|
Uppslagsboksmässigt presenteras Fluxus som en neo-dadaistisk rörelse
där musikaliska, visuella och litterära konstarter kombineras
och framträdandena ofta bestäms av ögonblicket (vilket faktiskt
inte är helt sant - se Fluxus - Länkar).
Fluxus menas vara anti-elitistisk (vilket jag av erfarenhet har
mindre tilltro till, åtminstone då det gäller det man kan kalla
den nödvändiga konstelitism som behövs för att tillgodogöra sig
det personliga och allmäna Fluxus-tänkandet).
Att Fluxus bekämpar uppspaltningen mellan konst och liv sympatiserar
jag med.
Rörelsen grundades 1961 i New York av George Maciunas som 1962
överförde den till Tyskland. Under följande år gavs Fluxusföreställningar
i en rad europeiska städer. I dessa deltog bl.a. Nam June Paik,
Wolf Vostell, Emmet Williams, Alison Knowles, Dick Higgins, Arthur
Köpcke, Ben Vautier, Robert Filliou, Joseph Beuys, danskarna Eric
Andersen och Henning Christiansen samt svensken Bengt af Klintberg.
Jag deltog i och omkring en del av dem bl.a.i Sverige t.ex "Poesi
i aktion" i Lunds konsthall 1965 (där bl.a. Robert Filliou's Poi-Poi,
skriven -61 framfördes) och jag spelade en inte obetydlig roll
vid Nam June Paik och Charlotte Moormans Ars Nova koncert i Malmö
1966 (efter hänvändelse från Fluxusfolk i Danmark).
Mina personliga relationer till Fluxus har i huvudsak varit genom
Arthur Köpcke och Eric Andersen genom Nam June Paik och Charlotte
Moorman, genom Robert Filliou, och Dick Higgins genom hans Something
Else Press, men framför allt genom Ken Friedman.
Se vidare om detta i "Tidsfasetter" och Länkar
"There are many sites on the web where you can get old and new Fluxus pieces, and I suggest you do so." Där talar de väl, var och en för sig själv, och ger information om Fluxus-rörelsen. |
