Pessimismen genomsyrade stora delar av mellankrigstidens litteratur.
Den brittiske diktaren T. S. Eliots "The Waste Land" motsvaras av den tyske filosofen Oswald Spenglers "Der Untergang des Abendlandes" där han förutspådde förfall och upplösning av den västerländska kulturen.
Man använde sig av krisen som litterärt ämne: den rymde de stämningar och känslor man ville ge uttryck åt. Ett viktigt tema var den ensamma människans vanmakt i förhållande till masskulturens och samhällets tilltagande organisering.

Var Eliots dikt nästan oförståelig för normalläsaren, ställde James Joyces romaner minst lika stora krav. I hans antiheroiska "Ulysses", 1922, blir huvudpersonens tankar, fantasier och begär återgivna som en oordnad medvetenhetsström som påminner om psykoanalysens fria associationsmetod.

Tjecken Franz Kafkas "Processen", 1925, bryter också med de traditionella formerna. I en roman som skiftar från en obarmhärtig vardag till en osynlig drömvärld ger han ett gripande vittnesbörd om människans hjälplöshet och ångest. Romanens huvudperson blir dömd utan att få veta vad han anklagas för, likväl känner han skuld.

Britten H. D. Lawrence hyllade naturmänniskan som gör uppror mot maskinkulturen. Han roman "Lady Chatterleys älskare", 1928, bröt radikalt med tidens sexuella tabuföreställningar. Lawrence beskylldes för pornografi och boken förbjöds i Storbritannien.

Livet framstod för många av 1900-talets författare som en marritt och mänskligheten som ett rotlöst och skröpligt släkte. Många såg likväl ljus i slutet av tunneln - ett hopp om ett riktigare och människovärdigt liv - som Lawewnce såg räddningen i dyrkan av kroppen och instinkterna eller som Kafka i en mänskligare gemenskap.

Bertolt Brecht blev den store förnyaren av dramat.
Han fick sitt genombrott 1927 med "Tolvskillingsoperan", en social satir om nöden och eländet i Tyskland. Sina största konstnärliga triumfer uppnådde han paradoxalt nog inför en publik som var öppet fientlig till den kommunistiska tendensen i hans skådespel.

Han ville inte att publiken skulle drömma sig bort och identifiera sig med personerna på scenen.
Den skulle betrakta dem utifrån och tvingas till att tänka efter.
Den konstnärliga tekniken i detta blev kallad "Verfremdung" - alienationseffekten.

Formexperimenten under mellankrigstiden bidrog till en början till att fjärma litteraturen och konsten från folk i allmänhet. Men demokratiseringen och kunskapen om och av kulturlivet lät sig inte hejdas. Förbättringar inom skolväsendet och utbyggnaden av upplysningsorganisationer och av de offentliga biblioteken gav nya samhällsgrupper ökad tillgång till de samtida kulturella yttringarna.

Dagstidningar, veckotidningar och billig underhållningslitteratur spreds i allt större upplagor och allt var inte av dålig kvalitet. Reklamen skapade vid sidan av veckotidningarna nya möjligheter för bildkonsten - och i vissa fall även för framstående sådan.
Kriminalförfattare som Agatha Christie och Georges Simenon fick sina böcker tryckta i miljonupplagor och på många språk.