Emendation
i tillvarons bok

 

”Han trodde inte på möjligheten att förbättra världen.
Det väsentliga var hur man förhöll sig till den”.
om Wittgenstein, i Filosoferna



Vid undersökandet av tillvaron i gränslandet mellan personlig reflexion och begreppsutredning finner man snart att taktfullheten, speciellt den kringsynta, kan ta sig uttryck på många sätt - den förefaller för den skull inte särskilt frekvent i det offentliga rummet – liksom det personliga och tydliga ställningstagandet vanligtvis också saknas där.
Avsikten här är inte att definiera vad som generellt konstituerar dagens offentliga rum; vad som här avses med denotationen framgår av fortsättningen.

*

Det offentliga rummet styrs av olika intressen som i olika sammanhang anses värdefullare än andra. Mot denna bakgrund är det därför av betydelse att alla, kanske helt olika, uppfattningar diskuteras och problematiseras - principiellt skall det offentliga rummet alltid stå öppet för såväl olika åsikter som för en oförbehållsam kritik och observation. Om därför någon fråga anses alltför ytligt eller ensidigt behandlad, har den istället att med hänsyn och uppmärksamhet avhandlas där - med kunskap i sak och med välbetänkta argument – aldrig med tystnad.

I detta offentliga rum förekommer även en, inte sällan försåtlig och kuriös, humor som avbrytande ursäkt i stället för ett ställningstagande.
Det gäller särskilt i frågor av mer lödig karaktär; frågorna kan ha sin upprinnelse i en tillfällighet, kanske är de redan från början principiella, i varje fall är de en smula väsentligare än de mest banala.

Även om det offentliga samtalets spelregler och gränser är problematiska, får diskursen rörande detta inte deklinera till en enkel och därmed en initialt lätt avgjord fråga (som ”rätt eller fel” i sammanhanget) genom ett förryckande av hur problemet i verkligheten gestaltar sig.

Det är gravt missvisande och utgör ett allvarligt hot mot den tankens frihet, som är ovillkorlig och nödvändig för det offentliga rummets fundament, om det sekundära eller det direkt osanna skulle ha tolkningsföreträde vid formuleringen av det historiska, politiska, idéologiska eller det konstnärliga, eller vad helst annat sådant som gör mer eller mindre tydliga avtryck i sin tid.
Det är genom att undersöka och kommentera och visa på eventuellt aktuella alternativ till detta skeende som den intellektuella och den konstnärliga verksamheten ger sig tillkänna i det offentliga rummet – det är inte ”bara” en moralisk plikt - det är dess funktion.

Men – ity ett sådant finns - eftersom alla inte får plats, eller att det av olika skäl inte finns utrymme för alla yttringar där, har ett slags nyckfullt consensus kommit att styra vad som hör hemma i det offentliga rummet. Detta egenartade förhållande är givetvis av synnerlig vikt att hålla under påtaglig observation.

Därtill kommer ett ytterst märkligt beteende - en anakronism egentligen – som inte får lämnas utan observans i sammanhanget:
Liksom det i en förgången tid fanns en helt annan form, än den som styr den nutida, för placeringen i det offentliga rummet - så görs det i dag, märkvärdigt nog, spridda försök att lägga mer vikt vid vad som en gång varit - också som ett utvecklande uttryck för idag.
Genom ett (nästintill devot) beundrande och i vissa stycken underordnande sig det förgångna - försöker man återskapa detta som ett pågående – och därigenom förklarande nuet - i dag.
Som uttryckt åsikt har denna idé och tidsförväxling, i en något svävande mening, skaffat sig en viss makt och (som undantag) ett visst inflytande.
 
Med makt menas här dels möjligheten att realisera egna intressen och påverka den egna situationen, dels genom denna auktoriserande verksamhet i offentligheten också påverka andras situation.
I detta sammanhang är den makten högst tvivelaktig och av inga skäl meningsfull eftersom den på intet sätt är positivt utvecklande, vare sig på det personligt/intellektuella planet, eller vad gäller uppfattningen av vad som kännetecknar dagens offentliga rum.

Inflytande skiljer sig från makt genom att inte vara auktoriserat eller formaliserat.
Inflytande över sin egen och andra människors uppfattning får man genom det personliga uttrycket och genom sin verksamhet i det offentliga rummet, inte i kraft av normerna där, eller för den delen i kraft av en i samhället legaliserad maktutövning.
I detta avseende reducerar inflytandet de auktoriserade maktstrukturerna, men det skapar också problem, därför att inflytande, i viss mening, är undandraget ansvar, men också insyn och kontroll.

Det är alltså viktigt att hålla uppsikt över vad som egentligen påverkar de förhållande som gäller här – vad som anses vara essentiellt i det (ideala) öppna samhälle där det offentliga rummet har sin hemvist; en ständig beredskap gäller - och om så behövs ett omedelbart reagerande.

Transparens i sammanhanget finns inte, men en anledning till det bristande personliga ansvaret och undanglidandet tycks vara - att om så inte sker - skulle ett uttalande (utan vetskap om omgivningens syn på saken) kunna tolkas som en alltför personlig avvikelse från det “vi”, som i detta sammanhang uppenbarligen menas vara: ”vi alla”- just nu - just här. Det är i detta sammanhang som det tidvis förekommer ett hemfallande åt ett patetiskt clowneri för att undgå att uttrycka en (avvikande?) åsikt.

Vid sådana tillfällen kan detta beteende karaktäriseras av att det speglar såväl en förvånansvärd brist på stil (här inte förväntad), liksom brist på en (lika ursprungligt tilltrodd) ögonblickets intellektuella skärpa.
Att det ibland också (i kontexten överraskande) förekommer en egendomligt illa dold brist på kunskap i sak, ursäktar på intet sätt beteendet - inte heller att man därför ger situationen sken av att vara harmlös, och att den därför är till intet förpliktigande - sådant hör inte till det tilltalande i sammanhanget.

*

I ett avseende, vid den personliga samvaron, kan detta tyda på ett beteende som skapar både ett otillständigt och ett näst intill skuldbelastande försök att binda “oss” samman - om tilltaget får passera utan anmärkning! – utan en tydlig sådan, skulle det, ytligt sett, kunna förefalla som om en delaktighet föreligger i ett “vi”: ”vi alla”, i ett ”just-nu” ”just-här”, vilket inte vid alla tillfällen uppfattas som odelat positivt. Även om man för att ”inte störa ordningen” i sammanhanget, snabbt avlägsnar sig från ämnet eller från den ursprungliga frågan kan det, genom ens blotta närvaro anses som att ett consensus tacitus föreligger. 

Skulle däremot någon utan avgörande ”vi”-hänsyn omedelbart hävda en saklig och personlig synpunkt som svar på en fråga, och kanske ha en respekterande syn på saken, möjligen med en ny infallsvinkel som vidgar ämnet - och föra hela komplexet till torgs i en öppen debatt som
uppskattning av frågeställningen, och frågeställaren – i detta offentliga rum skulle det nog framstå som om denne ”någon” hade svikit själva principen för det annars så homogena ”vi”-umgänget.

Å ena sidan finner man ett offentligt liv i det offentliga rummet som förenande i en till synes magistral gemenskap, kring ett (lika till synes) gemensamt ideal – å andra sidan finner man under hand, och därtill med häpnad, något som uppenbarligen också är av betydelse här, nämligen nödvändigheten av att acceptera en brist (visserligen diffus, men dock brist) på stringens i hållningen för att upprätthålla denna gemenskap. Sådant är försåtligt och kräver därför sin särskilda observans.

Humor och spiritualitet grundad på intelligens och beläsenhet är givetvis, väl förvaltat, utomordentliga tillgångar som utgångsläge för en ideal personlig status - och för en positiv påverkan av händelseförloppet i det offentliga rummet.
Dock - om dessa tillgångar inte infriar förhoppningarna om deltagande och påverkande, utan istället blir till undanglidande och/eller till tystnad i sammanhanget - blottlägger detta ett allvarligt symptom: ett såväl intellektuellt som socialt uttunnande av insikten om den tydligt personliga handlingens nödvändighet grundad på ett självständigt och kritiskt tänkande.
En sådan personlig anamnes i det sociokulturella landskapet har en benägenhet att leda mot en allt mer avsmalnande intellektuell horisont – som för övrigt redan alltför många och mindre insiktsfulla tycks röra sig emot.

*

Avståndstagandet från - de omständigheter i det offentliga rummet som det här är fråga om, kan kanske låta sig bortförklaras där och då, men svårligen här och nu - ity scripta manent:
 
- dels en aversion mot undanglidandet av ansvar och delaktighet i hur detta offentliga rum gestaltar sig: sådant kan leda till en personligt fundamental intighet; i sin förlängning kan undanglidandet också leda till en skadlig likgiltighet för det kritiska tänkandet, vilket nästintill ovillkorligt leder till en, kanske utifrån sett alltför häftig, men inte desto mindre personligt nödvändig reaktion;
– dels ett icke-accepterande av frånvaron av den nödvändiga personliga stilistiska karaktären - i det offentliga rummet är den nödvändig. Avsaknaden visar både på en grumlig och en alltför uniform intressesfär -
utan personlig stringens, integritet och nödvändig empati skapas intet - vare sig meningsfullt umgänge, kommunikation, eller intellektuell stimulans.
Sammantaget är dessa omständigheter emfatiskt stötande.

Där ideal och civilkurage saknas, nivelleras personligheten till en oacceptabel nivå. Den som känner sig allt annat än komfortabel och illa berörd i denna belägenhet, har att acceptera ett hart när defaitistiskt tillstånd. Men eftersom en del förhållande i det offentliga rummet därtill också anses som till intet förpliktigande finns det övervägande skäl till att vara en aktiv del av det.
Med insiktsfull insyn ger en sådan position möjligheten att omedelbart och klart kunna uttrycka en tydlig ståndpunkt – även med avoghet om så skulle behövas.

*

Ingen kan givetvis veta vad Wittgenstein skulle mena om påståendet som citeras i ingressen, och om det möjligen skulle motsvara dilemmat som här avhandlas – men det är inte omöjligt att föreställa sig ett (om än ordlöst) värdesättande av detta observandum: den enskildes personliga predikament visavi offentlighetens (inte sällan till synes märkliga och obsoleta) oeftergivliga villkor.

Hur det nu än kan tänkas vara härvidlag – för detta scriptum söks verba formalia (och ingen svävande tystnad) till ett, om möjligt fulländat, i varje fall positivt koncept för en lösning av situationen: sökandet efter rätt placering av den egna personligheten i den sin omgivande verklighet – och absolution för närvaron genom självinsikt om placeringen i strävandet mot att återfå värdigheten par nobis: intellektuellt för själva jaget, och i förlängningen, interagerandet i det (alltid) just-nu-förekommande offentliga rummet.
 
Att göra anspråk på sådant - sedan tidernas morgon förekommande i tillvarons bok, med dess lika ständigt återkommande emendation - låter sig inte göras utan djupgående studier i/av det offentliga rummet, en djup personlig självsyn, och inte minst ett omfattande studium av den närmsta sfärens tillförsikt. Förståelsen för vanskligheterna i det privata levandet och dess perspektiv är givetvis av vikt – och en underliggande önskan om en uttalad framtid utan ressentiment underlättar – men den är inte vare sig avgörande för, eller drivande vid, det av personligt-moraliska skäl nödvändiga agerandet.

Absolution finns – oavsett - att tillgå, nog så nära för den som känner behov av sådan (dock inte så lätt att undfå för den som är ovan vid tillstånd som detta: likt biktens) eftersom den enda lösningen på det privata planet, liksom på de övergripande predikamenten är:
- att med en utomordentlig raskhet - huvudstupa dränka sig i en personlig syndaflod!

Den tröst och trygghet som måhända därutöver krävs efter en restitution som denna, är tacksamt tillfinnandes i de illustra ord som påve Martin IV på sin tid uttalade efter en resa å ämbetets vägnar:
”Hur mycket har vi nu inte återigen lidit för Guds Heliga Kyrka”: ”Må vi alltså dricka!”: ”Ergo Bibamus!”

*

Därefter - må det komma, som komma skall: mutatis mutandis.

© 2013 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges