|
Neotropiska institutionen var en samling konstnärer och konstvetare
kring ett konstideologiskt projekt baserat på det Neotropiska
manifestet. I dess förlängning arbetades det fram ett stort utställningsförslag.
Institutionen formades under 1976 och början av 1977 och bestod
i princip av två delar - en teoretisk och en praktisk.
Vid stiftandet av institutionen heter det: "Neotropiska institutionen,
vars presidium har sitt säte i Lund, är en sammanslutning av kulturarbetare
och har till uppgift att verka för främjandet av gemensamma intressen
samt att genom samverkan skapa förutsättningar för en, på det
Neotropiska manifestet grundad, aktivisering av kulturlivet."
Ryktet om vårt förehavande hade spritt sig men något förvanskats
på vägen. Och efter en telefonintervju med en för mig okänd journalist
blev det till en trespaltig artikel i Sk.D den 26 mars 1977:
(tvåspaltig bild: Bengt Rooke framför sin tavla "Newton-Rookes
lag" med foto troligen från tidningens bildarkiv.)
"Bengt Rooke i Lund
Bilden i dagstidningen
största grafiska upplagan
Lund. Konstnären Bengt Rooke har återbördats till Lund efter att
ha varit bosatt i Båstad och under sju års tid mest vistats utomlands
som konstskribent för de danska Mobilia och Ekstra Bladet. Nedslaget
i Lund sker inte ljudlöst. Nästa veckohelg samlar han ett antal
konstnärer och konstvetare kring ett manifest som han kallar "neotropiskt".
Det handlar om en ny form av rörligheten i Bild. Enligt honom
själv ett slags bildmoral som har både rätt och skyldighet i samhället.
Det är ett handplockat sällskap testade av Rooke bland annat under
hans många och långa konstresor. Den i gruppen som bor längst
bort är en konstprofessor i Kalifornien.
Vad manifestets lydelse, innehåll och budskap gäller (är) än så
länge bara känt av den inre kretsen. Rooke lättar en aning på
förlåten - men inte mer.
- Det är viktigt att skapa en konstruktiv medvetenhet. En konstnärs
rätt och även skyldighet är att pröva konventionsgränserna. Att
redovisa och tala om för folk och skapa en positiv vaksamhet mot
sociala, politiska och kulturella manipulationer. Att bevaka gränserna
för det som kallas smak av mindre vetande människor och som färgas
av så många konventioner.
- Konstnärens uppgift är också att vidga folks föreställningsvärld.
Vi vill bredda underlaget för de unga konstnärerna och samla dem
kring en manifestation. Vi håller på att skapa ett slags skola
- behovet av idéer och motivation i dag är stort.
- Konsten är att man har en idé, vill uttala den och önskar få
folk att förstå - man vill sälja en idé. Konstverkets kvalité
är nämligen dess idé - det har inga formella kvalitéer. Man får
också välja media efter vem man skall tala till. En tidning exempelvis.
Den största grafiska upplagan är bilden i dagstidningen, säger
Rooke som varit bildjournalist bland annat. Han konstaterar att
en bra konstnär är en god journalist och att en bra journalist
också kan vara en god konstnär.
Gruppen kring projektet förbereder en stor utställning - förhoppningsvis
i Lunds konsthall där det skall finnas allt från måleri till teater
och musik.
- Det behövs samgående av folk som delar varandras åsikter - vi
är öppna för skådespelare, författare, musiker.
De som fylkas kring manifestet har börjat fungera. Fast de kommer
från Danmark, Norge, Tyskland och Amerika.
- Jag har hittills 14 mappar där var och en samlat sitt material
där vi sedan ska finna gemensamma nämnare. Varför vi valt nästa
veckohelg för den första stora sammankomsten är att vi inledningsvis
vill ta del av kritikerdebatten i Stockholm om konstens frihet.
Birgit Lüsch-Olsson."
Den i artikeln nämnde amerikanen var Ken Friedman i Fluxus-rörelsen som jag tidigare haft nära personlig kontakt med och
som vi under uppbyggnaden av Neotropiska institutionen konsulterade
i dessa våra gemensamma frågor över Atlant och Koninent pr.nattliga
telefonsamtal.
Jag hade under åren 1975-77 utformat det Neotropiska manifestet
(i dess första form - tillsammans med ett förklarande och resonerande
24-sidigt kompendium), manifestet var alltså den teoretiska grunden för den Neotropiska institutionen.
Den 11 oktober 1977 ansökte jag hos Konstnärsnämnden om bidrag
till ett väl utarbetat projekt (innehållande 9 bilagor varav en
grundritning till Malmö konsthall med projektet inritat).
Medsökande var Lars Vilks: ("---Min debututställning ägde rum
1969 i Arild på Balderups herrgård, där jag numera är bosatt.
Under tiden 1969-77 har jag utställt på olika platser och även
utomlands; Paris, Galerie Verochristalie 1971. Förutom dessa utställningar
av mera traditionellt måleri har jag under ett par år arbetat
med andra media: film, foto, teater och annat. Under dessa senare
år har jag gjort idéutställningar som väckt stor uppmärksamhet
i press, radio och tv. 1976 t.ex. deltog jag i Skånes Konstförenings
Höstsalong i Malmö konsthall med en specialarrangerad bil. Bredvid
min praktiska konstutövning har jag bedrivit akademiska studier
vid Lunds universitet i historia, litteraturhistoria och konstvetenskap.
Efter fil kand-examen 1973 har jag varit doktorand vid konstvetenskapliga
institutionen i Lund och skriver f n på min doktorsavhandling
om konstbegrepp och konstteori. Dessa studier anser jag vara lika
väsentliga för min konstverksamhet som det "praktiska" utövandet.---")
Det fanns en 8-10 andra medlemmar i gruppen och lika många som
var preliminärt förfrågade om slutgiltig medverkan sedan Konstnärsnämnden
tagit ställning till projektet.
(Engagerade i projektet var från min sida i Sverige bl.a. t.ex.
Ann-Charlotte och Sture Johannesson och arkitekten Arne Winquist)
Projektets resultat var tänkt att presenteras som en utställning. Utställningens
idé var att på ett genomtänkt pedagogiskt sätt söka skildra konsekvenserna
av en konstsyn som den fixerades i manifestet. Dess konsekvenser
(som utgår ifrån att konsten har en meningsfull och allvarlig
social uppgift) skulle visas i/tillsammans med sin historiska
och konsthistoriska bakgrund/tolkning samt i ett nutidsperspektiv.
Utställningsskiss: Åskådaren gör sin entré genom att passera en gång som avskiljer
honom från den övriga utställningen och leder till ett avgränsat
rum i utställningshallens centrum. Här visas dels en film, dels
en stillbildsfilm; båda på ca 20 min visas samtidigt. Filmen visar
havets/naturens rörelser (med i sammanhanget mindre dominerande
autentiskt ljud). Stillbildsfilmen visar ett antal konsthistoriska
verk (David, Ingres, Delacroix, etc. över Futuristerna, Duchamp
till fotot av Che Guevaras döda kropp fram till nutida bildjournalistik)
med intalade historiska och konsthistoriska kommentarer. Detta
var tänkt som själva introduktionen till utställningen.
Efter att ha passerat dessa entrépremisser skulle åskådaren föras
till den vidare delen av utställningen, som var nästa avdelning
och som skulle bestå av inlånade verk av en del av de i stillbildsfilmen
omtalade konstnärerna/ konstgrupperingarna.
Utställningens tredje och avslutande del skulle bestå av ett antal
nutida konstnärers verk. Dessa skulle ha tagit till sin uppgift
att skildra sina personliga reaktioner och förhållande till vardera
en eller flera av de beskrivna historiska och konsthistoriska
bakgrundsverken/grupperingarna.
I dessa nutida verk skulle de nutida konstnärerna dels visa sin
syn på traditionen, dels visa på konstens möjligheter till vidare
utveckling av de presenterade idéerna.
Konstnärerna var alla att betrakta som i viss mån udda men i högsta
grad aktiva inom konstlivet.
Utställningens tema kunde sammanfattas så, att avsikten var att
visa på konstens möjlighet som ett användbart socialt instrument:
bl.a. om hur man genom konstverket - genom konstbegreppet kan
skapa en positiv vaksamhet mot sociala, politiska och kulturella
manipulationer.
En bärande synpunkt var den pedagogiska: I varje moment skulle
utställningen och presentationen av materialet göras så begripligt
som möjligt för åskådaren. Åskådaren skulle visas på sina egna
och på konstens möjligheter till ett personligt engagemang och
- vilket var viktigt i vilket förhållande hans kunskaper och förutsättningar stod till konstupplevelsen och till dess möjliga personliga och
sociala konsekvenser den möjligen skulle kunna ha - i upplevelsens
förlängning.
Vi betraktade genomförandet av projektet som uppdelat i två faser
varav vi sökte projektbidrag för fas ett; den första fasen, som
redan var inledd, innefattade den ideologiskt/tekniska och praktiska
förberedelsen. Fas två bestod av själva utställningen och de omedelbara
arrangemangen runt denna. Vi var medvetna om att projektet var
stort, komplext och skulle kräva noggranna förberedelser med lång
uttsträckning i tiden. Därför begärde vi bidrag endast för projektets
första del för att se om det fanns intresse för idén.
Den 23 september 1977 tecknades ett avtal: "Mellan undertecknade
Bengt Rooke och Lars Vilks
(- som då var okänd för de flesta utom för en del människor vid
universitetet i Lund och för folk som hade sin gång i Kullabygden
men vars person, som jag tyckte då, hade en stor outnyttjad potential,
och en verksamhet som jag träffade på, sedan jag flyttat tillbaka
till Sverige -) har denna dag träffats följande avtal: Avtalet
föranledes av att vi är verksamma inom Neotropiska institutionen
och önskar skapa fasta normer för den ekonomiska verksamhet vi,
inom ramen för Neotropiska institutionen:s verksamhet, personligen
utövar.--- Vi förbinder oss att i vår verksamhet följa de intentioner
som kommer till uttryck i Neotropiska institutionen:s föreskrifter.---
Detta avtal är interimistiskt och skall gälla för tiden till dess
avtalet blivit föremål för juridisk justering. --- Firmans adress
skall vara: Fack 2139, 220 02 Lund."
Med (det här endast delvis och förkortat redovisade och en del
annat i sammanhanget relevanta) materialet uppsökte jag advokaten
Leif Ljungholm för juridisk assistans: "Ang. "Neotropiska Institutionen"
"Vid vårt sammanträffande 21.10.1977 diskuterade vi bildandet
av en stiftelse med rubricerade firma. Jag skulle med utgångspunkt
från vissa handlingar, som Du överlämnade till mig, upprätta förslag
till stiftelseurkund, stadgar m.m.---"
Med den Neotropiska institutionens praktiska del förhöll det sig så här:
Vid tiden för institutionens tillkomst hade jag min ateljé i nedlagda
Lunds Mekaniska verkstads f.d. fabrikslokaler på Trollebergsvägen
i Lund. Detta arrangemang hade ordnats genom min vänskap med den
finske keramikern och skulptören Raimo Veranen som hade sin verksamhet
där, och den svensk-amerikanske (med även irländskt påbrå) företagaren
Donald E. Anderson som bedrev sin handel och sin halvindustriella
verksamhet i fabriken som han hyrde, men vars utrymme han inte
till fullo utnyttjade.
Sedan en del andra konsthantverkare också hade flyttat dit och
många konstnärer och andra intresanta människor - ofta av utländsk
extraktion - hade fått sin gång till Trollebergsvägen döpte vi
på mitt förslag fabriken till TAF, The Art Factory, efter Andy
Warhols kända mönster.
TAF, The Art Factory:
På husgaveln mot infarten från Trollebergsvägen.
"Protokoll fört vid konstituerande sammanträde med produktionsgruppen
The Art Factory hållet i Lund den 18 januari 1978. Närvarande:
Raimo Veranen, Donald E. Anderson, Lars Vilks, Bengt Rooke, Öjevind
Lång (författare och översättare). § 1. Utsågs Bengt Rooke att
leda sammankomsten. § 2. Utsågs Lars Vilks att för protokollet.
§ 3. Utsågs till justeringsmän Raimo Veranen och Donald E. Anderson.
§ 4. Informerades om den befintliga grafiska verkstaden och dess
nya förutsättningar samt övriga befintliga lokaler och dess ekonomi.
§ 5. Beslöts, på grundval av vad som framkommit under § 4, att
bilda en produktionsgrupp med namnet The Art Factory som skall
ha till uppgift att producera konst, arrangera utställningar av
konstnärlig art, producera kulturmanifestationer, samt även bedriva
förlagsverksamhet och utgiva publikationer. § 6. Beslöts att produktionsgruppen
The Art Factory:s verksamhet skall vila på kulturideelt utformade
stadgar. § 7. Beslöts att stadgarna skall utformas under ledning
av Bengt Rooke och Raimo Veranen. § 8. Beslöts att The Art Factory:s
ekonomiska engagemang och medlemmarnas ekonomiska verksamhet inom
gruppen, vid varje beslutad manifestation, skall i varje enskilt
fall, regleras genom direkta personliga kontakter mellan respektive
medlem och produktionsgruppen. § 9. Beslöts att medlemmarnas såväl
ekonomiska som konstnärliga eller annan verksamhet utanför gruppen,
inte skall beröras av verksamheten inom The Art Factory. § 10.
Utsågs The Art Factory:s verkställande arbetsgrupp sålunda att
mötet valde Bengt Rooke, Raimo Veranen, och Donald E. Anderson.
§ 11. Beslöts att produktionsgruppen The Art Factory tecknas av
verkställande arbetsgruppens medlemmar var för sig (Anderson,
Rooke, Veranen). § 12. Avslutades sammanträdet. Lund den 18 januari
1978: Lars Vilks. Justeras: Raimo Veranen, Donald E. Anderson.
Dagtecknat den 8 mars 1978 i Stockholm kom avslag på vår ansökan
om bidrag från Konstnärsnämnden, men vi lät oss inte totalt nedslås
- vi var vid det här laget alltför konsoliderade.
Personligen engagerade jag mig vid denna tiden med de önskemål
om råd som kom från Lars Vilks beträffande hans idé om ett Engångsuniversitet
vilket han hade tänkt att han skulle kunna hålla under sommaren
i Arild.
TAF: På gaveln av Raimo Veranens keramikverkstad.
TAF finansierades under våren -78 genom att vi tog hand om samtliga
Kursverksamhetens i Lund (KV:s) dagkurser i konst och konsthantverk
under en vecka med undervisningen förlagd till fabriken.
På TAF fanns det ett fullt utrustat screentryckeri i ändamålsenliga
lokaler för arbete med framtagning av screenfilmsorginal, fullständig
repro/fotografisk såväl som manuell utrustning, med flera nödvändigheter
samt en automatisk tryckmaskin med ett tryckbord som dock var
för litet för vårt framtida behov. I tryckeriet arbetade Dolf
Tops, ursprungligen från Nederländerna där han arbetat med screentryck
i Amsterdam.
Jag for till Konstnärernas kollektivverkstad i Malmö där det fanns
ett stort tryckbord (som man inte kunde använda där) och en del
tillbehör. Jag föreslog ordf. i stiftelsen Allan Erwö och KRO:s
Thure Thörn att TAF skulle få hyra silkscreenutrustningen och
placera den i fabriken där även deras medlemmar vid behov skulle
ha tillgång till den. Så blev det - hyra, försäkring och utrustningen
var på plats i fabriken den 13 juli.
Lars Vilks: "Under tiden 28 juni - 23 juli 1978 pågick Engångsuniversitet
på Balderups herrgård i Arild. Verksamheten omfattade 24 olika
seminarier och debatter samt en utställning med verk av 13 deltagare."
Om detta står det att läsa i "Delrapport från Engångsuniversitetet
1978" (Wedgepress & Cheese 1979)
Jag medverkade, efter de förberedande råden och förslagen, endast
genom att efter Vilks eget uttryckliga önskemål om att få låna
en stor abstrakt gipsrelief i vitt, svart och guld till företaget
på Balderup. Det framgick klart då jag lånade ut reliefen, att
avsikten var att den skulle hänga i entrén. Reliefen ingick ursprungligen
som mittparti i en stor triptyk gjord i ett sammanhang för en
samlad vägg på Charlottenborg i Köpenhamn under 1.Nordiska Ungdomsbiennalen
1966.
Då jag efter hand kom till Balderup med ett sällskap för att övervara ett föredrag med efterföljande diskussion, fann jag till min förvåning att min relief användes som framsida på den utomhus placerade talarstolen, som en ikonlik modell av den abstrakta konsten i sig, vänd med framsidan mot publiken; då letade jag upp en hammare för att efter föredraget, inför publiken, slå sönder reliefen - (men inte som det står i "delrapporten": för att "demonstrera konstens
funktion - det nödvändiga brottet").
Reliefen före avtäckandet vid öppnandet av Engångsuniversitetet.
Samtliga fyra bilder i detta textavsnitt:
Foto Leif Eriksson
|
Vad jag gjorde kan möjligen betraktas som ett konvenansbrott i
en liten småblommig borgerlig värld, men absolut inte i konstens
värld - den stora, urbana. Det var helt enkelt min, som konstnär,
reaktion inför att reliefen hade "använts som konstverk" - på
fel plats, vid fel tid, i fel sammanhang - konst är en urban företeelse,
den fungerar som konst endast på den plats den är avsedd att fungera, i den tid och i det sammanhang den har möjlighet att fungera
som konst: där kan den (möjligen [också]) vara åskådningsmaterial - ingen annan stans, inte vid någon annan
tid och absolut inte i fel sammanhang.
Det konstnärliga brottet är i huvudsak intellektuellt och behöver inte nödvändigtvis vara rent fysiskt-dramatiskt som händelsen
var här; det var ingen konstnärlig handling det var fråga om och
inget brott: det var snarast en mycket handgriplig pedagogisk
tillrättavisning om att hela arrangemanget var i sig totalt fel.
Jag hade tydligen i grunden totalt missbedömt mig på, den mig
då närstående, Vilks heta önskan om förståelse och acceptans i
den akademiska världen, för vilket det hela var arrangerat - och
inte för den nya (och kanske mindre omedelbart akademiskt accepterade)
fräscha infallsvinkeln på konstförståelsen som han hade förespeglat
mig.
Och tydligen hade jag därför också under en längre tid blivit
medvetet utnyttjad vilket ju bl.a. visade sig genom det här visade,
och i diskussioner och texter framförda missförståelser och missuppfattningar
av min syn på konsten och konstens funktion.
Den är av en betydligt innehållsligare lödighet än, att med min medverkan, föredras på ett sådant soligt och glatt svansviftande
borgerligt-akademiskt sommarläger, som detta i verkligheten var
fråga om.
I de övriga situationistiskt anstrukna uppträdena deltog jag inte,
och jag deltog inte heller under andra rubriker eller sammanhang
under "Engångsuniversitet".
- Jo! - jag besåg det en gång till, som turistattraktion, med min äldste son tillsammans med hans tillresta vänner.
TAF-samarbetet upphörde året därpå genom att jag flyttade till
en större atelje i centrum. Den Neotropiska institutionen flyttade
med, men upphörde som organisation genom att dess projekt av ekonomiska
skäl inte kunde genomföras.
Det var meningen att TAF och Neotropiska institutionen i någon
form skulle publicera sin verksamhet. Så blev inte fallet. Jag
tycker emellertid att hela, men framför allt slutmeningen, i Öjevind
Långs bidrag "Raimo American Bar" (som jag inte vet om det har
publicerats i något annat sammanhang) har här sin givna plats
som avslutning:
"Klubbens medlemmar, vare sig de manifesterar sig i denna pärm eller ej, vare sig deras medium är det visuella, det auditiva eller det (skrivna eller talade) verbala, är det enda behövliga argumentet för klubben, som är de själva, vilka de än råkar vara i ett givet ögonblick." |
