Bengt Rooke & Happenings

1964 arbetade jag tillsammans med den amerikanske skulptören-koreografen-happeningregissören Ken Dewey vid en jättelik midnattshappening för/med studenter i Lund.

Det förekom ett femtiotal medhjälpare för organisationen - och ca 500 personer var där - deltagande i någon form.
Bl.a.byggdes en stor provokativ träskulptur framför universitetets huvudbyggnad på vars flaggstång KRW:s flagga var hissad.

Utdrag ur en intervju med Ken Dewey i Stockholmstidningen den 18 juli: --- - "regissören Ken Dewey, är glad och förvånad över den uppmärksamhet polisen ägnat hans happening i Lund. När han tänker på hur mycket av sin dyrbara tid polisen offrat för att skriva ett långt, detaljerat protokoll om honom blir han i det närmaste generad---"Före försökte vi organisera ting.

Bengt Rooke byggde en rörlig skulptur. Ganska bra, med långa tunna bräder som svängde för vinden.
Vi tänkte oss att publiken skulle bygga på den.--- Under kvällen brändes Bengts skulptur ner. Det gjorde väl inget, förmodar jag. Den var ju byggd på en eldsäker plats. Under en happening blir folk engagerade, var och en på sitt sätt och tar ut av dem de vill ha ut. Bengt var lite ledsen för han hade tänkt behålla bräderna.---"

Utdrag ur det långa (7 sidor) polisprotokollet:
"I ordningspolisens dagbok för den 15 maj 1964 finnes följande anfört:
"Klockan 01.15 meddelade nattöversköterskan vid lasarettets hudklinik, att patienterna på såväl på hudavdelningen som andra avdelningar inom lasarettets södra område klagade över att de inte kunde sova på grund av oväsen från Lundagård. Underrättad om att en friluftsteaterföreställning pågick i Lundagård, uttryckte sköterskan sin förvåning över att något av så störande karaktär fick förekomma i grannskapet av ett lasarett.---

Förste poliskonstapel Göran Hansson har hörts i ärendet och uppgivit följande: --- På Universitetsplatsen uppehöll sig cirka 500 personer och ett bål var uppgjort på platsen. Eldslågorna var cirka 4-5 meter höga. Musik hördes från skilda delar av omgivningen bl.a. från tornet på Akademiska Föreningen. Dessutom hördes emellanåt skrik ock skrål. Såvitt han kunde bedömma pågick icke någon ordnad teaterföreställning. Någon möjlighet att skilja mellan åskådare och medverkande i föreställningen fanns icke. (!).
--- Genom radiobilens högtalare anmodade Lindelöf de närvarande att avbryta tillställningen och lämna platsen.---Universitetsplatsen utrymdes så småningom. Brandkåren tillkallades och släckte det uppgjorda bålet.."

Ur SDS 16/5:"--- och polisen kommer att ha det här i minnet, när det kommer in nya ansökningar om tillstånd att ordna happenings i Lund.--(se vad som följer!)-- Vad som kom fram var synbarligen ingenting annat än vad som uppenbaras vid kravalltillbud: förstörelselusta och skymten av en desperation. Kusligt nog låg det i luften att han skulle ha kunnat utnyttja situationen om han velat - han eller någon annan."

(En alldeles korrekt iakttagelse! - I själva verket var det med en utomordentlig medvetenhet jag gick till verks i avsikt att genom min medverkan i projektet visa - i min del av verket - att det förhöll [förhåller] sig just så. Och att detta mitt medverkande [utan att i avgörande ögonblick vara närvarande in persona] förhoppningsvis skulle ske tydligt nog för att verka prevenerande för de tänkande-medverkandes framtid.
Jag ville - med emfas - visa på - eller rättare: provocera fram beteendet - för att synliggöra förhållandet, vilket jag tydligen lyckades med - mer än väl!

Att sedan mycket annat - med helt andra preferenser - initierade av helt andra krafter än mina - också hände på andra håll i föreställningen må vara en helt annan sak - som dock därtill tycktes förstärka min medverkan, i min del av evenemanget!)
"Så enkelt är det: det finns alltid grupper som är beredda att lägga sig på golvet om någon med ett rykte säger till dem att göra det" (så är det däremot knappast - det kan i verkligheten faktiskt vara tvärt om). "Någon timma senare tänder de på."

Körhappening i jazzsammanhang "Happening 'H' improvisation - den ryska" på Triana i Helsingborg.

"....lycka gjorde då skulptören Bengt Rooke som svarade för kör-happening. Han fick publiken att agera med i helgalna talkörer medan några ungdomar byggde upp en "skulptur" av ståltråd och gasbindor, som sedan försågs med den djupsinniga texten "Kläderna gör mannen". Under publikengagemanget drevs stämningen upp nära höjdpunkten, och där förblev den för resten av kvällen."(Nyheterna, Hbg 23/11 1964)

Skrev, regisserade och framförde (som synligt medagerande regissör) och med ett trettiotal medverkande, skulpturspelet VROOM i Lunds konsthall, som då hade Eje Högestätt som chef.
Detta var 1965 (Namnet VROOM, som jag då inte tidigare sett använt, fick det efter något sportsligt VM som pågick under tiden för framväxten av dess synopsis. Bokstäverna VM inramade de tre första bokstäverna i mitt namn)

Föreställningen föregicks av marknadsföring ( som en medveten del i spelet) i TV, i press och i den "olagliga" kommersiella Radio Syd som opererade från ett fartyg i Öresund. Föreställningen annonserades som barnförbjuden.
Detta ledde bl.a.till lång köbildning utanför konsthallen och att inte alla som ville kunde komma in.

Handlingen i skulpturspelet försiggick i en träskulptur i två våningar och med "armar" (tentakler) ut åt flera håll. Ett popband med fyra musiker befann sig i trappan upp till andra våningen. Åskådarna satt runt om och inne i själva skulpturen som fyllde hela den yttre stora salen i konsthallen. I skulpturen, som var lackerad i klara rena färger, fanns också material som plast, glänsande metall, skumgummi, rep, maskindelar m.m. och en gungbräda kopplad till en långsmal flagga i skulpturens topp med texten "Änglar" som till och av fälldes upp då man gungade. På väggen över popbandet i trappan den svenska flaggan. I anslutning till skulpturkroppen fanns ett plåtrum av galvaniserde plåtar med kopparplattor på golvet. I mitten av träskulpturen var golvet täckt med sågspån som vattnats för luktens skull, för att skapa cirkusatmosfär.

Som underlag för handlingen i spelet fungerade ett synopsis som var utformat som ett partitur.
- Medverkade i spelet var t.ex. två barn - mina söner: Tetz och Joakim, en pianist i frack, Sören Nilzén, med kandelabrar på flygellocket, ackompanjerande operasångaren Erik Larsson, som vid olika tillfällen framförde olika avsnitt av Vilhelm Svedboms fosterländskt högstämda "Herr Sten den unge Sture", dock här med min text hämtad från barnboken "Grönsakslandet" av Kerstin Bertoft; dessutom medverkade tre lättklädda vackra flickor (levande Barbie-dockor),Gun Handberg, Tina Blomqvist, Monica Wemmel, bandet MODerationS, en recitatris, Anita Berger, m.fl.

- Spelet opererade bl.a. med fyra självständigt arbetande ljusoperatörer och fyra bandspelare som medagerande, med fyra olika band på vilka ibland repliker var inlagda och mot vilka skådespelarna fick agera då replikerna förekom.
- Ljudet var utformat som ett collage: tal, sång, pop, jazz, operett, "seriös" och elektronisk musik ingick liksom div. "andra" ljud.

VROOM var ett mellanting mellan happening, cirkus, konsert och teater som handlade om barns lek och (i förhållandet till-) vuxnas lek.

- Här hyllades inte "homo ludens" (den lekande människan) så som den framställts i "situationisternas" tappning ! - VROOM var en klar kommentar till dess omöjlighet - och det var också en av de i VROOM medvetet inbyggda avsikterna!

Under nationalsymbolen: den trogna (?) konstpubliken.
I trappan - med den otrygga (?) musiken: fr.v. Anders Netshagen, Peter Klemmedson, Lacke Kjellgren, Johnte Bjellerup och, utanför bilden, Per Ove Kjellgren.

Vuxnas lek?
Leker i VROOM gör fr.v. (i hårsvallet Tina Blomqvist och Monica Wemmel), Gunn Handberg och Ulf Hultberg. (Den i fluga och glasögon prydde mannen till höger är en okänd ur publiken: han blir här obetalbar som tidsbild)

Del av publiken: runt om/i skulpturen/scenen före spelets början.

Barns lek - också på kommando?
I förgrunden t.v Tetz Rooke, i mitten Joakim - mina barn, dirigerade av mig fader och maestro, t.h.

Pressfotograferna var hysteriska efter att få "vågade" bilder och de hotades stundom av publiken och störde på många sätt föreställningen (eller ingick dom som sådana i den?) - var de resultatet av den hårda marknadsföringen? - var de en del av den, eller dess produkt?
Vid de scenbyten och rollförändringar som manuskriptet föreskrev användes totalt mörker.

- Detta skulle senare visa sig vara en avgörande erfarenhet eftersom detta inte respekterades av pressfotograferna. De tog bilder i mörkret med blixt av scener och händelser som de i lokalen närvarande aldrig hade sett eller upplevt annat än i kamerablixtarnas sken (vilket ju i och för sig, just där, blev till ett märkligt fyrverkeri)! Och sedan givetvis på tidningssidorna efteråt!

-"Kameran ljuger ju aldrig" och dessa bilder, som togs vid detta tillfälle, skulle senare skickas land och rike runt och visa "hur det i verkligheten förhöll sig" i Lund - vad VROOM egentligen handlade om - hur Rooke egentligen var, och vad han i verkligheten egentligen sysslade med, (- pornografi inför öppen ridå! - underförstått: baserat på dessa bilder tagna under i princip totalt mörker!)

- Så här efteråt verkar bilderna generande harmlösa, men pressen använde sig av bilder från VROOM, såväl nidbilder som textfragment tagna helt ur sitt sammanhang framöver och i helt andra sammanhang. Spridningen blev stor.
- Därför verkar det kanske inte så underligt att så här i efterhand hundratals och åter hundratals fler anser sig ha varit där än som det i verkligheten går in lokalen -.
- Saken är att konsthallen var fullsatt och många fick avvisas - varken mer eller mindre.

- De som var där upplevde något som de saknade referenser till, och kunskap om - något som de inte upplevt tidigare (liksom faktiskt jag!), och många hade därför inte fullgoda instrument för att tillfullo tillgodogöra sig vad som i verkligheten avhandlades.
De saknade helt enkelt benämning på vad de upplevde.

- Och framför allt: den som upplevde VROOM hade upplevt något som aldrig skulle kunna upplevas igen, något som aldrig skulle upprepas, åtminstone inte på samma sätt, om ens någonsin skulle det gå att kopiera.
VROOM skulle aldrig mer visas.
Tiden (som också avhandlades) skulle ta ut sin rätt.

Tankfulla och konfunderade, men med uppskattande långa applåder och gratulationer, ( en del visste nog inte riktigt för vad) efter föreställningen som avslutades så som den också hade börjat: med "O, Tannenbaum, O, Tannenbaum wie grün sind deine Blätter".

- "Det har hänt i Lund"." Lund upplevde sin första happening, som inte var någon riktig happening utan en salig blandning av teater, cirkus, skulptur, balett, oratorium...vad man vill. Konstnär Rooke, seansens fader, använder termen Vroom. (Eller också är det inte en term utan en titel; panta rei.) Intendenten Högestätt hade upplåtit sin allra heligaste konsthall åt spektaklet; och det Lund som brukar synas syntes. Dessa impressioner får bli som hastigast nedrafsade, vid den sena timman.
Konsthallen var packad, med folk, med en ribbställning stagad av rep, med sågspån, med högtalarljud. Äckligaste ljud! Änglakörer sjöng Stilla Natt och O, Tannenbaum oupphörligen. Plakat med påskriften Änglar hängde från väggarna och från ribbställningen. Där hängde också
kolorerade sidor med popserier, julbonader, cykelslangar, plastdraperier, ljudande rör, cirkelutstansade plåtlängder, gymnastiklinor. I sågspånet låg en pälsmuff, en prickig boll och bårliknande föremål.

Det började hända något tjugo minuter över tiden. Visslingar, släckt ljus, ringningar, höga rop från Högestätt om att rökning var förbjuden.
Folkvandring: alla som satt på orange stolar skulle byta plats med sådana som satt på blåa. Konkret musik ur högtalaren: ett dånande metallrassel med inbyggda flygkraschljud, enstaka sfäriska harmonier och ett kolossalförstorat dunk av ett rymdfararhjärtats slag.
Färgstrimmor spelade. Under bleckplåtar framkröp en Byron-liknande ung man i kritstripig kostym medan en prästinna mässade från läktaren, en hädisk Genesis-parafras. Den unge mannen snodde sig häftigt kring ställningen, ålade genom dingdonget, kröp upp på en plattform.
Rookes söner in, - Joakim och Tetz: l e k ! ropade Rooke (han såg ut som en välmående zigenarbaron, dock med till stundens allvar svarande ångestsvett på pannan). Barnen lekte (gungbräda, kasta boll, kasta muff, svänga i hängmatta).
Genesis-läserskan återkom passim. Den unge mannen gick helt vild igen. The Mods (i verkligheten The Moderations, min anm.) vrålade igång Beatles-musik när två nymfer i röda trikåer och en i svarta svepte in. De tog hand om honom och bedrev avancerad petting med honom på det bårliknande föremålet. The Mods stampade popvågor för full ljudstyrka. Folket kastade sågspån på fotograferna som skylde pornisen. Rooke visslade. Prästinnan mässade ur sin kvasibibel.
Roll Over, Beethoven, dånade The Mods.
Och tystnade plötsligt.
Och pang på: O, Tannenbaum, O, Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter...
Sen var det slut.
Det var roligt. Det påstods skola vara allvarligt syftande: protest mot konventioner, slentrianer, vanekultur, jag vet inte vad. Låt säga att det var roligt på ett salt sätt, i alla fall."
(SDS, Bertil Widerberg 13/3, fyra spalter, stor bild)

- "Happening i Lund. Bengt-Åkes (sic!) spektakel hade lockat en stor publik med många kända ansikten i Lunds kultur- och studentliv. Det röriga programmet innehöll såväl popmusik som sång av seriösare (sic!) slag. Men även om musiken och uppläsningarna var påträngande, så var det rörelseschemat hos de agerande som väckte nyfikenheten. Den släcktes åtskilligare gånger genom att det saknades tillräckligt med ljus. Strålkastarna dirigerade vad som fick ses och inte ses. För att inte tala om de skymmande fotograferna. Som sagt, nog var det rörigt. Det skulpturala beläte som utgjorde skådeplatsen, kan knappast kallas vackert, men det var faktiskt inte bara de lekande barnen som tycktes ha roligt där. Jag tycker regissören Bengt-Åke(!) har meriterat sig väl för att komma i åtanke vid valet av general till nästa års karneval. Han har förmågan att roa sig själv." (Arbetet, osignerad, småstilt enspaltare utan bild 13/3).

-"Häpp-häpp! Happening! Bengt Rooke röt:- Slå av ljuset, Böörjee!!
Och "Vroom", det mest egenartade konstverk som någonsin visats i Lunds konsthall, hade börjat. Det blev kolmörkt i den till bristningsgränsen fyllda lokalen. Publiken sorlade förvirrat. Förvirringen ökade när Eje Högestätt, Konsthallens intendent, påkallade ljus igen och förklarade att något var fel. Människohavet rörde sig oroligt. - Alla som sitter på röda stolar måste flytta över till de blå på andra sidan scenen, och de som sitter på de blå måste flytta över till de röda. Protester. - Jag ger mig inte förrän alla har gjort som jag har sagt!
Och alla gjorde som Eje Högestätt begärde - alla utom en studentska som envetet satt kvar på sin blå stol. För att "Vroom" skulle kunna fortsätta bar Eje Högestätt studentskan tvärs över scenen och placerade henne på en röd stol. En romanssångare sjöng och en recitatris läste dikter. Två barn sprang in i skulpturen. Ackompanjerad av elektronisk musik och av pappa Bengt Rookes eldande tillrop lekte de för brinnade livet.
Så de vuxnas lek. Plötsligt befann sig en man och tre kvinnor på scenen. Ljuset dämpades. Rockbandet öste på och Konsthallen skakade. Så småningom började kärleksakten. Fotograferna rusade in i skulpturen och publiken kom i uppror, i synnerhet de på de bästa platserna. Kärleksaktörerna fortsatte djärvare och djärvare. Kameror blixtrade och en hysterisk dam vrålade: - Ut med fotografen!
Salongen lades helt i mörker och just som kriget mellan den hysteriska damen och fotograferna höll på att urarta till tumult tändes ljuset igen. Från en högtalare hördes stillsam klassisk musik. Efter fem minuter började åskådarna fatta att "Vroom" var slut och begav sig hemåt, mer
eller mindre omtumlade. Kvar på slagfältet stod Bengt Rooke - segerherren - omgiven av aktörer och gratulanter.
- Om jag skall visa "Vroom" på fler ställen? Det kan du ge dig tusan på! Allt klaffade och publiken var utmärkt.
En annan som hade skäl att känna sig nöjd var Eje Högestätt - han som vågade släppa fram Rooke. - Jo det här gör jag gärna om. Moderna museer och okonventionella konstnärer finns inte bara i Stockholm - vilket skulle bevisas." (Av Lars Palm, KvP 13/3, helt uppslag, fyra bilder.

"I Sk. Dbl. två dagar efter de andra dagstidningarna, den 15/3, under rubriken "Konst eller skandal?" (med bl.a. praktiskt taget ordagranna referat av sina kollegor i de andra dagstidningarna, vilket ju onekligen verkar misstänkt - som om man i verkligheten inte varit i konsthallen under framförandet av VROOM). Artikeln avslutas med: "Man frågar sig får sådant visas? Tilläggas kan att en del av bilderna (sic!) hade varit förbjudna att publiceras"(!).