Den västerländska konstmusikens historiska traditon, använder epokbeteckningen för 1800-talet som romantiken (till vilken då även Beethovens sista period får räknas). Den täcker högst olikartade fenomen, varför man infört vissa särbeteckningar såsom klassisk-romantisk för t.ex. Mendelssohn, som var försiktigare än sin generationskamrat Schumann i strävan att bryta nya vägar för musiken.

En mer radikal hållning intog den s.k. nytyska skolan med Liszt, som bl.a. införde den symfoniska dikten, och Wagner, som med sina musikdramer förnyade operakonsten. Denna behöll dock en mera traditionell utformning i sina kärnländer Frankrike och Italien.
Som motpol till det dominerande centraleuropeiska musikskapandet betraktas den nationalromantiska musik som tillkom i randområden som Skandinavien, Ryssland och Böhmen.

Kring sekelskiftet 1900 betecknas musiken som senromantisk, vari även en företeelse som impressionismen inrangeras.
Det finns dock större anledning att i impressionismens klangkonst se en av de viktigaste utgångspunkterna för 1900-talets musik.

Modernismen hade sina tidigaste centra i Wien kring Schönberg och i Paris kring Stravinsky.
Schönbergs stora betydelse för de följande årtiondena ligger i skapandet av regler för det helt nya sätt att skriva musik som ligger bakom termerna tolvtonsmusik och serialism.

Den franske tonsättaren och musikern Erik Satie var under 1890-talet en av de centrala musikpersonligheterna inom den franska rosenkreutzorden.
Han spelade emellertid en betydande roll genom sina kontakter med andra konstnärer som t.ex. Man Ray. Med Jean Cocteau samarbetade han genom baletten "Parade" 1917. Satie avfärdas ofta som exentriker, vars paraplysamling och bisarra verktitlar var av större intresse än hans musik.
Men på den andra sidan har han också framhållits som en av 1900-talets portalfigurer med en redan från början orginell harmonik.

Som en reaktion mot tendensen att helt bryta med den rådande musiktraditionen kom på 1920-talet neoklassicismen.

(I Tyskland hade Darmstadt sedan 1600-talet varit ett viktigt musikaliskt centrum.
Redan året efter andra världskriget, sommaren 1946, startade Wolfgang Steinecke "Internationale Ferienkurze für Neue Musik" - "Darmstadtskolan". Flera av efterkrigstidens viktigaste tonsättare deltog i kurserna som pedagoger och med uruppföranden av nya, detaljerat kommenterade verk.
Kurserna samlade under 1960- och början av 1970-talet i stort sett hela det europeiska avantgardet, med täta besök av kolleger från USA.

En av centralgestalterna i Darmstadtskolan Karlheintz Stockhausen blandade i sina föreställningar teater, ljusspel, film och musik; många av Stockhausens senare verk är snarare instruktioner för musikskapande än verk i traditionell mening.

Bland andra senare strömningar under 1900-talet är den konkreta musiken i Paris och den elektroniska i Köln, vilka senare vuxit samman i den elektroakustiska musiken; den aleatoriska musiken (slumpmusiken) med amerikanen John Cage som nyckelnamn, och den likaledes amerikanske Philip Glass med minimalismen.)