POLITISKA HUVUDINRIKTNINGAR

Konservatism

Den moderna konservatismen växte fram i reaktionen mot upplysningstidens förnufts- och frihetstänkande och mot det radikala arvet från franska revolutionen.

Fransk konservatism, med rötter inom försvaret, kyrkan och aristokratin, fortsatte även efter 1870 att hoppas på att monarkin skulle kunna återupprättas och revolutionsarvet utplånas. Gränsen till antiparlamentarism och högerextremism var flytande.

Mest konsekvent upprätthölls konservatismen i den säregna ryska formen, där treenigheten kejsardöme-kyrka-familj värnade den ryska folksjälen mot västerländska frihetsidéer. Men även tsaren kände sig efter revolutionen 1905 tvingad att införa ett parlament (duma) som gav det liberala borgerskapet visst medbestämmande. Men duman byggde på en ytterst begränsad rösträtt, den kunde upplösas av tsaren och dess lagbeslut kunde stoppas av tsarens veto.
Det var en konservatism som blundade för den moderna världens realiteter och präglade makthavarna tills regimen föll vid revolutionen 1917.

I västländer som Storbritannien och Tyskland sökte de konservativa anpassa sig till industristatens problem för att vidga sitt väljarunderlag. Den moderna sociallagstiftningen stöddes av konservativa som kände ett faderligt ansvar för arbetarna.

Både i Tyskland och på resten av kontinenten försvarade de konservativa partierna monarkin och överhetsstaten. De fruktade parlamentarismen och den allmänna rösträtten, som de ansåg skulle kunna leda till demagogisk diktatur.

Liberalism

Liberalismen var 1800-talets dominerande idelogi, kraftfullt utformad av en författare som John Stuart Mill och en politiker som William Gladstone.
Liberalismens viktigaste grundtanke är att människan är ett förnuftsväsen, och individens frihet är nyckeln till framsteg.
Allt förtryck av individen måste avskaffas, från tortyr till indoktrinering. Utbildning och upplysning är det viktigaste medlet till frigörelse.
I religiöst avseende bör människan få välja fritt, och kyrkan bör ha minsta möjliga politiska inflytande.

Inom politiken bör författningar trygga ett parlamentariskt styrelseskick, där den enskilde representanten fritt får bedöma vad som är rätt, oberoende både av furstemakt och påtryckningar via partier och organisationer.

När det gäller ekonomi bör den enskilde fritt få bedriva sin näringsverksamhet utan onödiga statliga regleringar eller tullhinder för fri handel mellan nationerna.
När den enskilde tillgodoser sina egna intressen med förnuft, är det också automatiskt till samhällets bästa.

Tendenserna till allt starkare organisation både inom ekonomi och politik stod i strid mot de klassiska liberala idéerna om fri kapitalism och oavhängiga politiker.
Protektionism och imperialism hotade idéerna om fri handel och fred mellan nationerna. Förhållandet till arbetarklassen blev problematiskt. Följden blev att liberalismen som politisk rörelse splittrades.

En riktning (Skandinavien, Storbritannien) försökte fånga upp arbetarnas krav och lägga band på den fria kapitalismen, bland annat genom sociala åtgärder finansierade av höjda skatter. den så kallade "socialliberalismen" var ett uttryck för en sådan ideologisk och politisk kompromiss.

Men det fanns en gräns för vad borgerliga liberala kunde godta av skatter och angrepp på egendomen, och arbetarna drogs därför till socialismen.
Då det brittiska arbetarpartiet grundades år 1900, vann det genast anhängare från de liberalas vänsterflygel.
Motsvarande avtappning skedde även i länder med starka liberala partier, som Nederländerna, Belgien och i Skandinavien.

Imperialismen splittrade de liberala i Storbritannien.
I Tyskland fanns folk ur det liberala borgerskapet med bland bidragsgivarna till den flora av nationalistiska, militära och koloniala föreningar som uppstod vid sekelskiftet.

I Östeuropa gick de liberala partierna framåt. Både i Ungern och Rumänien fick de regeringsmakt. I Ryssland framstod de liberala konstitutionella demokraterna (KD) som det ledande tillåtna partiet efter 1905. Det var en viktig kraft bakom de reformer som genomfördes under tsarrikets sista år.

I USA, som saknade både aristokrati och organiserat arbetarparti, dominerade liberalismen politiken ända fram till första världskriget.
Både demokrater och republikaner höll fast vid de liberala idéerna om fri kapitalism. Försöken att bromsa tendenserna till stora sammanslutningar i näringslivet (antitrustlagstiftningen) motiverades framför allt av omsorg om småföretagarna.

President Theodore Roosevelts åtgärder efter 1904 med sikte på mild kontroll över storföretagen, ett minimum av offentlig hälsovård och upprättande av statliga naturreservat är kanske svårare att placera. Men Roosevelt appelerade troligen i första hand till småföretagarna.
Utrikespolitiskt var han en aggressiv imperialist.

Socialism, marxism och reformism

Tiden före 1914 var den europeiska socialismens mest optimistiska skede. "Det sociala problemet" stod i centrum för det politiska intresset, och tanken på kollektiva lösningar vann framgång.

Efter Karl Marx död 1883 gav Friedrich Engels ut band 2 och 3 av Marx "Kapitalet" (band 1 hade utkommit 1867). Samtidigt populariserade Engels marxismen i otaliga skrifter. Så tog den marxistiska lärobyggnaden form med sina klassiska teser: den kapitalistiska ekonomin gick mot en ofrånkomlig kris, klyftan mellan kapitalister och proletärer skulle vidgas och klasskampen pekade mot en oundviklig revolution.

Marxisterna hävdade att dessa teser byggde på en vetenskaplig analys, men i realiteten var det också fråga om en tro på revolutionen som den store frälsaren. Många av de öppna frågorna hos Marx låstes nu med absoluta svar.
Samtidigt besvarade marxismen en utopisk föreställning om det kommunistiska idealsamhället efter revolutionen där alla motsättningar upphävts och männsikans goda natur fritt fick utvecklas.
Detta kan påminna om den kristna paradisdrömmen; marxismen kom härigenom att också tillfredsställa irrationella känslomässiga behov bland förtryckta folkgrupper - och bland intellektuella.

Men det var inte Marx och Engels revolutionslära som kom att dominera arbetarrörelserna i Västeuropa efter 1870. Fackföreningarna och arbetarpartierna ägnade sig åt det praktiska reformarbetet inom det bestående samhällets ram. En huvudorsak var den utvidgade rösträtten som man menade öppnade en fredlig väg till makt i samhället via parlament och regering.

Detta vidgade klyftan mellan marxistisk teori och socialistisk praxis i Västeuropa. Kartan överensstämde inte längre med terrängen. Det uppstod ett behov av revision av marxismen.

Den mest framstående revisionisten var tysken Eduard Bernstein som 1899 gav ur boken "Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter". Här kritiserade han de centrala marxistiska teserna om den oundvikliga krisen och revolutionen. Bernstein ville få bort de utopiska och irrationella inslagen i marxismen. Paradisdrömmen var blott en hägring.
"Socialismens slutliga mål, vad det än må innebära, betyder ingenting, rörelsen betyder allt."

I uttrycket "revisionism" låg att man inte helt förkastade hela marxismen. Vad man höll fast vid var inte alltid klart. Men Bernstein trodde på den moraliska genomslagskraften i socialismens rättviseideal. Här stödda han sig också på tyska filosofer som Immanuel Kant.

De liberala idéerna om personlig frihet och demokrati blev nu en del av socialistpartiernas program.
I Storbitannien framhöll intellektuella socialister i Fabian Society att vissa borgerliga dygder som arbetsamhet, sparsamhet och pliktkänsla måste bevaras även i ett socialistiskt samhälle.
I det brittiska arbetarpartiet hölls traditionerna från frikyrkorna levande. Bibelläsning och psalmsång ingick i partiets landsmöten, till många utländska iakttagares förundran.

Den ideologiska "revisionismen" och den praktiska "reformismen" skaffade arbetarpartierna väljare också bland tjänstemän och småbönder och gav i vissa fall chans till samarbete med borgerliga partier.

En milstolpe var den franske socialisten Alexandre Millerands inträde som minister i en koalitionsregering till republikens försvar efter Dreyfusaffären 1899. "Den Andra socialistiska internationalen" grundlades 1889 med ett rent marxistiskt program, men Pariskongressen år 1900 banade väg för en reformistisk utveckling.

Priset för koncentrationen på det näraliggande reformarbetet var att socialismen som internationell rörelse försvagades.
Då kriget kom 1914 föll arbetarrörelsens internationella broderskap samman under trycket från nationalismen. Socialistpartierna ställde vart och ett på sitt håll upp bakom krigsfinansieringen.

Lenin: revolutionslära och elitparti

Den revolutionära riktningen inom marxismen vidareutvecklades av Lenin. Hans bidrag var så väsentligt att den officiella ideologin i de kommunistiska länderna senare kallades för "marxism-leninismen". Genom att anpassa marxismen till Ryssland, ett industriellt efterblivet land, där bönderna var den totalt dominerande befolkningsgruppen, gjordes marxismen samtidigt attraktiv och användbar i hela den underutvecklade världen.

Enligt den mest förenklade marxistiska formeln måste alla samhällen genomgå samma historiska huvudstadier från feodalism via kapitalism till socialism. De tidiga ryska marxisterna hade sedan 1800-talet hållit sig till denna formel. När det ryska marxistiska socialdemokratiska arbetarpartiet grundades i exil i Västeuropa 1889, höll en flygel ("mensjevikerna") huvudsakligen fast vid denna; bönderna kunde man inte räkna med som revolutionära stödtrupper.

Mot denna uppfattning utformade Lenin och "bolsjevik"-falangen en alternativ revolutionär strategi. De förutsatte att marxisterna i den första fasen måste samarbeta med borgerskapet för att störta kejsarväldet. Därefter skulle den borgerliga revolutionen genast övergå till en socialistisk ("de sammanfallande revolutionerna").
Det skulle ske genom att arbetarklassen allierade sig med bönderna - och genom att de stora arbetarklasserna i Västeuropa skapade en intenationell revolutionsrörelse, som den ryska kunde stödja sig på.

Lenins analys träffade rätt beträffande den ryska revolutionen 1917.
Men - det internationella stödet uteblev.

Lenin ansåg att revolutionär medvetenhet i arbetarklassen endast kunde skapas av ett intellektuellt ledarskikt, organiserat med sikte på systematisk agitation och propaganda. Denna idé om de intellektuellas speciella roll överensstämde med traditionen från 1800-talets ryska populism.

Proletariatets diktatur och Lenins imperialismteori

Marxism-leninismen hade ingen barriär mot angrepp på den personliga friheten. Tvärtom framhölls sådana som en nödvändighet i teorin om "proletariatets diktatur".
I förvissningen om att man kämpade för den absoluta sanningen måste hänsynen för individerna vika för "folkets" intressen sådana de definierades av patriet.

En av de marxister som klarast såg faran i detta var Rosa Luxemburg, polskfödd tysk revolutionär och en av de färgstarkaste personligheterna i den kommunistiska rörelsen. Hon varnade skarpt mot att undertrycka den fria disussionen: det skulle göra parti och stat övermäktiga; Rosa Luxemburg mördades under Spartacusupproret i Berlin 1919.

Lenins stridskamrat Leo Trotskij förutsade redan 1904 den utveckling som skulle komma att prägla Ryssland efter 1917: "Partiapparaten intar partiets plats, centralkommitén intar apparatens plats, och diktatorn intar slutligen centralkommiténs plats."

Huvudproblemet för Lenin var att förklara krigsutbrottet 1914 och särskilt att de socialistiska partierna hade svikit internationalismen och stött sitt eget lands krigspolitik.

Lenins teori var att världskriget var ett imperialistiskt krig, framsprunget ur storföretagens och finanskapitalets konkurrens om marknader på andra sidan haven. Hans imperialismteori gjorde det möjligt att tillämpa marxismen på hela världssamhället och inte bara på den inre utvecklingen i det egna landet.

I stället för klasserna kunde man betrakta "nationerna" som de grundläggande enheterna i den historiska utvecklingen. Lenin använde uttryck som "kapitalistiska nationer" och "proletära nationer".
Detta underströks när det ryska kommunistpartiet efter 1917 stod isolerat och sökte allierade utanför västvärlden bland kolonialväldets motståndare.

Syndikalismen: Sorel och attityden till våld

En tredje riktning inom socialismen - jämte reformismen och leninismen - var syndikalismen.
Den var inspirerad både av marxismen och av ryska anarkister bla. Bakunin.
Syndikalisternas särmärke var tron på att fackföreningarna genom spontana strejkaktioner - till slut samordnade i "generalstrejken" - skulle kunna driva fram en samhällsomvälvning. Partiorganisation blev därmed mindre viktig och delvis betraktad med skepsis.

Syndikalismen hade en särskilt stark ställning i Italien och Spanien där den politiska arbetarrörelsen var svag.
Även i Frankrike fanns ett mindre antal syndikalistiska fackföreningar.

Här framträdde strax efter sekelskiftet en av de mest intressanta syndikalistiska tänkarna, Georges Sorel med sin bok "Tankar om våld" 1906-08; han blev på ett säreget sätt profet för våldsrörelserna i västvärlden under det nya seklet.

Sorel tog avstånd från den snäva förnufts- och nyttofilosofin som präglade det borgerliga samhället och som han ansåg skapa alienerade människor och ett vanmäktigt politiskt system. Även arbetarklassen löpte risk att dras med i samma futtiga, egoistiska nyttoberäkningar genom reformismen.

Mot denna bakgrund framstod arbetarnas spontana strejkaktioner som en lösning på både psykologiska och politiska problem i det moderna industrisamhället. Strejken frigjorde skapande krafter i personligheten. Den skapade solidaritet, självkänsla och offervilja, egenskaper som förkvävdes i det förnuftsreglerade borgerliga samhället.

Störst inflytande fick Sorels tankar om betydelsen av myter och våld i politiken.
Vad arbetarna behövde för att inspireras till kamp var inte teoretiska doktriner utan stora, åskådliga föreställningar om en slutgiltig lösning, en sådan som "generalstrejken".
Detta var ett framhävande av vädjandet till känslorna som drivkraft i politiken - så som Gustave Le Bon beskrivit det i sin bok "Massans psykologi",1895 - och som det senare genomfördes med ohygglig verkan i fascismen och nazismen.

Sorels våldsbegrepp (fr "violence") var i första hand knutet till egenskaper som stridbarhet, ståndaktighet och gåpåaranda men inbegrep också ett försvar för fysiskt våld t.ex. vid strejk. Sådant våld som svar på polisaktioner skulle stärka klasskänslan och motverka personlig feghet.

Sorels idéer kom senare, och delvis lösryckta ur sitt sammanhang, att missförstås - men det kvarstår att han bidrog till mottagligheten för det våldsförhärligande som kom att prägla extrema politiska riktningar under 1900-talet, både på höger- och vänsterflygeln.

Sorels egna politiska svängningar visar vilka grumliga vatten man hamnar i när de liberala idéerna och förnuftstron kastas överbord.
Han var till en början revolutionär socialist, men föraktet för den parlamentariska demokratin ledde honom under åren före kriget till ett närmande av den högerextremistiska Action Français. Och han var full av beundran för bolsjevikernas diktatur i Ryssland.

Högerextremism och våld

Även från högersidan kom angrepp mot den parlamentariska demokratin.
Antiparlamentariska strömdrag var lika gamla som den parlamentariska demokratin och kunde i moderata former märkas också i de nordiska länderna.

Kritikerna hävdade att politiken präglades av manipulation av väljarna, köpslående med yrkespolitiker, ändlösa debatter i nationalförsamlingarna och brist på handlingskraftig i regeringarna; man menade att partierna medförde konstlade motsättningar i stället för att samla nationen.
Detta är invändningar som den parlamentariska demokratin fortfarande måste leva med.

Antiparlamentarismen var särskilt stark i Italien och Spanien, underutvecklade länder där analfabetismen var utbredd och motsättningarna mellan klasser och regioner var stora.

Det fanns en gräns för hur stora inre konflikter demokratin kunde tåla. Det är samma sak vi ser i dagens utvecklingsländer i tredje världen.
En extra påfrestning för demokratierna i Spanien och Italien var krigsnederlagen. Spaniens mot USA 1898 och Italiens mot Etiopien 1896.

Det är delvis mot denna bakgrund som man måste förstå framväxten av den högerextremism som senare fick utlopp i mellankrigstidens fascism och nazism.
En ideologisk förelöpare fanns i det elittänkande som utformades redan före första världskriget. Som en framstående representant för detta tänkande anses italienaren Vilfredo Pareto vara genom sitt 1916 utgivna huvudverk, "Den allmänna samhällsläran".

Paretos uppfattning om människonaturen liknade Freuds: människans drivkrafter var de irrationella impulserna. De förnuftsmässiga ståndpunkterna var bara förklädnader, rationaliseringar av dessa. Inget mänskligt samhälle kunde följdakligen styra sig självt med förnuft och genom demokratisk ordning. Det behövdes ett ledarskikt (en elit) med vilja till makt och förmåga att manipulera folkopinionen med propaganda.

Pareto var facinerad av våldet och grymheten i naturen och ansåg att samma lagar om den starkes rätt måste gälla i samhällslivet - ännu ett vittnesbörd om darwinismens inflytande.

I sådana samhällsuppfattningar, där inga fasta värden förekom, fanns en tendens att makten och makttekniken blev självändamål.
Handlingen ensam, om så krävdes genom våld, gav mening åt en meningslös värld. Den renodlade handlingsfilosofin gav också möjlighet till flykt undan de plågsamma val och kompromisser som det förnuftsmässiga liberala samhället förutsatte.
Pareto utnämndes till senator av Mussolini 1923.

Det var uppenbarligen ett socialpsykologiskt fenomen där den våldsamma handlingen i flock tycktes tillfredsställa en längtan efter en "stark gemenskap"; sådana tankar förefaller att ha ingått i vad som utgjorde grogrunden för rötterna till det krig som snart skulle komma - och som kom att bli kallat "det första världskriget".

Antisemitismen i politiken

Rasismen och judehatet utnyttjades i den praktiska politiken framför allt av de extrema högerkrafterna. I Frankrike var judiska bankirer inblandade i några av de största finansiella och politiska skandalerna under 1880-och 1890-talen (konkursen i banken Union Generale 1882, Panamafiskot 1891).
Detta gav näring åt en välorganiserad antisemitisk rörelse.
Franska judar hade uppnått ledande poster inom statstjänsten och de kunde nu utmålas som en fara för rikets säkerhet.

Men när den judiske kaptenen Dreyfus 1894 dömdes för landsförräderi på falska anklagelser från antisemitiska kretsar, skapade detta en våldsam opinionsstorm för en omprövning av saken. Det blev en kamp som för en tid skakade Frankrike och gav eko över hela Europa. Antisemitismen nådde nya höjder.

Dreyfusmotståndarna fick cirka 15 000 privata penningbidrag, åtföljda av brev med ett innehåll som påminner om nazismens judehat. Det var bara gaskamrarna som fattades. Den högerextrema Action Française bildades 1898 och fortlevde tills den ingick i den tyskvänliga Vichyregimen under andra världskriget.

Men det viktigaste resultatet var trots allt att protesterna gjorde verkan.
Domen mot Dreyfus blev upphävd, och antisemitismen lyckades inte resa sig igen i Frankrike. Den franska demokratin hade visat sin styrka, och den europeiska opinionen hade visat vaksamhet som senare under 1900-talet många gånger saknades.

Annorlunda var situationen i Tyskland, där antisemitistiska och rasistiska idéer blomstrade inom de flesta nationalistiska och högerorienterade grupperingarna. Men även de så kallat "kristligt sociala" partierna, med starkt stöd inom småborgerskapet, appelerade till antisemitismen.

I Österrike skapade massinvandringen av judar från Östeuropa judehat inte bara i småborgerskapet utan också i arbetarklassen. 4,5 procent av befolkningen i Österrike-Ungern var judisk vid sekelskiftet mot cirka en procent i Tyskland.

Hälften av de cirka 10 miljonerna judar i världen i slutet av 1800-talet fanns i Östeuropa, främst under rysk regim. De saknade i regel medborgerliga rättigheter och var hänvisade till att leva i särskilda kvarter i städerna. Brutala angrepp på judiska ghetton med plundring och misshandel (progromer) hade lång tradition men blev vanligare efter 1880.

Det påstods att polisen ibland uppmuntrade judeförföljelser för att avleda missnöjet mot tsarregimen. (Vid progromer i Kisjinjov 1903 blev 45 judar dödade och 400 sårade, och 1 300 hus och affärer ödelades.)

I Ryssland påträffades också de vulgäraste och extremaste formerna av antijudisk litteratur. Tanken på judeutrotning som en slutgiltig lösning lanserades för första gången av det extrema, nationalistiska "Ryska folkförbundet" år 1905.

Antisemitismen stärktes men dominerade inte i något europeiskt land före första världskriget. Likväl började judiska ledare, skrämda av tendenserna i tiden, att söka nya utvägar.
Theodor Herzl, som med fasa hade följt Dreyfusaffären som journalist, publicerade 1896 en pamflett, "Den judiska staten", och organiserade sedan en sionistisk kongress i syfte att grunda en oavhängig judisk stat i Palestina.

Redan år 1900 var 50 000 judar bosatta i Palestina. Under världskriget lyckades så sionistkongressens ledare, Chaim Weizmann, att få den brittiske utrikesministern Balfour att avge löftet om ett "framtida nationalhem" för judarna i Palestina.
Britterna önskade i gengäld aktiv judisk medverkan i krigföringen, särskilt mot Turkiet.

Mot bakgrunden av det klara sambandet mellan rasism och imperialism var det paradoxalt att de judiska ledarna måste knyta sitt hopp om ett återskapat Israel till den fransk-brittiska imperialismen i Mellersta Östern.

Det var under kolonialväldets vingar som den nya judiska staten grundades.

ÖSTERRIKES TYSKAR

HITLER: Wien - München 1907 - 1913

Den engelske historikern Alan Bullock skriver i sitt mest kända och klassiska verk: A Study in Tyranny (1952); "Hitler, en studie i tyranni"; I. Partiledaren 1889-1933:

"I flera hundra år spelade Österrikes tyskar den ledande rollen i Centraleuropas politiska och kulturella liv.
Till 1871 hade det inte funnits någon enad tysk stat. Tyskarna hade levat under ett tjog delstaters välde - Bayern, Preussen, Württemberg, Hannover, Sachsen etc. - löst sammanhållna i Det heliga romerska kejsarriket och efter 1915 i Tyska förbundet.

Både i kejsarriket och i förbundet åtnjöt Österrike en traditionell hegemoni som ledande tysk makt. Ännu i mitten av 1800-talet räknades Wien och inte Berlin som den främsta av tyska städer. Och habsburgarna hade inte bara en ledande ställning bland tyska stater utan härskade också över områden med många olika folk.

Tyskarna i Wien och i det övriga Österrike identifierade sig med habsburgarna och betraktade sig därför som ett kejserligt släkte, gladde sig åt en politiskt priviligierad ställning och yvdes över en kulturell tradition som få andra folk i Europa kunde berömma sig av.
Men från 1800-talets mitt blev denna ställning först bestridd och senare underminerad.

I Tyska förbundets ställe upprättades av Preussen en enad tysk stat, från vilken Österrikes tyskar uteslöts. Preussen besegrade Österrike i Sadowa 1866 och därefter intog det nya Tyska kejsardömet med Berlin som huvudstad allt mer den plats Österrike med Wien dittills hade innehaft som ledande tysk stat.

Samtidigt bestreds tyskarnas särställning inom det habsburgska väldet först av italienarna som gjorde sig oberoende på 1860-talet, sedan av Ungerns magyarer som tillerkändes samma rättigheter som andra folk inom riket 1867, och slutligen av de slaviska folken.

Kravet på lika rättigheter för slaverna och andra underkuvade folk kom mindre häftigt än hos magyarerna och olika tidigt hos olika folk. Men särskilt i Böhmen och Mähren, där det mest utvecklade av de slaviska folken, Tjeckerna, bodde, avvisades det häftigt av tyskarna och väckte våldsamt motstånd. Denna konflikt dominerade österrikisk politik från 1870 till väldets sönderfall 1918.

Hitlers krav var benhårda. Tyskarna skulle behärska riket, åtminstone dess österrikiska hälft, med auktoritet och centraliserad styrelse, det skulle bara finnas ett officiellt språk, tyskan, och skolorna och universiteten skulle utnyttjas till att "inprägla känslan av gemensamt medborgarskap", ett tvetydigt uttryck för förtyskande.

Riksrådets representantförsamling, där tyskarna (som bara utgjorde 35 procent av Österrikes befolkning) permanent var i minoritet, skulle avskaffas. Här fanns en särskild anledning till hat mot det socialdemokratiska partiet, som vägrade följa pangermanismens nationalistiska ledning och i stället drev klasskonflikter till förfång för den nationella enigheten.

I september 1938, vid tiden för den sudettyska krisen, yttrade Hitler i en tidningsintrvju (G. Ward Price, Daily Mail, 19.9.1938):
"Tjeckerna har inget av ett folks karaktärsdrag, varken från etnologisk, strategisk, ekonomisk eller språklig synpunkt. Att sätta en andligt underlägsen handfull tjecker att härska över minoriteter av olika raser som tyskar, polacker och ungrare med tusentals års kultur bakom sig var ett verk av dårskap och okunnighet."

Den uppfattningen bildade sig Hitler först i Österrike före 1914, och hela den tjeckiska krisen 1938-1939 var i själva verket bara ett led i de gamla djupt rotade motsättningarna i det Habsburgska väldets historia.
Inflytandet från hans österrikiska ursprung är än tydligare i fallet Anschluss, Österrikes införlivande med Tyska riket, som Hitler utförde i början av 1938.

... När Hitler återvände till Wien sedan Anschluss hade slutförts och drömmen om Stor-Tyskland, som Bismarck hade förkastat, till sist gått i uppfyllelse, yttrade han verkligt triumferande: "Jag tror, att det var Guds vilja att sända en son av Österrike till Riket, låta honom växa upp och göra honom till ledare för folket så han kunde föra sitt hemland tillbaka till Riket". (Tal i Wien 9.4.1938.)

I mars 1938 upphävde Tysklands i Österrike födde rikskansler det beslut som Bismarck, den i Preussen födde rikskanslern, hade fattat på 1860-talet, då han uteslöt tysk-österrikarna från det nya Tyska riket. Den babyloniska fångenskapen var slut.

De politiska idéer och det program Hitler tillgodogjorde sig i Wien [mellan 1907-1913] var allt annat än orginella. Det var klichéer från det radikala och pangermanska rännstenspoliticerandet, det var antisemitisternas och nationalistpressens fraslager. Orginaliteten skulle visa sig i Hitlers grepp om hur man skapar en massrörelse och säkerställer makten på grundval av dessa idéer. Fast han under sina år i Wien inte deltog aktivt i politiken, inhämtade han mycket från sina iakttagelser.

De tre partier som intresserade Hitler var österrikiska socialdemokraterna, Georg von Schönerers pangermanska nationalister och Karl Luegers Kristligt sociala parti.

Från socialdemokratierna fick Hitler uppslaget till ett massparti och masspropaganda. I Mein Kampf beskriver han det intryck det gjorde på honom då han såg "en massdemonstration, det ändlösa tåget av Wienarbetare, fyra i vart led. I nära två timmar stod jag där och iakttog med återhållen andedräkt den oerhörda människodraken som långsamt vältrade sig förbi."

Efter att ha studerat den socialdemokratiska pressen och referaten av talen kom Hitler fram till slutsatsen att: "de breda massornas psyke är inte mottagligt för det som är halvt och svagt. - Massan gillar härskaren mer än den som bönfaller och en lära som inte tolererar jämförelser inger den en känsla av större trygghet än en som erbjuder den ett fritt val.

Den vet just inte hur den skall förfara för att träffa ett dylikt val och det ligger nära till hands, att den kan känna sig utlämnad. Däremot generar det den inte mycket att den blir själsligt terroriserad och känner knappast att dess mänskliga frihet trampas under fötterna. - Inte mindre begripligt blev för mig den kroppsliga terrorns betydelse för den enskilde och massan.

- Vilket intryck en sådan framgång utövar på den breda massan av såväl anhängare som motståndare kan endast den mäta, som känner ett folks själ inte ur böcker utan ur livet. Ty medan i dess anhängares led den vunna segern nu gäller som en triumf för den egna sakens rätt förtvivlar den slagne motståndaren i de flesta fall om att fortsatt motstånd kan lyckas."...

... storparten av de erfarenheter han hämtade stoff ur upplevde han när han lämnade Wien och till slutet bar Hitler prägeln av sitt österrikiska ursprung. ...

Det var i maj 1913 som Hitler flyttade till München. ... I en tillbakablick beskriver Hitler den tiden som den lyckligaste i sitt liv. "Jag älskar den staden mer än någon annan plats som jag känner till. En tysk stad! Så olik Wien!" ...