Om ett besök som futuristen Marinetti gjorde i London 1914 skriver Wyndham Lewis i sin bok "Blasting and Bombardiering",1937, om sin roll som ledare för "Londons stora virvel":
"Som ´chef de bande´för vorticisterna spelade jag i London en roll, som inte var olik den Degrell har i dag i Bryssel. Det fanns ingen politik då. Det fanns inget rexistparti eller något sådant.
I stället fanns "Vorticist-gruppen". Jag kunde ha stått i spetsen för en social revolution, i stället för att bara vara profet för en ny konstriktning.

All denna organiserade oro var i själva verket Konst, som uppträdde som om den vore Politik. Men jag svär att jag inte visste det. Det kan i själva verket ha varit politik. Jag inser det nu. Det är klart att det måste ha varit så. Men jag förstod det inte: jag trodde att konstnärer alltid togs emot på det sättet.

Ett något tumultartat mottagande kanske, men när allt kommer till kritan, varför inte? Publikens upphetsning tolkade jag felaktigt som ett tecken på uppvaknande konstnärlig känslighet.
Och vidare antog jag också att konstnärer alltid bildade militanta grupper.

Jag antar att de måste göra det, när jag såg hur "bourgeois" Allmänheten var - eller den Allmänhet jag hade någon erfarenhet av.
Och jag drog slutsatsen, att som en självklar sak måste någon romantisk gestalt alltid träda fram för att leda "gruppen". Som jag sjäv!

Hur skulle en "grupp" annars kunna klara sig och framför allt ´tala´.
För den måste ju ha en talesman. Jag var själv så lite kommunist, att det aldrig föll mig in att en grupp, som lämnas för sig själv kan uttrycka sig i ´korus´. Lägg märke till att "ledarprincipen" satt i ryggmärgen på mig.

Under tiden var spänningen intensiv. Upplopp ägde rum varje månad eller så. Marinetti till exempel. Ni kanske har hört talas om honom!
Det var han, som lärde Mussolini vad fascim är. Mussolini erkänner det. De kämpade jämsides ett slag, men Mossolini var den bättre politikern.

I alla fall, Marinetti förde ett upplopp till ett lyckligt slut ungefär vid den här tiden. Det började på Bond Street. Jag gjorde en motstöt. Jag samlade mitt folk på Greek Street, en beslutsam skara antifuturister. Epstein var där, Gaudier-Brzeska, T.E. Hulme, Edward Wadsworth och en kusin till denne, som hette Wallace och som hade stora muskler och var mycket våldsam enligt min eminente kollega, och han dök upp, mycket tyst och barsk.
Vi var ungefär tio stycken. Efter en stadig måltid släpade vi oss stridslystet till Doré-galleriet.

Marinetti hade förskansat sig på en hög plattform, och var sysselsatt med att avlossa en fruktansvärd salva på franska, när vi kom in. Gaudier gick genast till aktion. Han var mycket bra på ´parlez-vous´, i själva verket var han fransman. Han klippte av honom utan uppehåll, och hela tiden stod han upp på sin plats i publiken. Resten av vårt sällskap iakttog ett förvirrat tumult.

Den italienske inkräktaren besegrades. Det var vid ett annat tillfälle (innan han förklarade krig och särskilt mig) som C.R.W. Nevinson - alltid en dark horse - biträdde honom. Grundaren av fascismen hade varit i Adrianopel, när det blev belägring. Han ville härma ljudet av bombardemang. Det var en poetisk deklamation till randen fylld med vad han kallade "la rage balkanique". Så Nevinson gömde sig någonstans i salen, och på en signal från Marinetti började han hårt bearbeta en jättelik trumma.

Men alla var förvånade över vad Marinetti kunde göra enbart med rösten. Han frambringade sannerligen en förvånande massa ljud.
En dags anfall på västfronten med alla "Tjocka Berthor" hamrande på en gång, ända bort mot horisonten, var inget i jämförelse med detta.

Mitt sinneslugn, när jag först utsattes för ljudet från massbombardemanget i Flandern kunde möjligen bero på min förberedelse hos Marinetti - i själva verket verkade "intet nytt" för mig. ..."