Vad är konstruktivism?
Konstruktivism är den konst, som bejakar den moderna andens erövringar och gör dem användbara för den inre arbetsprocessen.
Den sista europeiska bilden är skapad av Rubens. Den av Rubens skapade bildtypen vidkändes i de följande århundradena blott relativt ringa variationer trots Watteau, Goya, de la Croix – t.o.m. Manet.
Mellan Rubens och Zorn ligga 2 1/2 århundrade – mellan deras måleri behöver knappast ligga 10 år.
Dessutom blev sedan Rubens tid vår andliga världsbild genom stora uppfinningar, upptäckter och forskningar ofantligt förändrad.
Vi byggde järnvägar, lärde oss telegrafera och lärde flyga, men bildernas struktur stannade vid 17. århundradets organisationsprinciper, som vi alla andra områden hava lämnat.
Konsten är tidlös. Den sista generationens konst är därför tidlös, överflödig, ingen nödvändighet.
Varje livskraftigt, nödvändigt verk är synliggörandet av sin tids andliga spänningsförhållande – varom ej är det konsthantverk. (Kurs. av Argus.) Vår tids konstverk måste dokumentera vår spännvidd. Illustrera henne betyder ingenting. Det finns lika litet ett tidlöst konstverk som ett tidlöst liv.
En Leonardos prestation är vördnadsbjudande för alla efterkommande, emedan han helt har uppfyllt sin tid. Hans mänskliga presentation är typisk som en Geijers eller Tycho Brahes presentationer.
Men vi skola ej kunna vare sig orientera våra historiska eller astronomiska arbeten efter deras resultat, eftersom vi veta, att de själva allra minst ville göra det.
Blott när det gäller konst, tro vi, att det gamla alltid är det bättre.
Man ser i konsten ej en funktion utan en uppenbarelse.
T. o. m. ingeniören går ej rätt fram, när han kommer från sitt arbete och ”vill njuta en stunds konst”, utan vrider sig tre gånger kring sin axel och går bakåt. Han vill klassisk konst, inklusive Zorn och Liljefors.
Hur långt skulle väl denne ingeniör komma med klassisk fysik?
Planck har i förbigående definierat den klassiska fysikens principer så, atomens odelbarhet, ömsesidigt beroende av tid och rum och alla dynamiska verkningars beständighet.
Vilka äro den klassiska konstens
grundsatser?
Föremålets slutenhet, perspektivet och regelmässigheten (kompositionen).
I fysiken kastar nu nya iakttagelser de gamla axiomen över ända. I vetenskapen erkänner man ju i princip, att nya fakta förpliktiga till prövning av gamla teorier. Iakttagelsen av radioaktivitäten upphävde ju atomens odelbarhet som idag föreföll som en underbar världskroppsaktig struktur. Iakttagelsen av ljushastihetens konstanthet upphävde det ömsesidiga oberoendet av tid och rum o. s. v. Naturen gör språng.
Och konsten?
Axiomet om föremålets slutenhet förstördes av kubisterna, föremålet är icke mera massa utan struktur, rumsperspektivets stelhet, futuristerna och formens regelmässiga beständighet, expressionisterna.
Alla hade de samtiden emot sig, och i ännu högre grad gällde detta om konstruktivisterna, som ur futuristernas, kubisternas och expressionisternas resultat sökte bygga upp en ny konst.
Vad som i vetenskapen är självklart, synes i konsten förbjudet, nämligen att draga konsekvensen ur nya fakta.
Konst skall nu en gång vara och förbliva gammalmodig.
Det är mycket trevligare. Livet är redan ansträngande nog.
Konstruktivisterna som målare, bildhuggare, arkitekter och stadsbyggare vilja ej en ny form som man litterärt kunde tyda som motsvarande tiden, utan materiens omedelbara gestaltning efter vår epoks andliga arbetslagar; sparsamt utan omvägar, precist och direkt så som om det motsvarade en epok, vilken är uppfylld av tilltagande vertikala och horisontala förvaltnings-koncentrationer, vetenskaplig verksamhet, normgivning och typisering i husbygge, i industrien o. s. v.
Det är icke absolut nödvändigt, att konsten alltid skall stanna minst två århundraden efter alla krafter i tiden.
Konsten som romantisk, känslofull saga är försvunnen med postdiligensen, hantverksgesällen och fjäderbaretten och dyker ännu upp endast på maskeradbalerna.
Den moderna konsten skiljer sig från tekniken icke genom sina metoder utan genom sina uppgifter.
I bildgestaltningskonsten är den hantverksmässiga målningsprocessen så litet avgörande som gåendet till fots vid ombyte av ort.
Det finns nu järnväg, auto och aeroplan.
Den nya konsten är icke längre hantverksmässig utan teknisk och konstruktiv.
Göteborgs Argus, 1 – 15 febr. 1932.
Hjalmar Gabrielson 1936
Vem var Hjalmar Gabrielson?
Av Leif Eriksson
Det finns rätt lite skrivit om Hjalmar Gabrielson (1876-1949), konstsamlaren och mecenaten i Göteborg.
Han nämns visserligen i Svenskt biografiskt lexikon; och i andra upplagan av Svensk Uppslagsbok finner man följande:
”Gabrielson, Samuel, Hjalmar, Napoleon, affärsman och konstsamlare, (f. 1/3 1876), postexpeditör i Göteborg 1909-21, därefter fastighetsmäklare och medverkande vid utbyggandet av Örgryte och Ängkärrs villasamhällen. G:s sedan o. 1910 sammanbragta saml. av modernt svenskt måleri är en av Sveriges förnämsta; hans saml. innehåller även en rikhaltig kollektion dansk (Willumsen), norsk och fransk modern konst. Saml., som i sin helhet var utställd i Konstakad. i Stockholm 1928 (katalog i ”Sveriges allmänna konstfören:s utställningar av privata saml.”, 3, 1928) är närmare beskriven i en till G:s 60-årsdag utg. festskrift, ”Hj.G.” (1936). C.”
Men Hjalmar Gabrielson förekommer varken i Nationalencyklopedin eller Wikipedia.
Egentligen är det bara två svenska konsthistoriker som ägnat Hjalmar Gabrielson något större intresse.
Det är Bengt Lärkner som i doktorsavhandlingen ”Det internationella avantgardet och Sverige 1914-1925”, och Lena Boëthius i ”Konstens Göteborg, Nedslag i fyra sekel”.
I ”Det internationella avantgardet och Sverige 1914-1925”, har Bengt Lärkner ett kapitel med rubriken: ”Hjalmar Gabrielsons samling av avantgardekonst”, och Lena Boëthius har i ”Konstens Göteborg, Nedslag i fyra sekel” ett kapitel om ”Hjalmar Gabrielson, En unik konstsamlare i Sverige”.
Bengt Lärkner har även skrivit om Hjalmar Gabrielson i Konsthistorisk tidskrift LVII, 1988, ”Hjalmar Gabrielson – samlare och mecenat”.
Förutom Bengt Lärkner och Lena Boëthius är det - bortsett från några enstaka svenska utställnings-kataloger med kortare texter - bara den tyske
konsthistorikern Adolf Behne, arkitekten Ludwig Hilbersheimer och filosofen S. Friedländer-Mynona, som skrivit om Hjalmar Gabrielson.
1923 utkom i Berlin ”Sammlungen Gabrielson Göteborg: Erwerbungen 1922/23 Berlin”.
Den katalogen formgavs av Erich Buchholz, en av de tyska konstruktivisterna i Berlin på 1920-talet.
”6 Bl., 30 Tafeln.” [Varav en i fyrfärg av Arthur Segal.]
Det skall enligt vissa uppgifter ha varit en utställning med samlingen i Berlin. Louise O'Konor nämner den i sin avhandling om Viking Eggeling men säger inom parantes att lokalen är okänd.
Bengt Lärkner nämner i sin avhandling också utställningen, ”men det strandade på att man inte fick tag i en lämplig lokal.”
Vad som ännu inte är känt - men med tanke på Segals inblandning i samband med inköp och katalogproduktion – borde det finnas något i korrespondensen mellan Gabrielson och Segal som berör utställningen i Berlin – men detta återstår i så fall att upptäckas.
Det borde även finnas några uppgifter i anslutning till Adolf Behne och de övriga katalogförfattarna.
Att samlingen visades på Valand 1923 i anslutning till Waldens ”Der Sturm International Kunst” är vad jag förstår styrkt, se Lärkner ibid. s. 75; ”I oktober 1923 ställdes hela kollektionen ut tillsammans med en av
Herwarth Walden arrangerad Der Sturm utställning i Göteborg, [Valand].”
Till utställningen “Der Sturm International, Kunst” på Valand oktober 1923 lånade Herwarth Walden in Hjalmar Gabrielsons konstruktivistiska samling med bland Viking Eggelings Horizon-vertikal orkester. Tyvärr finns ingen förteckning av vad Walden fick låna eller hur många verk det var.
Adolf Behne, “Von Kunst zur Gestaltung, Einführung in die moderne Maleri”, Berlin 1925:
I denna finns dock ingenting om de individuella konstnärerna som planscherna visar.
De femton planscherna härstammar från Hjalmar Gabrielsons samling i Göteborg som Arthur Segal köpt in i Tyskland för Gabrielsons räkning. Bland annat Viking Eggelings ”Filmrolle, Periode 2”.
Övriga är två Erich Buchholz, en Kandinsky, en Kurt Schwitters, två El Lissitzky, två Lászlo Mohology-Nagy, en Oskar Fischer.
Arthur Segals verk är det enda som är reproducerat i fyrfärg, precis som i Gabrielsons katalog 1923.
1928 visades ”Hjalmar Gabrielsons Samling, Målningar, grafik och skulptur” som ”Sveriges Allmänna Konstförenings utställningar av privata samlingar III” på Kungl. Akademien i Stockholm.
Gabrielsons konstruktivistiska samling visades inte på utställningen.
Den här i Rooke Time publicerade artikeln av Hjalmar Gabrielson ”Om konstruktivismen”, publicerades först i Göteborgs ARGUS, 1 – 15 febr. 1932. Årg. 6, N:o 92.
Einar Adamson: Hjalmar Gabrielson, Göteborg 1936. Med Gabrielsons artikel ”Om konstruktivismen” som ju enl. ovanstående ursprungligen publicerad i Göteborgs ARGUS, 1–15 febr. 1932.
Birger Lindberg, “Hjalmar Gabrielsons samlingar”, Svenska hem i ord och bilder nr 12, 1936.
Birger Lindberg var gift med redaktören för Göteborgs Argus, Torborg Ottosdotter. Trots att artikeln är skriven 1926 finns ingenting om den konstruktivistiska samlingen.
Auktionskatalog N:o 37, Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm 1942. med inledande text av Ragnar Hoppe.
Förteckning över mycket värdefulla målningar m.m. ur Hjalmar Gabrielsons, Hanna och Georg Paulis samt andra samlingar.
Tors d. 5 och fred d. 6 nov 1942. Arsenalsgatan 9, Stockholm.
Hjalmar Gabrielsons samling vid auktionen omfattade 68 nummer. I den kopia av katalogen jag har fått från National Museums arkiv finns även slutpriserna och köpare inskrivna.
Konstrevy XVIII, 1942, häfte 5–6. Slutprislista för konstauktionen hos Svensk – Franska Konstgalleriet den 5 och 6 november 1942 där delar av Hjalmar Gabrielsons samling såldes.
”Hjalmar Gabrielsons samling”. Katalog Konstmuseet och Konsthallen, Göteborg juni-juli 1949. Text av Alfred Westholm.
Eggelings rullar finns inte med bland titlarna. De kan dock finnas under rubriken Teckningar och Grafik.
Intressant är att A. Segal visas med nio verk!
Moderna Museet, katalog, 1950. Över samlingarna av modern konst. Förord Otte Sköld.
Nr NM 2553, Carl Ryd, Flicka med parasoll, gåva av grosshandlare Hjalmar Gabrielson 1926.
Nr 1593 Sk. Sten Teodorsson, byst i brons av Hjalmar Gabrielson. Gåva av fru Stina Gretzer och fröken Kerstin Gabrielson
Konstrevy häfte nr 2, 1959. Några hågkomster av Lothar Schreyer; ”Sturm”-konstnärer i Sverige. pp. 52-55.
I sin artikel berättar han bl a om Hjalmar Gabrielson:
”Men det fanns redan då i Sverige liksom i Tyskland de som uppskattade och befordrade den nya konsten, framför allt Sturm-konsten.
Så samlade t. ex. Hjalmar Gabrielson, Göteborg, Sturm-konst under åren 1922–1923 för att komplettera sin rika samling verk av svensk och fransk konst från Renoir och Cezanne med det nya centraleuropeiska måleriet. Han förvärvade genast arton tyska verk, sju ryska, fyra ungerska och därtill ett arbete av svensken Viking Eggeling.”
Lothar Schreyer nämner inget om Arthur Segals roll i sammanhanget, inte heller något om Adolf Behne.
Anmärkningsvärt, bl.a. därför att Arthur Segal ju köpte två verk av Viking Eggeling åt Gabrielson.
Men Lothar Schreyer nämner intressant nog bl.a. följande:
”Samlingens utmärkta katalog innehåller dessutom litterära bidrag: bl. a. av den kände i Amerika verksamme arkitekten Ludwig Hilbersheimer, också medarbetare i Sturm, som lakoniskt och träffsäkert karaktäriserar den nya viljan ´I alla dess bemödanden yttrar sig sökandet efter den lag, som gångna tiders konst manifesterat i nästan alla sina verk. Men varje anslutning till det förgångna måste sluta i eklektism. Det äkta konstverket växer alltid fram ur samtidens kaos, först då kan det bli en sinnebild för sin tid.´”
Gabrielsons katalog kom ut 1923. Lothar Schreyer pekar på att Ludwig Hilberseimers uttryck ”lag”, är det den ”Generalbaß” som Goethe, Kandinsky, Busoni och Richter avser och som man påstår att också Eggeling sökte.[?]
Lothar Schreyers text rymmer dessutom samma attityd som Gabrielson själv omfattade, åtminstone i sin artikel i Argus 1932.
”Det är klart att klimatet i Berlin i början av 1920-talet kring Segal, Behne, Schreyer, Walden, Eggeling, Buchholtz präglade deras idéer om konst; de ville väl, tror jag, skapa det nya, den nya osedda konsten.”
”Självporträtt ur Hjalmar Gabrielsons samling i Göteborgs Konstmuseum.”
Vandringsutställning nr 267 från Riksförbundet för bildande konst. 1964.
Text Alfred Westholm.
© 2009 Leif Eriksson och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges
Leif Eriksson
leif1.eriksson@telia.com
