.
Dessa (långt ifrån humana) bilder visar sig vara så anstuckna av fördärvlighet i vad de visar (som man hoppats varit dött och för alltid försvunnet), att det borde vara skäl nog för ett raserande av dem, såväl i mindre sällskapliga lekhagar, som i offentlighetens oändligt mycket vidare och större sammanhang.

Diskriminering som av olika skäl och i olika former är klart oanständigt, har inget ursäktande, inte heller lyssnandet till det, och uttryckandet av sådant som rashat, främlingsfientlighet och annat liknande.
Det har definitivt inget ursäktande, särskilt inte därför att det (som det sägs) är fråga mer om tillfällig förvirring än av bristande förstånd, vilket genom de omgivande personagernas kultiverande föredöme anses kommer att försvinna – detta är vare sig särskilt trovärdigt eller något som visar på någon större klokhet.
Människor vars namn förknippas med meningar som dessa, kan givetvis inte komma att räknas till de som blir ihågkomna för något klokt eller vettigt här i livet – men möjligen för det bedrövliga i att de inte har gjort, vad de borde ha gjort i sammanhanget.

*

Man måste vara observant på ursäktande välvilja. 
Om denna uppfattas så, att den kan tas till intäkt för en annan inställning (än den som sägs vara accepterad av de välvilligt ursäktande) - och att den som ursäktats, lierar sig med populasens (moraliska?) ”rätt” - som långt ifrån alltid är vare sig den ”vanliga” människans mening, eller den intellektuelles välövervägda åsikt om saken – då uppstår ett problem.
Om istället för att se annorlunda på sin sak - så förringar den ursäktade omgivningens verk och verksamhet – kort sagt: vederbörande tycker sig istället ha fått stöd för sina (otidsenliga) ”nya” åsikter.
Där - knäcks varje skäl till förbarmande över det som (de knappt så kloka människorna) ursäktade - den horribla åsiktsbilden!               

Om detta därtill sker i ett läge av hotfullhet och fördömande, och som uttalad - långt ifrån en intellektuellt väl genomtänkt föreställning - är och förblir detta, till istället för ett förlåtande, till ett fördömande, av det hållningslösa kappvändandet i den snålblåst som snabbt kan öka till storm: förvirringen är inte längre tillfällig!

Därför blir det så som det blir - vare sig positivt, homogent eller till den fromma förhoppning som var tänkt att leda till ett helande och till en tydlig, från olika infallsvinklar väl upplyst uppfattning, att i det fortsatta ta ställning till.
Men så blev det inte.

*

Det trassliga verkets värde som konst, som saken handlar om – i såväl konstens egen som i dess ekonomiskt fiktiva värld - måste kunna diskuteras. Men vad som är odiskutabelt är, att verket uttryckt i saknaden av sin kontext, saknar också värde (som konst) – men, det får å andra sidan ett väl så betydande värde, uttryckt i analogi med ett gammalt bankspråk: som tratta – med sin kontextuella idé som trassent; ju mer det blir verkets idé som styr och garanterar värdet - desto högre får verket genom dess idé, en existentiell och social funktion – värdet som sådant blir säkerställt - och garanterat förefintligt i de institut som är de intellektuella idéernas depåer.
 
Därför är allt annat vare sig betydelsefullt eller upplysande då det gäller att hävda rätten i fördömandet av en åsikt, genom att senare mena sig ha uttryckt denna åsikt långt tidigare, men aldrig blivit uppmärksammad för denna sin mening.
En ”uppriktighet” uttryckt som modell av sådant snitt är föga hedrande - och som intellektuellt uppträdande uselt – särskilt som udden är riktad mot (konst)verkets upphovsman, och inte emot verket i sig.
Förutom att detta leder till förakt leder det, uteslutande allt annat, mot:

”en bitter bägare att tömma; [….. ….  ..…]
Huset dånade, och stort under var, att denna vinsal höll
stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden ej föll till
marken; utan så fast var den innan- och utantill konstrikt
hopsmidd med band av järn. Från underlaget bröts, där
fienderna kämpade, så har jag sport, mången mjödbänk,
smyckad med guld.”
                                                        ”Beowulf”, v.765

*

Som det tidigt manifesterade sig - och som det för alla utomstående tycktes likna mest av allt – var det som en trasslig härva - av något som man varken kunde förstå meningen med, eller för den delen, och kanske just därför, knappast kunde uppfatta som något mer, eller något annat (om man nu ändå kände sig intresserad av vad det nu än var), eller som fann det särskilt angeläget.

*

Detta är alltså just ett sådant något (genom att inte meningsfullt artikulera en, eller ens någon, kontradiktorisk åsikt gentemot den rådande) – som uppenbarligen hade som enda avsikt att demonstrera sin rätt att demonstrera – och/eller visa på andras okunnighet – eller genom otydlighet enbart som trassel - visa att det var just trassel det var fråga om.

Och därför - om än detta publiken tillägnat och inför allmänheten framlagda ideologiska verk - gällde det tydligen, politiskt och religiöst uteslutande att hålla sig så långt borta ifrån det som det överhuvudtaget var möjligt, och lika uppenbarligt från en lika tydlig egen åsikt - här kanske som konst om konst - och därmed vinna en förståelse för åsikten om att alla åsikter om detta saknas.

Det väckte alltså inte heller inför denna allmänhet någon omedelbar, eller åtminstone först senare - en över hövan uppmärksamhet som en uttryckt åsikt, men väl då – som trasslig - och utan annat än som trassel, dock möjligen som en utväg - att istället bli betraktat enbart som en missuppfattning (av vad?).

*

Initialt uppmärksammades trasslet inte heller som annat än något som katten släpat in, och som så snabbt som möjligt (så gott som det nu lät sig göras) försöka göra sig av med ”vad det nu var”, som i sitt sociala sammanhang ställt till med trassel, eller att åtminstone isolera detta till sitt sakförhållande: trassel - som om detta var ett bekymmerskapande uttryck, dock inte som ett intellektuellt eller socialt problem, utan uteslutande som ett harmlöst trassel – vilket som politiskt sådant med det snaraste, i vanlig ordning först utredas - och sedan?

Eftersom man inte förstod, eller ens från början försökte förstå, vad det handlade om, och inte heller då man började förstå, ville man förstå; man uppfattade det helt enkelt som onödigt att förstå; det var uteslutande ett privat uttryck - ett personligt, om än moraliskt tveksamt, men fritt för det fria ordet att uttrycka, och därför inte kunde - eller skulle beläggas med något som kunde uppfattas som hindrande av uttrycksfriheten – genom att låta uttrycket falla (i sådana sammanhang aldrig avlägsen) i det politiska ursäktandets och dess förlåtandes djupa brunn - varefter ett tidens tunga täcke som kamouflage skulle dras över hela företeelsen, för att värna den sakrosankta rätten att utrycka sig fritt – och att därigenom avskärma såväl sig själva som allmänheten ifrån ett annat umgänge - med Gud vet vem (den gnostiske Demiurgen kanske?).

*

Därmed kan det tyckas att andra förpliktelser inte vore av nöden, annat än att kort, koncist och saklöst glömma allt trassel och istället gemensamt hylla ett helt annat ämne, nämligen debatten om uttrycksfriheten (som ju inte får kränkas) - vilket var vad trasslet härefter kom att handla om – det blev trasslets hjärtpunkt – något annat än detta, tja, det var något som man inte saknade förståelse för, varken i det närvarande eller i sammanhangets förlängning.

Men ett är säkert: att vilket som helst ”något”, i ett eller annat sammanhang än det först tilltänkta, är alltid något helt annat - och i en ytterligare annan kontext ett annat, och i en tredje ett tredje … osv. – och av dessa, inte något särskilt mycket bättre eller mer övertänkta, av vare sig estetiska, etiska, sociala eller religiösa skäl -; det blev genom en kollektiv glömska, eller brist på nödvändig kunskap, eller av vad det vara må, total obegripligt –; om det möjligen var av outredda kunskaps-, konst-, eller socialpolitiska skäl - eller för den delen, vilka som helst andra skäl - är här att lämna åt sitt öde.

Då denna (om än trassliga) härva vägs, på en nogsamt därför konstruerad våg, i det verkliga livet, visar det sig med stor tydlighet, att själva avståndstagandet i sig - också blir till en ytterst potent social entitet.
Dess tyngd och kraft kan visa sig mäktig nog för den som tycker sig vara rätt person att hantera detta trassel.

Det blev nu som det blev - vid den ursprungligt trassliga manifestationen – genom det initialt totala negligerandet av den: blev då givetvis också själva negligerandet som sådant – till en farlig entitet - att handskas med för de som redde ut trasslet - och som använde det till vad det nu skulle användas till.
Det blev (om man önskade det eller inte) under alla förhållande socialt besvärligt att förhålla sig till.

*

Vem som gjorde vad och varför – då ingen av de som påstår något om vad som nu än förekommit där, eller varit närvarande i tid och rum för detta ”vad, när och varför” kan därför vara tveksamt meningsfullt att ta hänsyn till, och om det överhuvudtaget hänt något, vad som i så fall har hänt och varför just det som hänt, hände.

Handling är en sak i sig, men - vem som yttrade vad och hur det yttrades– är också, i händelser av betydande dignitet dock, sådant som kan upphöja ett sällsamt namn, i ett sällsamt historiskt sammanhang, till att vara just det som tydliggör problemens rangerande och dess dimensioner i en historisk förlängning.

Det är förvirringen kring dessa problem, så ock till komplexiteten av de tydligt olika företag, som lett till nästan en helhet istället för till flera - som givit anledning till denna kria, som hjälp till att förstå - för de som tydligt vill förstå - eller för de som ändå inte kommer att begripa bättre.

Ingen människa skulle komma ihåg namnet Louis Antoine Henri Enghien de Bourbon-Condé, fransk prins och hertig (1772-1804), om han inte blivit avrättad av Napoléon, och om denna handling inte lett till ett bevingat yttrande som lär ha fällts av Napoléons polisminister Fouché (tillskrivs även Talleyrand och andra).
De ord som Fouché använde för att beskriva Napoléons besinningslösa tilltag, blev till den mening av bevingade ord som varit särskilt lämpad som rubrik till denna text om ”trassel” – de blir i stället till dess sensmoral och sista mening: ”Det är värre än ett brott, det är en dumhet”.