Den ekonomiska och demografiska utvecklingen efter 1870, "den andra industriella revolutionen", utlöste enorma krafter i det europeiska samhället; detta ledde till en ny expansion, både ekonomiskt och politiskt, med hela världen som arena.

De viktigaste europeiska nationalstaterna fick intressen och ambitioner som "stormakter" med behov att föra "världspolitik". Kolonier etablerades under en tid med ökande konkurrens och protektionism, som en utvidgning av den nationella ekonomin, med företräde för det egna näringslivet. Detta skärpte spänningen i internationell politik.

Den nya världsekonomin innebar både ökad rivalitet och ökad sammanflätning; sambandet mellan internationell ekonomi och poltik var inte så entydigt som Lenin framhöll i sin bok från 1915 om hur kapitalismen av nödvändighet förde till imperialism som i sin tur ledde till världskrig.

Nationalismen blev starkare under perioden mellan 1870 och 1914. Drivkrafterna bakom utvecklingen tidigare under 1800-talet, den första "industriella revolutionen" och idéerna från franska revolutionen, hade i huvudsak utvecklats innanför nationalstaternas ramar; nationalism hörde samman med införandet av frihet och demokrati.
Mot slutet av århundradet ändrade sig detta - nationalismen blev mer aggressiv och självhävdande, delvis med inslag av rasideologi.
I anslutning till den stegrade nationalismen i Ryssland, Storbritannien och Tyskland, växte det dessutom fram idéer om en vidare folkgemenskap som fick sitt uttryck i politiken: panslavism, pangermanism och gemenskapen hos anglosachsiska folk inom det brittiska imperiet. Här var rastänkandet ännu tydligare.


Bismarks allianspolitik

Det viktigaste nya elementet i intenationell politik efter 1870 var det enade Tyskland. Den tidigare maktbalansen hade vilat på den grundläggande förutsättningen att centrum i Europa var svagt. Tyskland var splittrat i ett stort antal småstater men med Preussen som en växande makt.
Genom krigen med Danmark 1864, Österrike 1867 och Frankrike 1870 blev Tyskland enat och den europeiska situationen totalt förändrad.

Man kan, lite tillspetsat, säga att historien under det århundrade som följde rörde sig om hur det europeiska systemet kunde hantera ett enat Tyskland som var för svagt för att behärska Europa, men för starkt att för att behärskas.

Enandets fader och den förste rikskanslern, Otto von Bismarck, var en realpolitiker och en diplomatins mästare. Hans linje inom utrikespolitiken fram till 1890 var defensiv; det gällde att säkra enhetsverket.
För Frankrike var förlusten av de resursrika gränslandskapen Alsace och Lothringen ett öppet sår som skapade en latent vilja till revanch. Mardrömmen för Tyskland var en kombination av fiender i väst och öst med tvåfrontskrig som resultat.


Bismarck strävade efter att isolera Frankrike.

Aliansen med Österrike-Ungern blev en grundlinje - och senare en ödesgemenskap - i tysk säkerhetspolitik. "Trippelalliansen" dem emellan och Italien varade ända fram till 1914. Men Bismarck ville också vårda gemenskapen mellan de tre östliga imperierna, Tyskland, Ryssland och Österrike-Ungern, styrda av aristokratiska godsägarklasser.

Konkurrensen om kolonier mellan Storbritannien och Frankrike och rivaliteten mellan Storbritannien och Ryssland i Asien räknade Bismarck med skulle förhindra allianser på den kanten.
Men Ryssland och Österrike-Ungern var fiender på Balkan, och Bismarck ville undvika att alliansen blev en "snara runt halsen" som kunde dra Tyskland in i ett krig i den regionen.

Om Bismarks politik har det hävdats att hans diplomatiska spel - "med fem bollar i luften samtidigt", genomfört som cynisk realpolitik ("en stat har inga vänner, bara allierade") - ökade osäkerheten och misstänksamheten mellan makterna. Å andra sidan var hans allianspolitik flexibel, anpassad till en europeisk "konsert" av stater som efter Napoleonkrigen hade klarat av att finna diplomatiska lösningar i skiftande allianser för att undvika ett europeiskt storkrig.

Det var ett system som skulle verka krigsförebyggande, i motsats till det krigsförberedande allianssystemet som var i kraft under åren före 1914.


Vilhelm II

1890 inleddes en ny fas i den europeiska politiken som mer direkt pekar fram mot första världskriget. Den nye tyske kejsaren, Vilhelm II, kom på tronen; han ville i högre grad operera som självhärskare, särskilt inom utrikespolitiken, och han avsatte Bismarck som kansler.

Den ekonomiska framgången i det nya riket var formidabel: Tyskland producerade lika mycket stål som Storbitannien och Frankrike tillsammans, landet var pionjär inom de nya kemiska industrierna och erövrade en allt större andel av världsmarknaden. Utifrån de nya styrkeförhållandena kunde den gamla maktbalansen i Europa och fördelningen av kolonier framstå som orimliga för nykomlingen.

Vilhelm II lanserade en mer aggressiv utrikespolitik ("världspolitik"), bl.a. med det berömda slagordet om att vinna "en plats i solen".
Även inrikespolitiken fick en ny inriktning under Vilhelm II.

Den växande arbetarrörelsen, som Bismarck försökt undertrycka, fördes in i den nationella gemenskapen genom en utvidgning av sociallagstiftningen.
Men det skedde ingen klassutjämning: även i fortsättningen dominerade den gamla godsägararistokratin och storborgerskapet tillsammans med ett starkt militärt inslag; regeringen var inte bunden av riksdagen och det rådde en ålderdomlig vallag som gav särskild röststyrka till överklassen.

Tysklands nya kurs bidrog till att ett nytt allianssystem i Europa växte fram.
1894 ingick Frankrike och Ryssland - den mest radikala respektive den mest konservativa staten i Europa - en militärallians.

Storbitannien närmade sig gradvis Frankrike: koloniala störningspunkter undanröjdes: Frankrike erkände den brittiska ockupationen av Egypten, mot att i gengäld få acceptans för kontrollen över Marocko.
Den fransk-brittiska "entente-cordiale" 1904 var inte en formell militärallians, utan som namnet säger en "hjärtlig förståelse", men närmandet öppnade för en begynnade planläggning av engelskt militärt stöd i händelse av krig.

Genom fransk förmedling resulterade förhandlingar mellan Storbritannien och Ryssland, som undanröjde konfliktämnen i Asien (Persien och Afghanistan), i en formell "konvention" 1907, inte heller denna en militär allians.
Därmed var den s.k. "trippelalliansen" på plats och konflikterna mellan de två alliansystemen fastlåsta i den internationella politik som formades under åren före 1914.


Rustningskapplöpning och allianser

En rustningskapplöpning av helt nya dimensioner sköt fart samtidigt med cementeringen av allianssystemet. Från sekelskiftet till 1914 steg rustningsutgifterna med 80 % och denna kapplöpning var i sig själv spänningsskapande.

Den teknologiska utvecklingen efter 1870 hade åstadkommit en uppsättning av nya vapen, sprängmedel och ammunition, gevär med magasin och kulsprutor, tungt artilleri av helt nya dimensioner, motoriserade fordon, ubåtar och krigsfartyg.

I Frankrike infördes treårig värnplikt och i Tyskland medverkade en nationalistisk opinion till att legitimera en våldsam upprustning av hären.
Samtidigt inledde Ryssland omfattande program för upprustning av både här och flotta.

Upprustningen, de stora krigsapparaterna och krigsplanläggningen gav militären ny betydelse i samhällslivet och ovanför den politiska ledningen. Det talades om "militarism" särskilt i de konservativa kejsardömena, Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland med stark militär tradition och ett svagare civilt samhälle. Det ökade faran för att rent militära värderingar fick allt större plats i politikernas planeringar. Den internationella politiken blev militariserad.

Allt detta stärkte - och stärktes av - en tidsanda präglad av darwinistiska föreställningar om internationell politik som allas kamp mot alla, där bara den starkaste kunde - och borde - överleva, och där kriget framstod som det avgörande styrkeprovet.

Få kunde föreställa sig vad ett totalt krig med de nya vapentyperna kunde innebära. Churchill varnade: "Folkens krig kommer att bli långt värre än kungarnas." Och i Tyskland hade Helmuth von Moltke d.ä. redan 1890 ganska riktigt förutspått att världskrigens epok skulle vara i trettio år.


Balkankriserna

Det var situationen på Balkan, upplösningen av det turkiska riket och utmaningen från den sydslaviska nationalismen riktad mot Österrike-Ungern som i sista instans skulle dra in Europa i ett storkrig. I utgångsläget var detta problem av en annan dignitet än maktkampen mellan de imperialistiska stormakterna.

Turkarna, som sedan 1400-talet behärskade större delen av Balkan, var från 1700-talets slut på återtåg, pressade av både lokala uppror och av Österrike och framför allt av Ryssland.

För Ryssland fördes kampen mot det Osmanska riket av både geopolitiska behov att få kontroll över utloppet till Medelhavet genom sundet vid Istanbul och som ett korståg till stöd för sydslaviska broderfolk och ortodoxa trosfränder på Balkan.

En ny kraft på 1800-talet var de sydslaviska nationella rörelserna - av samma art som efter Napoleonkrigen och under romantiken drog fram över hela Europa, Skandinavien inkluderat.

Politiskt var kravet i första hand inre självstyrelse för kejsarrikets slaviska nationaliteter, alltså inte ett fullt oberoende.
Men 1875-76 bröt det ut nya uppror mot turkarna i Bosnien och Bulgarien.
Ryssland förklarade turkarna krig och ryska styrkor avancerade ända fram till Istanbul; men också Österrike-Ungern rörde på sig.

Då kallade Bismarck till kongress i Berlin 1878 där man enades om en politisk lösning av Balkanproblemen. Serbien, Rumänien och Montenegro blev oberoende stater, Österrike fick "ockupera och administrera" Bosnien, men utan formellt turkiskt avstående, Bulgarien fick självstyre under turkisk överhöghet, Ryssland annekterade Bessarabien.
Uppdelningen av det turkiska osmanska riket, "Europas sjuke man", hade kommit ett långt steg på väg.

Balkanproblemen hamnade åter i förgrunden 1905 sedan Ryssland, efter krigsförlusten mot Japan, på nytt vände sin uppmärksamhet mot väst; nu hade problemen på Balkan skärpts genom den sydslaviska nationalism som hotade Österrike-Ungerns existens.

Serbien hade blivit en sammansvetsad nation, en modern stat med en stark här. Serbernas ambition var att främja självständighet för alla sydslaviska folk, förhoppningsvis i ett förbund under serbisk ledning. Ett hemligt revolutionärt sällskap, "Svarta handen", agiterade i grannländerna och var villigt att använda terror som medel i en frigörelsekamp.

För Österrike-Ungern var detta ett dödligt hot. Kejsarriket omfattade mer än ett dussin olika folkgrupper; det skulle automatiskt sprängas av nationalitetsprincipen. I och med etablerandet av "dubbelmonarkin" 1867 hade den magyariska godsägareliten i Ungern dragits in i riksledningen på samma villkor som österrikarna.
Idén var, som den österrikiske förhandlaren uttryckte det 1867, att de två härskarfolken, tyskarna och magyarerna, skulle hålla ordning på "barbarerna", var och en på sin kant.

Här var det uttalad rasism (den universella beteckningen för "slav" har också härletts ur det slaviska folknamnet).

För de radikala slaviska nationalisterna framstod kejsarriket som en enorm förttryckarapparat, byggd på de fyra "härarna" från enväldets tid: den stående hären av soldater, den sittande av byråkrater, den knäböjande av präster och den krypande av agenter och spioner!

Hovet i Wien präglades av en pompös ålderdomlighet under kejsar Frans Josef, som 1914 hade suttit på tronen i femtio år.

Inom ledande kretsar, både militära och politiska, kunde man träffa på idéer om att riket gick mot sin ödestimma i en kamp för tillvaron efter darwinistiskt mönster och att ett krig var en nödvändighet för att hindra en upplösning.

För att förhindra att de slaviska nationaliteterna som stod under turkisk överhöghet skulle få utsträckt självstyre lät Österrike-Ungern inlemma Bosnien i kejsarriket, tvärt emot avtalet med Ryssland men efter att ha fått garantier om stöd från Berlin.
Detta väckte serbernas raseri; de bad om hjälp från Ryssland och krig hotade, men ryssarna hade ännu inte byggt upp sin här efter nederlaget mot Japan.
Storbritannien och Tyskland medlade med en förödmjukande utgång för Serbien och Ryssland.
Annektionen av Bosnien stod fast, men Bulgarien fick full självständighet och var därmed ute ur den ryska intressesfären.

Nästa kris kom 1912-13. Serbien, Bulgarien och Grekland gick till angrepp på det osmanska riket efter att ha slutit ett ömsesidigt förbund, uppmuntrade och hjälpta av Ryssland.

Efter en överraskande snabb seger - och ett efterföljande inbördeskrig om bytet - delade de det makedoniska området mellan sig.

Men Serbiens plan på att nå fram till Adriatiska havet i väst hindrades av stormakterna vid fredsslutet då de upprättade den oavhängiga staten Albanien.

Detta skapade ny frustration i Serbien, och uppfattades som en förödmjukelse i Ryssland som var nära att mobilisera för ett storkrig; men "den europeiska konserten", de diplomatiska nätverken mellan stormakterna, fungerade än en gång.
Rysk opinion kände starkt för sina sydslaviska bröder och för Serbiens sak; den allmänna uppfattningen var att tsarregimen inte tålde fler nederlag på Balkan.

Den tredje och sista Balkankrisen (före första världskriget) kom med skottet i Sarajevo den 28 juni 1914, då en serbisk nationalist, medlem av "Svarta handen" som hade vissa kontakter inom den serbiska administrationen, mördade den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand. Han var känd som reformvillig och var av den orsaken ett hot för de revolutionära slaviska nationalisterna.

Österrike ville använda tillfället för att knäcka Serbien en gång för alla. Tyskland skrev ut sin berömda "blankofullmakt" till stöd för Wien, och kejsar Vilhelm och den tyska generalstaben uppmanade österrikarna att slå till hårt. Denna tyska "riskpolitik" var ett avgörande steg för utvecklingen av julikrisen.

Resultatet blev ett krasst ultimatum från Wien med krav som var oförenliga med Serbiens suveränitet, bl.a. att östrerikisk polis skulle utreda mordet på serbiskt territorium.
Serbien avvisade de krav som var oförenliga med dess suveränitet, men svaret var i övrigt präglat av en kompromissvillig ton.

Men Österrike var inte nöjt: man valde att förklara Serbien krig, Belgrad bombarderades utan militär mening i avsikt att skapa en maximal kris, för att utmana Ryssland och för att binda upp Tyskland vid sin sida.

På detta sätt blev Balkanproblemet i sista akten hanterat på ett obetänksamt sätt av ett kejsarrike som upplevde att de hade fått historien emot sig och - som det blev sagt - valde självmordet framför döden.


Krigsutbrottet

Den franske ambassadören i S:T Petersburg eggade ryssarna att satsa på full mobilisering. Tsaren tvekade, han förstod inte fullt ut vad total mobilisering innebar, trots att militäravtalet med Frankrike från 1884 utgick från att full mobilisering betydde krig.
Sedan Österrike förklarat Serbien krig gavs den ryska ordern om full mobilisering; i och med detta var varje möjlighet att begränsa kriget till Balkan borta och storkriget var i realiteten utlöst.

Enligt de tyska krigsplanerna måste Tyskland i en sådan situation självt genast inleda krig: Med ett tvåfrontskrig kunde Tyskland bara överleva genom att först vinna en snabb seger i väst, innan ryssarna hade mobiliserat sin fulla styrka och därefter koncentrera sig på östfronten och Balkan.

Den snabba segern i väst skulle vinnas genom den s.k. Schlieffenplanen (uppkallade efter chefen för den tyska generalstaben 1890-1905), som förutsatte en kniptångsmanöver mot väst, med en snabb framstöt i norr genom Belgien för att kringgå de starka franska befästningsverken längs den tysk-franska gränsen. Belgiens neutralitet, som hade garanterats av alla stormakterna, kränktes alltså i den militära planen.

Tyskland förklarade krig mot Ryssland den 1 augusti och mot Frankrike två dagar senare.

I detta krigsupplopp var alla klara över att Storbritanniens hållning skulle bli avgörande. En delad regering, under en utrikesminister (Edward Grey) som hade förklarat att han avskydde krig, tvekade länge, en tidig förklaring om ett automatiskt krigsdeltagande skulle troligen ha splittrat det liberala partiet; därtill band varken avtalen med Frankrike eller med Ryssland Storbritannien till att automatiskt delta i kriget.

Men de tyska kraven om fri marsch genom Belgien ändrade stämningen; här berördes på ett avgörande sätt både brittiska intressen och traditionella ideal. Det var ett grunddrag i inom engelsk utrikespolitik som slog igenom: Britterna kunde inte tillåta att endast en makt skulle dominera den europeiska kontinenten; ett sådant förhållande skulle säkert också i sin förlängning leda till en utmaning mot den brittiska flottmakten.

Att överge förpliktelserna mot Frankrike skulle innebära en allvarlig belastning för britterna, också i förhållande till Ryssland.
Storbritannien förklarade krig mot Tyskland den 4 augusti 1914, och utrikesminister Grey fångade stämningen i sina berömda ord om att han såg "ljusen släckas över hela Europa".


Krigsskulden och tidsandan

Diskussionen beträffande ansvaret för det första världskriget har inte upphört. Den berömda krigsskuldsparagrafen i Versaillestraktaten 1919 lade ansvaret på Tyskland ensamt, något som förbittrade den tyska opinionen och blev maximalt utnyttjat av Hitler.
Den vanlige tysken var överbevisad om att landet hade utkämpat en försvarsstrid.

Men Lloyd George, som var brittisk premiärminister efter 1916, sade senare att "ingen önskade kriget, alla bara gled in i det".
(Även historieforskningen under mellankrigstiden lutade åt denna konklusion.)
Det var de utlösande orsakerna man upptogs av; här kunde alla belastas med skuld: - den tyska blankofullmakten till Österrike, österrikarnas krassa ultimatum till Serbien, den fullständiga ryska mobiliseringen, det franka uppmuntrandet av Ryssland, och den brittiska tveksamheten - .

Till slut återkommer man dock till att det var krigsviljan i Wien och Berlin, och de obetänksamma besluten av den ryska regeringen under julikrisen 1914, som mer än något annat banade väg för kriget.

Tidsandan var febrilt präglad av konkurrens och kamp, och det var en utbredd uppfattning att kriget skulle komma förr eller senare. Från den laddade atmosfären sommaren 1914 finns många vittnesmål om att utbrottet kunde upplevas som en lättnad. Folkopinionen, präglad av populärpressen, var mer krigisk än statsledarna; krigsförklaringen mottogs med hysterisk begeistring på gator och torg i Berlin och Paris.

Den aggressiva nationalismen var ett gemensamt kulturellt fenomen i alla europeiska länder; den fick opinionen att se på kriget som en naturlig förlängning av utrikespolitiken och som en kulturfrämjande kraft.
Man har talat om "bellicism" i perioden, en krigsvillighet och krigslust inom opinionen som avgörande bidrog till att sänka tröskeln för övergång till öppet våld.

Den franske radikale samhällstänkaren Georges Sorels appell till känslorna inom politiken, och hans förhärligande av våldet hade fått verkningar inom extrema riktningar både till höger och vänster i politiken; marxisisterna hade därtill länge agiterat för våldets revolution som en förlösare.