År 1900 införde den tyske Max Planck en helt ny princip i fysiken. Han antog nämligen - helt i strid med den i det stora hela ytterst framgångsrika klassiska fysiken - att energin inte är en kontinuerlig storhet och att den därför inte kan anta vilka värden som helst, utan att den är kvantiserad.

Den tyske fysikern Albert Einstein sprängde med sin relativitetsteori 1905 många av de invanda föreställningarna om kosmos och vår plats i världsalltet. "Före" och "efter", "under" och "över", tid och rum har bara betydelse i förhållande till en fast utgångspunkt. Massa och energi varierar med hastigheten. Universum är inte längre oändligt utan sträcker sig tillbaka i sig själv. Materien är inget annat än energi, ... Tankarna var svindlande och gick knappast att förstå annat än som en upplösning av alla invanda begrepp.

Plancks och Einsteins upptäckter bildade inledningen till den moderna fysik som vi nu kallar kvantfysik.

1911 presenterade nyzeeländaren-britten Ernest Rutherford sin nya atomteori, och 1913 lade dansken Niels Bohr fram en modell som blev grunden för atomfysiken.

Den medicinska forskningen i stort upplevde en snabb utveckling under hela mellankrigstiden.
Naturvetenskapen och tekniken gjordes till mönster även för läran om människans inre. Det som inte handfast kunde mätas och kvantifieras var heller inte någon exakt vetenskap, "Själen är vad kroppen gör", hävdade behavioristerna, beteendepsykologerna, som mätte individens reaktioner på yttre påverkan och arbetade med experimentell psykologi och statistiska metoder.

Behaviorismen väckte naturligtvis motstånd. Det yttre och inre livet kunde inte särskiljas på ett sådant sätt - man måste studera båda delarna som en helhet, menade gestaltpsykologerna. Människorna upplevde inte omvärlden som en mekanisk process.
Våra sinnen styrs av en "strävan efter mening", och hela vår kulturella bakgrund har betydelse för vad vi ser och upplever. (I förlängningen av denna period, 1932) blev britten Frederic Bartletts arbeten på detta område, med årslånga experiment, banbrytande för vittnespsykologi och rättspraxis.

Psykoanalysen, skapad av Sigmund Freud vid sekelskiftet, bidrog till den nya människosynen: Vad diktarna hade anat långt före Freud blev nu i stort sett accepterad baskunskap: Mänsklig erfarenhet och mänskligt beteende är i högre eller mindre grad bestämt av omedvetna själsliga processer. Att lära känna dessa är en förutsättning för att man skall förstå sig själv och andra.

Detta ledde till att studiet av sexualiteten kom i förgrunden, och under mellankrigstiden kom de första ansatserna till en öppnare sexualdebatt, i varje fall i intellektuella kretsar.
Två av Freuds mest berömda elever, Alfred Adler och Carl G. Jung bröt redan tidigt med läromästaren och bildade egna skolor.