"Jean Fautrier gjorde sig inga illusioner om konstverkets sanningshalt.

Att gestalta en tanke, en känsla, en erfarenhet är ett omöjligt företag; varje försök att synliggöra det osynliga måste resultera i en godtycklighet.

Någon säger: "Jag älskar". Än sen? Vem som helst kan säga det... "Min och endast min upplevelse av den kropp jag såg..." Försök göra en tavla av den upplevelsen - och vem som helst kan med litet övning göra en intill förväxling lik kopia. I den värld som är oss given är lögnen alltid en möjlighet.

Men den som inför allas ögon sätter sig över lagarna - den oresonlige, egensinnige som samtidigt vägrar att förneka sin egen handlings giltighet, som inte kan förneka den, vad lagarna än må säga - hans ord väger åtminstone lika tungt som den dom som faller över honom. För att få sin uppriktighet bekräftad, till och med för sig själv, måste varje konstnär värd namnet därför söka den förbrytelse han med berått mod kan begå.
Varje skapande akt är en förbrytelse; annat vore inte möjligt. (När kriminaliteten inte är debil är den ingenting annat än perverterad skapardrift. Därför får konfomisterna bara vad de förtjänar när ligisternas terror når dem; de har bett om den...)

Fautrier revolterade mot måleriet, han förstörde det med berått mod; det var hans enda utväg att själv måla. Kraften i hans handling var så hänsynslös att måleriets jurisdiktion inte längre kunde vidmakthållas. Hans förbrytelse var outhärdlig; därför fick lagen också skrivas om - för endast genom att skriva om lagen kan en förbrytelse upphöra att vara en förbrytelse.

Så har de båda verk av Fautrier - en skulptur och en målning - som föreningen nu bidragit till att införliva med museets samlingar i dag blivit "comme il faut".
Fautrier är i dag en estetisk "helig"; men relikerna vittnar likafullt - om förbrytelsen!"


Ulf Linde om Jean Fautrier efter att två verk av honom tillförts Moderna museet, av dess vänner, Stockholm 1966.