Den fornengelska litteraturens största och längsta verk, en hjältedikt på 3182 rader i ett bevarat manuskript från ca. år 1000. Att Beowulfkvädet endast överlevt i fornengelsk form behöver inte betyda att det inte från början är av nordiskt ursprung. Något originalmanuskript existerar inte, och man vet inte om det överhuvud taget funnits.
Om den bevarade handskriften är den första på fornengelska eller om det är en avskrift från en tidigare vet man inte.
 
Författare är en okänd engelsk skald. Handlingen är förlagd till Danmark och till det land som bebos av ”geatas”.
I Sverige har diktens egenart diskuterats mindre än dess förmodade historiska bakgrund och frågan om huruvida ”geatas” avser göter eller jutar.
Franker och friser nämns, och en historiskt belagd händelse från 520-talet på frisiskt område omtalas.
Dikten anses, bl.a. på dialektala grunder, härröra från mellersta n.ö. England, men varken plats eller tillkomsttid kan säkert bestämmas; vad gäller dateringen har såväl 700-, som 800- och 900-talet förespråkare bland experter.
Sune Lindqvist har i sin uppsats ”Sutton Hoo och Beowulf” (1984) velat visa att verket sammanställts för att hedra en dynasti i England med härstamning från Norden.
Han stöder detta delvis på den stora likheten mellan båtgraven i Sutton Hoo i sydöstra England och samtida uppsvenska båtgravar i Vendel och Valsgärde.

Beowulf är huvudperson i denna forngermanska hjältedikt om strider mot troll och drakar. Ur historisk synpunkt tycks den bekräfta namn i Snorre Sturlusons lista på Ynglingakungar i Uppsala: Aun, Ottar,Adils och Egil, vilka i Beowulfkvädets stavning heter Onela, Othere och Eadgils.
Även den danske kung Skjold alias Scyld nämns där.
Beowulf själv tillhör ett folk som kallas geater, vilket kan betyda antingen götar eller jutar.
På svenska finns en översättning av Björn Collinder från 1955.
En ”ny” översättning av Beowulf till svenska har utgivits på Mimers bokförlag, Göteborg, 2013. Det är Rudolf Wickbergs översättning från 1914.
I utgivarens, Mikael Mosesson, anmärkningar till utgåvan skriver han:

”´Beowulf´föreligger här alltså i Rudolf Wickbergs översättning från 1914. Det är en av honom reviderad version av den översättning han gjorde redan 1889. Wikberg ansträngde sig att återge kvädet på ett för sin tid så modernt språk som möjligt. Att de hundra år som förflutit sedan dess givit hans språkdräkt lite patina gör inte så mycket med tanke på originalverkets ålder; det må till och med upplevas som passande. Kapitelindelningen följer handskriftens 43 `fitts´.”
 
Den eventuella charmen genom det ålderstyngda svenska språket i denna översättning av Beowulf i förhållande till översättningen av Björn Collinder kan diskuteras; även det svenska 50-talsspråket är med dagens ögon sett en smula tungfotat, och kan även det ibland förefalla mindre blomstrande – inte minst i det hårt knutna kväde – som i sagans form tecknar Beowulf.

http://en.wikipedia.org/wiki/Beowulf