Före första världskriget tvivlade ingen i den internationella arbetarrörelsen på att världsrevolutionen skulle börja i Tyskland.
Där hade socialdemokraterna 1912 fått 35% av rösterna, en dubbelt så hög siffra som systerpartierna i de andra industriländerna.
I nära samarbete med en utvecklad facklig rörelse hade det tyska socialdemokratiska partiet blivit en reell maktfaktor.

Under första hälften av 1914 var strejkbilden normal med många småkonflikter, men efter krigsutbrottet samma år upphörde strejkerna helt genom den borgfred som man i nationens anda ingick - men då det efter hand visade sig att partiets eftergifter var ensidiga, blev det ett bakslag.

Redan på krigets första dag hade kejsaren, med särskild adress till arbetarrörelsen, förklarat att han inte längre ville höra talas om partier utan enbart om tyskar.

Reaktionen visade sig i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, där alltfler vägrade att rösta ja till fortsatta krigsbevillningar.
1916 bildade krigsmotståndarna en egen fraktion.
1917, i april, lämnade de partiet och bildade ett oavhängigt socialdemokratiskt parti (USPD).
Det räknade 43 av 110 socialdemokratiska riksdagsmän.
De flesta tillhörde partiets vänsterflygel, men även moderata pacifister var representerade.

Den yttersta vänstern organiserade sig 1916 i Spartakistförbundet. Det utgjordes företrädesvis av intellektuella och leddes av Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Förbundet blev senare bas för det kommunistiska partiet, men spelade ännu ingen större roll.

På arbetsplatserna gick det som i andra länder.
Då borgfreden band fackföreningarna gick initiativet över till förtroendemännen ute på de olika företagen. De började samarbeta och det gav dem en betydande slagkraft. I Berlin representerade de en krets "revolutionära ombudsmän" huvuddelen av huvudstadens rustningsindustri. En strejkrörelse bredde ut sig 1916-1917 och kulminerade i omfattande arbetsnedläggelse på vintern 1918.

Spartakistupproret brukar den arbetarrevolt kallas som ägde rum i Berlin 5-12 januari 1919. Uttrycket kunde inte vara mer missvisande. Det var kommunisterna som kallade sig spartakister. Namnet var hämtat från det stora slavupproret i Rom 73-71 f.Kr.

I den församling som beslutade om aktionen hade kommunisterna bara två representanter av 86, Karl Liebknecht och den senare östtyske presidenten Wilhelm Pieck. Spartakisterna ansåg inte att situationen var mogen för en revolution. "Karl, är detta vårt program?" lär Rosa Luxemburg ha sagt då Liebknecht berättade för henne om vad man hade beslutat.

Initiativet kom från kretsen av "revolutionära förtroendemän" i den berlinska rustningsindustrin.
Anleningen är att söka i de poltiska och sociala kaotiska förhållande som rådde - i stort sett följande:

Den tyska republik som avlöste kejsardömet kom till under svåra förhållanden. Bakgrunden var ett förlorat krig och en ofullbordad revolution. I november 1918 låg makten hos de arbetar- och soldatråd som hade bildats i hela riket.

Regeringen hade utsetts av arbetar- och soldatrådet i Berlin och var sammansatt av lika många representanter för socialdemokraterna och för de oavhängiga socialdemokraterna. De sistnämnda hade lämnat moderpartiet i protest mot att detta gett sitt stöd till krigföringen.

Regeringens ledande gestalt var socialdemokraternas ledare, Friedrich Ebert, som också var den person, som den siste kejserlige kanslern hade utpekat som sin efterträdare.

Regeringsmakten var emellertid svag. Soldatrevolten hade vänt sig mot kriget och mot hela soldattillvaron och det stora målet för de revolterande var att få komma hem. Därför upplöstes denna deras revolution av sig själv, men för att kunna upprätthålla regeringens auktoritet måste Ebert lita till den kejserliga arméledningen.

I december 1918 började regeringen därtill/eller istället för rekrytera frivilliga bland de minoritetsgrupper av soldater som var emot revolutionen, de s.k. frikårerna.

Anledningen till Spartakistupproret var att Ebert (som sedan - i februari 1919 - valdes till Weimarrepublikens förste president) hade avskedat Berlins polispresident, vilken i likhet med förtroendemännen tillhörde de oavhängiga socialdemokraterna.
De utgjorde själva 70 av 86 närvarande, och på deras förslag arrangerades en demonstration söndagen den 5 januari.

Ingen hade räknat med att den skulle locka hundratusentals människor ut på gatorna och att den skulle leda till en rad väpnade aktioner. Formellt namngavs 53 personer som ledare.

I verkligheten fanns dock ingen ledning, och ingen lade sig i händelserna förrän de borgerliga frikårerna fick sitt elddop då de ryckte ut och kvävde upproret i blod.
Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördades, och det är anledningen till att händelsen brukar benämnas spartakistupproret.

Ordet har sedan utnyttjats av av båda parter - av kommunisterna för att markera en revolutionär tradition - och av Weimarregeringen som ursäkt för det brutala nedkämpandet.

Facismen (fàci di combattimento,"kampförbundet") å sin sida, uppstod i Norditalien (23 mars 1919), under ledning av Benedito Mussolini, och var styrande i hela Italien efter marschen mot Rom 1922. Bakgrunden till facismens framväxt var starka sociala och politiska spänningar i det italienska samhället.

Genom glödande tal (som spelade en stor roll) sökte ledare för facistiska och nazistiska partier runt om i Europa att efterlikna Mossolini, så t.ex. i Belgien Leon Degrelle som var ledare för de vallonska facisterna som gick under namnet rexisterna.

Då det gäller nazistpartiet (ty. Nazismus, av Nationalsozialismus, nationalsocialism), som inte var någon kopia av den italienska facismen, var de rådande förhållandena i Tyskland annorlunda och därför partibildningen helt olik. Nazistpartiet hade faktisk bildats två månader tidigare, i januari 1919 i München. Det var i början huvudsakligen ett bayerskt parti. Året innan hade det bildats en förening som var emot de antikrigsstämningar som då fick sitt genombrott.

Och även om det nya partiet presenterade sig som ett socialistiskt arbetarparti var det först och främst nationellt och i opposition mot den marxistiskt inspirerade arbetarrörelsen. Samtidigt var det antisemitiskt och berett att sätta likhetstecken mellan judarna och den kapitalism det ville bekämpa.

Det kallade sig ursprungligen Tyska Arbetarpartiet (Deutsche Arbeiterpartei), men 1920 ändrades namnet till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP)

Då det gäller de politiska och sociala förhållandena i Tyskland var de alltså annorlunda än på andra håll vilket bidrog till att nazismen gjorde sig gällande, för första gången, först under inflationen 1923 men krympte sedan till en obetydlighet under de goda åren i slutet av 1920-talet.
Men nazismen upplevde en kometlik och dramatisk tillväxt under Adolf Hitler då Tyskland drabbades så våldsamt av 1930-talets ekonomiska kris.