Filosofen Immanuel Kant (1724-1804) förenade de rationalistiska grundtankarna genom att ta avstånd från ditillsvarande metafysiska spekulationer. Den s.k. kritiska filosofin fick vittgående betydelse inte bara för kunskapsteori och metafysik utan även för moralfilosofi, estetik och religionfilosofi.

Den politiska utvecklingen i Frankrike under 1700-talet ledde till den s.k upplysningsfilosofin. Man var inriktad på de praktiska och politiska problemen och dessa läror fick med tiden betydande inflytande på den politiska och samhälleliga utvecklingen såväl i Europa som i det USA som just höll på att frigöra sig.

Från Kants kritiska filosofi utvecklades en ny metafysisk filosofi genom de tyska idealistiska filosoferna Fichte, Schelling och Hegel (1770-1831). Deras tankar kom att uppfattas som kongeniala med romantiken inom konst, musik och litteratur. T.o.m. inom naturvetenskapen kom sådana tänkesätt att få fäste genom den romantiska naturfilosofin.

Som ett utflöde av samma idealistiska filosofi, men med omvända - materialistiska -  förtecken, kan marxismen betecknas, en åskådning som bygger på en märklig blandning av konkreta empiriska iakttagelser och metafysiska spekulationer och som sedermera utvecklade sig till en politisk ideologi med stor genomslagskraft.

De från skolor och riktningar fristående genierna Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche och Arthur Schopenhauer hade förmodligen en mer betydelsefull roll för den allmänna kulturutvecklingen än för filosofin som vetenskap.

Den empiriska traditionen fick en ny livskraft vid sekelskiftet 1900 genom den revolt mot idealismen som leddes av de unga Cambridge-filosoferna G.E. Moore och Bertrand Russell (1872-1970).
Från tyskt naturvetenskapligt håll ropades på återgång till Kants filosofi, medan uppror på annat håll gjordes av Franz von Brentano (1838-1917) inte bara mot påvens ofelbarhet ex cathedra utan också mot den idealistiska spekulationen.

Kring Brentano uppstod den för den europeiska filosofins utveckling betydelsefulla "österrikiska skolan", i vars förlängning den logiska positivismen eller logiska empirismen uppstod med centra i Wien och Berlin.
Man ville komma bort från den lösliga spekulationen i 1800-talets filosofi för att ersätta den med en ny filosofi av vetenskaplig prägel.

Nära lierade med Wienkretsen var Karl Popper och Ludwig Wittgenstein (1889-1951), den senare sedermera, med full rätt, en framträdande kultfigur i den moderna debatten.

Viktiga insatser gjorde bl.a. Karl Pearson i Storbritannien, C.S Peirce i USA och Henri Poincaré i Frankrike. Den logiska positivismen kunde därför på ett naturligt sätt samverka med liknande strävanden som t.ex. Cambridgeskolan i Storbritannien och den s.k nya realismen och pragmatismen i USA, där det i den sistnämnda röjs inflytanden inte bara från den brittiska empirismen utan även från Kant och från den moderna fenomenologin.

Inom den logiska positivismen lades stor vikt vid analysen av olika språkliga fenomen, och därvid anknöt man till den nya formella logik som var på väg att växa fram främst som ett resultat av Gottlob Freges och Bertrand Russells insatser.

Den franske Henri Bergson spelade under några decennier från sekelskiftet 1900 en roll som filosof på modet med sin antiintellektualistiska intuitionslära, mer dock för skönlitterära författare än för filosofer. Han var en god stilist och fick nobelpriset i litteratur 1927.

Genom nazismens maktövertagande på 1930-talet, först i Tyskland och sedan Österrike, tvangs i stort sett hela den logisk-positivistiska rörelsen emigrera, främst till USA och Storbritannien, och den internationalisering som efter romantiken åter tagit fart kom därigenom att utvecklas så att det numera är svårt att urskilja några snäva nationella skolor av den typ som under 1800-talets senare del behärskade den filosofiska scenen.