"With the void, full powers"
- ALBERT CAMUS
"(The Void tooke place on 28 April 1958, at the Galerie Iris Clert in Paris. It represented an attempt to conquer uncharted territory, to capture absolute blue in empty space. - "the far side of the sky." A highly visible accompanying symbol was planned, a "blue project" in which an in Place de la Concorde was to be illuminated by blue floodlights. However the prefect of police withdrew his permission at the last moment. The evening of the exhibition, the windows of the exhibition space shone in the inimitable International Klein Blue. Posterd next to the entrance under a huge blue canopy were two Republican guards in full dress uniform, gatekeepers symbolizing a rite of passage into an unknown dimension. Klein had removed all furniture from the small 150-square-foot gallery room. He spent 48 hours painting the room white, using the same medium he used for his monochrome canvases, in order to retain the luminosity and instrisic value of this non-color. Perhaps it was the eccentric, not to say crazy nature of the event that led it to be eagerly awaited on the Paris scen. At any rate, it attracted over 3.000 people. They were offered a blue cocktail prepared specially for the show (and later reported with shagrin that it had dyed certain bodily fluids bright blue). Two "immaterial" works were actually sold. Albert Camus reacted with a poetic entry in the visitors´album, "With the void, full powers."
(paraphrased and quoted from YVES KLEIN, 1928-1962, International Klein Blue, by HANNA WEITEMEIER) ur "Art Quotes 1. Selected and Compiled by Carolyn Ellingson"

IRIS CLERT hade startat sin verksamhet på den västra bredden 1956 men hade 1963, efter sina framgångar där, flyttat till det mera fasschinobla området i närheten av Elyséepalatset.

I galleriet på 28 Faub. Saint-Honoré. Från vänster: matematikern och konstnären Jacques Mizrah, Salvador Dali, Iris Clert
                                                                  Foto: Joël Bruniere

Dock, - hon tog med sig sitt känsliga finger på tidens puls - det var härigenom jag lärde känna henne - och hennes syn på konst och konstpolitik på högsta nivå.
Hon lät mig lära känna ett hav av konstnärer, såväl i Paris som runt världen i övrigt som hon stod i kontakt med, och med folk i och omkring konsten och konstvärlden - och med vad hon menade konstituerade tiden sedd genom det som kunde kallas konst.
1972 flyttade Iris Clert sitt galleri till 3, rue Duphot och började resa runt med "Stradart", en stor truck gjord av plexiglas som öppnades, lystes upp och blev till ett portabelt transparent konstgalleri. Iris Clert förde detta från den ena platsen till den andra i Paris, från en stad till en annan, från ett land till ett till ett annat runt om i det Europa som var viktigt och vida ikring i USA.

Hon "kände alla" i Paris konstvärld; genom henne lärde jag känna t.ex. Salvador Dalí, som även i verkligheten (och inte enbart i konst-litteraturen) visade sig vara en verkligt stor personlighet inte bara genom sitt grandiosa framförande av sig själv som en alltid naturlig medelpunkt där han förekom, utan också som en konstnär med ständigt stora vissioner (aldrig små!) för konsten, och med stor klokskap beträffande konsten, dess funktion och dess värde för världen - utanför konstens egen; och inte mindre bedårande var han som middagssällskap.

Han var helt enkelt en klart lysande personlighet med klart lysande vissioner i den annars - i verkligheten - så grått opersonliga "modernistiska" konstvärlden.
Intelligens, humor och stor självsyn var det som lyste upp genom sådana möten. - Det mesta jag läst om honom föll platt till marken sedan jag träffat honom -.

På samma sätt sammanfördes jag med Pierre Cardin, inte bara som den ledande modekreatör vi lärt oss att han var, utan också som den konstnär och konstivrare som han också var (eller åtminstone var vid denna tiden) - "Konstens Clert och modets Cardin får nattklubb i Paris" för att hämta ett citat ur en rubrik 1968, och från texten "---det talas nu i många kretsar om Oktoberrevolutionen - ´men en helt annan slags revolution än den i maj´ och i den franska konstvärlden har ´den stora damen´ Iris Clert förklarat att gallerivägen för konsten är passé. Tillsammans med Pierre Cardin öppnar hon den 13 oktober en nattklubb på Rue Jacob - ´en utställning för nästan allting´".

Jag gjorde en intervju med Iris Clert för Ekstra Bladet (20/8 -68) där hon bl.a. säger ungefär så här: "- Jag är fri, nästan för fri - och jag är duktig. Mitt största problem är att jag är alldeles för duktig i allt vad jag företar mig. Jag når alltid till den yttersta gränsen, liksom konstnären alltid måste nå den yttersta gränsen."
"- jag skiljer mellan tillverkare - vilket inte alltid är konst - och konst.
Konst måste vara spännande, men också något nytt, det måste ruska om.
I verkligheten duger ordet konst inte längre, vi måste ha nya ord".
"- Nu är jag trött på alla upprepningar, på alla de urvattnade tingen inom konsten som inte är något nytt. Allt börjar bli så trist - bara trist.
Därför är den som verkligen har något nytt att komma med alltid välkommen."

Jag frågade beträffande maj-revolutionen - kunde inte den ge något nytt - var var konstnärerna?
"- I 8 dagar var det ju fantastiskt - efter 8 dagar var det bara trist! Det var de dåliga konstnärerna som visade sig och försökte att stjäla bilden".
"Det var de medelmåttiga som kom fram under oroligheterna.
Till att börja med hoppades man och trodde att det också skulle bli en kulturell revolution, men det blev det absolut aldrig."
"- Därför skrev jag mitt manifest och det kommer jag att publicera i oktober-numret av ´Iris Time´"

IRIS CLERT MANIFEST
Publicerat första gången i Ekstra Bladet, Köpenhamn, 20/8 1968, senare i Iris Time.

"Vi lever mitt i en kosmisk omvälvning. Vi är i begynnelsen av en världsomspännande revolution. Den är social, ekonomisk och kulturell. Unga människor från alla länder medverkar till detta.
Konstnärerna måste vara en del av denna revolution. Under de sista 50 åren har den moderna konsten egentligen inte varit annat än ett reflekterande över ett dekadent samhälle, över en civilisation i förfall. Stora målare, stora konstnärer är bevis på detta. - Deras arbete kommer att bli bestående bevis på detta i konstens historia.

Sedan Marcel Duchamp-sagan och Dada-rörelsen har vi bara repeterat deras utmaningar mot samhället, genom att göra det i estetiskt och i kommersiellt avseende.
Vi måste bana väg för en verklig konst. Det är på tiden att vi rekonstruerar. Vi har haft tillräckligt med avfall, med pseudo-filosofier, pseudo-värderingar och allt det "svammel" som våra konstkritikers förutfattade meningar har skuld i.
Vi måste komma ut ur medelmåttigheten, materialismen och panegyrismen. Vi har behov av en ny etik, en konst där konstnären är i stånd att uttrycka sig själv i frihet, men med självdisciplin, för att ge det samhälle han arbetar för de andliga värden det behöver".

Iris Clert utgav sin egen tidskrift "Iris Time" vilken som synes är förebilden till "Rooke Time".

Se Länkar och "Tidsfasetter"