Beowulf, den fornengelska litteraturens största och längsta verk, en hjältedikt på 3 182 rader i bevarat manuskript från ca år 1000. Den utgavs första gången av islänningen Grímur Thorkelin.

Författaren är en okänd engelsk skald. Handlingen är förlagd till Danmark och till det land som bebos av ”geatas”. I Sverige har diktens egenart diskuterats mindre än dess förmodade historiska bakgrund och frågan huruvida ”geatas” avser götar eller jutar.

Handlingen är i korthet: Den unge geatiske ädlingen Beowulf beger sig med en liten skara män över havet för att bistå den danske kungen Hrothgar, vars gästabudssal hemsöks av monstret Grendel.
Beowulf oskadliggör i tvekamp först Grendel och därefter hans mor; han belönas rikligt med gåvor.
Beowulf blir sedan kung och regerar sitt land i femtio år.

Under en kamp mot en eldsprutande drake dödar han odjuret men får själv dödliga sår.

I dikten ingår några löst infogade episoder med samgermanskt sagostoff och en viss historisk kärna. Bl.a. skildras strider mellan ”geatas” och svear, i vilka de från fornisländsk litteratur kända sveakungarna Ottar och Adils figurerar.
Franker och friser nämns, och en historiskt belagd händelse från 520-talet på frisiskt område omtalas.

Dikten anses, bl.a. på dialektala grunder, härröra från mellersta eller n.ö. England, men varken plats eller tillkomsttid kan säkert bestämmas; vad gäller dateringen har såväl 700- som 800- och 900-talen förespråkare bland experterna.

Beowulf är ett storslaget diktverk med en konsekvent livssyn.
Människans hjälplöshet kontrasteras mot den kristna gudens allmakt eller mot ödet ”wyrd”.
Som prisvärda dygder framställs mod, uthållighet, vänsällhet och givmildhet.
Mot skildringarna av kungssalarnas gamman står ofärd och förgängelsekänsla som återkommande motiv.

Versmåttet är det i fornengelsk litteratur vanliga.
Det bygger på allitteration och fyra betonade samt ett varierande antal obetonade stavelser i varje rad.
Stilen utmärks av kenningar, formrelaterade fraser och en betydande ordrikedom.

På svenska finns en översättning av Björn Collinder från 1955.