Det finns å ena sidan det "faktiska", permanenta, synliga, å andra sidan det abstrakta och osynliga.
Mellan dessa ligger det kulturella landskapet med idéer, ideal och trosföreställningar. I centrum för detta finns människan, den kreativt undrande, den tänkande, kunniga och förmedlande, författaren, konstnären, musikern, den lärde, humanisten, det konstnärliga handlandet, uppförandet, utförandet, framförandet.

Då det gäller att ständigt hålla friskheten vid liv inom kulturlandskapet, vilket annars (förvånande nog) lätt hotas av slummer och förslumning, gäller det att visa ett i lika hög grad personligt som socialt mod och ansvar; kultur är (i vilken form den än framträder), när den är fri och dess innehåll är som bäst, vitaliserande, bjuder positivt motstånd, väcker nya tankar, provocerar och stimulerar, både på en offentlig och på en djupt personlig nivå - och som leder till, eller bevarar, ett fritt öppet och transparent samhälle.

Väsentlig blir då frågan om hur såväl den rådande samhällsordningen som det kulturella landskapet egentligen ter sig: om denna samhällsordning med kultur menar det fria konstnärskapet och, i så fall, i vad mån det anser att det faller under den politiska sfären och/eller dess domvärjo att avgöra frågor beträffande kulturens och därmed konstens frihet.

*

Det fria konstnärskapet: hur fritt är det egentligen?
Man kan också fråga sig vad konst är – och vad frihet i detta sammanhang är?
Vi är ju alla resultat av vår tids kontext, och då själva nuets text uppenbaras - och dess intertextualitet - vad vore då konstens funktion om inte att på ett personligt sätt tolka just detta förhållande – med den frihet vi nu har – och vars resultat genom sitt förtydligande och sin blotta existens lägesbeskriver dess signifikans.

Konst är ett intellektuellt, personligt uttrycksprojekt i ett samhälleligt här-och-nu: vilken gestalt det tar sig är givetvis alltid betydelsebärande, och att det därför ställer höga personliga krav på kunskap är avgörande – både vad gäller konstnärens etiska reaktioner genom sitt uttryck – men också vad gäller det omgivande samhället i stort: är det berett att hantera uttrycket?

Till detta kommer konstnärens kunskap om sin möjliga påverkan på såväl den stora gruppen som på den unike tolkaren av verket.
Om konstnären når fram med sitt budskap till åskådaren direkt och om dessa båda på detta sätt når varandra, är allt i sin ordning, om inte, är de antingen inte på samma nivå, eller är distributionsformen för utsagan inte den rätta i tid och rum, och/eller måste utsagan omstruktureras.

Vad gäller den konstnärliga handlingen: att bryta normer är inte detsamma som att vare sig lyckas eller att misslyckas, däremot kan det vara nödvändigt för konstnären att ibland göra flera försök innan han finner den fungerande formen för kommunikation.

Konstverket är en scenisk, visuell, auditiv, kinetisk utsaga - var när eller hur verket än manifesterar sig: det gäller ett skapande av ett just-nu, just-här-upplevande; och i förlängningen, dess verkan efter upplevelsen (efter upplevandets avkodifiering av konstens och rummets kod), det är där och då konsten får en funktion, genom att åskådaren/upplevaren kan lägga en ny dimension till sin syn på den omgivande verkligheten.

Vad som är ett konstverk, ett konstnärligt uttryck, handlar i verkligheten inte särskilt mycket om vad som kallas konst, utan mer om ett personligt uttryck i sig, som såväl framställare som mottagare uppfattar som ett konstnärligt uttryck, och i vilket förhållande man ställer sig till det som åskådare/avläsare.
För en konstruktiv upplevelse av konstverket krävs av åskådaren, förutom kunskap, en öppenhet och ett personligt ställningstagande som, i konstupplevelsens förlängning, får konsekvenser för åskådarens/avläsarens uppfattning av hur omvärlden är beskaffad.

*

Det finns ett konstens närmande till filosofin, där frågor om konstkritik och aspekter på värden inom konsten aktualiseras, och på den stilistiska rymd som nu blivit konstens.
Den amerikanske filosofen Richard Rorty har bland annat ägnat sig åt möjligheten att skilja mellan välgrundade och ogrundade teorier, seriös och oseriös konst eller förnuftig och oförnuftig social praxis.

Filosofer påpekade redan under modernismens tidiga skede att inte bara texter utan alla former av mänskliga uttryck kan bli föremål för tolkning och förståelse. Vi kan söka innebörden hos en text men också hos en målning, ett byggnadsverk, en lagparagraf, språk, klädsel och annat, det vill säga fysiska uttryck i det humanvetenskapliga meningssökandet, tolkandet, förståendet. Man lyfte här fram hermeneutiken och gav den en ny innebörd.

Hermeneutik är till sitt ursprung helt enkelt läran om texttolkning, i första hand tolkningen av bibeltexterna. Men hermeneutiken har numera utvidgats i vetenskapsteoretisk riktning för att också framhäva betydelsen av förståelse och inlevelse i human- och samhällsvetenskaperna.

Beträffande tolkningen av vad som är konst menar George Dickie (amerikansk filosof, synnerligen tongivande för några decennier sedan inom den akademiska världen, och som till dels är så fortfarande), att "det inte är någon inre egenskap hos verket som gör det till ett konstverk. Det nödvändiga och tillräckliga villkoret för att verket skall betecknas som konstverk är att det presenteras av någon som handlar på uppdrag av en social institution, konstvärlden, inför en konstvärldspublik på t.ex. ett museum."

Det låter bestickande enkelt – dessa ställföreträdande institutioner tolkar vad som är konst, osv. - och vad som i förlängningen av ett sådant resonemang följer. Men vad gäller vid en eventuell omstrukturering genom en (redan pågående?) kritik av vad som egentligen menas med dessa institutioner – behövs de som tolkande/bekräftande begrepp överhuvudtaget? Handlar det inte helt enkelt om något helt annat – en annan insikt, en helt annan utblick, ett helt annat sätt att tänka – med en vidare syn över kulturlandskapet.

Varför institutionsteorin, med dess suddiga tankefigurer, fortfarande får styra i konstvärlden – och fortfarande har styrfart i det för övrigt klarsynta om än svårnavigerade kulturlandskapet – det är en gåta.

Jag opponerar mig alltså mot Dickies institutionstänkande – men i övrigt beträffande konstverket har han i sak rätt: att "det inte är någon inre egenskap hos verket som gör det till ett konstverk".

*

Samhällets hierarkiskt högsta institution är staten – skulle staten, av år 2011, som institution ha tolkningsföreträde i moraliska frågor? (om den nu skulle komma på idén att lägga sig i vad som försiggår i det intellektuella kulturlandskapet, annat än vad gäller att med stort allvar ta tillvara resultaten och utsagorna från området) – har den moderna staten för övrigt ens ett tänkande i riktning av att hantera frågor som dessa? Om så vore - vore det högst olyckligt.
Men att stimuleras av debatten och rörelserna i kulturlandskapet och att vara observant för dess uttryck, det bör vara av den allra högsta prioritet för den institution som staten är.

Beträffande en institution som kulturlandskapet själv varit medskapare till: begränsningen av de egna domänernas vidd.
Förhållandet att t.ex. "legitimera", "den legitimerade", "högre formen" av bildkonst, musik, teater och andra liknande former, eller kombinationer av konstformer - att de är hänvisade till särskilda lokaler för att "legitimerande" synliggöra sin verksamhet, sina tolkningar av vår tids intertextualitet - ett sådant förhållande i vår nutid är i det närmaste obegripligt. Dessa lokaler blir ju, likt högtidligt sakrala bönerum för redan frälsta, till än andäktigare institutioner i sig själva!

Vilken frihet blir det här tal om? När rum som redan i sitt initialskede har uppsåtet att bli till institutioner?
Det är tveksamt om en "i-tiden"-konstnär har möjlighet att möta sin verkligt "nutida" publik/åskådare, genom ett nyskapande och/eller eventuellt kritiska verk i just denna miljö - här är de inte vare sig på rätt plats, i rätt tid, eller på samma nivå.

Eftersom kravet på utsagorna i dessa rum är att de är formade enligt redan kända mönster (devot institutionellt igenkännbara artefakter) - måste den uppenbart godtyckliga institutionella tesen förkastas - för att ge den nutida konsten dess rätta frihet som ett personligt inkännande funktionellt och samhälleligt kommunikativt instrument.

Hur kulturlandskapet skall förhålla sig till sådana på många sätt komplexa konventioner - och dess förändrande – är en fråga av utomordentlig betydelse; här ett observandum dock vid lösandet av problemen, en travesti av en politisk formulering som myntades under de historiska förhållandena på 1960-talet: varningen för "det militär-industriella komplexet"; en varning alltså: det kan inom kulturlandskapet ha fog för sig att vara speciellt uppmärksam på "den fria konsten-Konstvärlden komplexet".

Det är här också på sin plats att med emfas postulera det öppna och transparenta samhällets explicita förhållande: det fria ordet och otvetydigheten av att de som innefattas i kulturlandskapet, de som verkar inom den intellektuella frihetens etiska idévärld, reellt och moraliskt ligger under dess domvärjo - och ingen annans.

*

Då man uppsöker en lokal för att ta del av kulturella utsagor, eller då man slår upp en bok, är man inte något oskrivet blad. Man är full av åsikter, teorier och synpunkter som alla är knutna till ens person som kunskap och erfarenhet och därigenom ett, mer eller mindre uttalat, självmedvetande. Lokalen (scenen/boken) utövar även den i sig själv inflytande på hur mottaglig man är för att söka nya meddelanden.

Detta kulturlandskap är fyllt med utsagor (objekt) som menar något, och som man själv menar något om, vilket i bästa fall kan leda till påverkande upplevelser, kanske en ny och annorlunda medvetenhet som man har skäl att begrunda. Vad detta något nu än är, förmedlar det förhoppningsvis något nytt att reflektera över, något att jämföra med vad man tidigare funnit för sant – vilket det trots allt fortfarande kan vara – eller? – efter besöket?

*

Över det kulturlandskap som konsthallar, koncertsalar, utställningsgallerier och auktionsfirmor utgör, "allvarliga" rum, dock med en "glatt glättad stämning" likasom de kolorerade katalogerna – med sina kuratorer, konstmäklare och andra som bedriver ett vidimerande av ton och objekt, såsom varande både värdefulla som konstverk och därför är ting av det högsta ekonomiska värde. Över detta landskap, "Konstvärlden", ligger det en bekymmersam slöja av divergenser – åtminstone för en intellektuell idealist.

För några decennier sedan skrev filosofen Arthuro Danto i American Philosophical Association "att konstens gränslinjer inte är fasta utan dras av personer inom "konstvärlden" (liksom Dickie). "Denna består av personer som uppnått positioner inom gallerier, museer, konsttidskrifter och övriga media.´För övrigt finns det inte något särskilt sätt som konsten behöver se ut. Vad det yttre intrycket beträffar ´kunde vad som helst vara ett konstverk, vilket i sin tur betydde att för att utröna vad som var konst blev man tvungen att använda tanken i stället för sinnesförnimmelsen. I korthet innebar det att man blev tvungen att vända sig till filosofin."

Detta skulle vara gott och väl om det i sak förhöll sig så - om inte istället förhållandet kom att bli som det blivit: till en ekonomisk karusell. I stället för att tala om en "konstvärld" kan man tala om ett "konstspel". Det har blivit till "en penningcirkus som i slutändan blivit till en spelplan för investerare och tricksters med den nya konsten som en kortlek med många hackor." Mycket mer om detta kan sägas – och sägs av Thomas Anderberg i boken "Den stora konstsvindeln" – ur vilka en del tankar och formuleringar här ingår i texten som illustrationer till ett sådant fortfarande existerande läge.

*

Med den syn på tid vi nu har, är det relativt länge sedan den institutionella konstteorin (läs Dickie) slog fast att allt som visas i konstens etablerade rum, också är konst. Därför blir det en ironisk paradox att "den frie" konstnären än idag är beroende av konstens finrum, dess vernissagepublik och recensenter hur tänjbara deras konstbegrepp än är, för att inte tala om mediernas dramaturgi, redaktörers nyhetiseringsiver och skribenters tjänstvilliga pennor; om något som kan kallas sensation föreligger, eller medialt kan skapas, så skapas det: sensationer lockar alltid – och lockar också aningslösa konstnärer.

Det finns dock meningsfullt skapande konstnärer som använder sig av det mediala bruset med dess ständiga dramaturgi som medel i sin konstnärliga verksamhet - över dessa skall ingen skugga falla - om just dessa konstnärer inte faller för frestelsen att vilja se sig själv i det ljus som strålar från den traditionella konstens finrum med dess utmärkelser – då falnar dramatikens eld, en viss trötthet inträder hos betraktaren och tvivel kan uppstå beträffande verkens egentliga och ursprungliga etiska avsikter.
Dock – i denna konstform ligger ett framsynt och viktigt uttryck som väntar på sin förfining.

Nästan ett sekel och två världskrig efter Hugo Ball, Dada, Marcel Duchamp och Kurt Schwitters framträdanden på konstens firmament, fick vad som kommit att kallas konceptkonst ett nytt intresse, en renässans i vårt kulturlandskap. Konstformen emanerar från dessa förgrundsgestalter och de samhälleliga omständigheter som präglade deras tid.
Konceptkonsten, som återaktualiserades genom postmodernismens genomslag under 1980-talet, kan i sig vara såväl filosofi, aktivism, institutionskritik som poesi, och man kan på sitt sätt påstå att all konst efter 1970-talet är mer eller mindre konceptuell.

Konceptkonstens, med t.ex. Artists Books, uppluckring av gränserna mellan verbalt och visuellt språk pekar också den på en paradox: verken behöver inte vara konstobjekt i traditionell mening, vilket från början var en kritik av konstmarknadens mekanismer, men konstformen måste likväl manifestera sig i konventionella utställningar. Paradoxen att manifestera sig genom sådana utställningsformer, samtidigt som konstformen uttrycker institutionskritik, gör att man här har en antinomi att förhålla sig till.

*

Det sociala landskapets benägenhet att fräscha upp vardagens grå tagelskjorta med metafysiska accessoarer, gärna glittrande, har inte mycket gemensamt med kulturlandskapets - där handlar det om andra ting och om mer än så.
Kultur är samhällets själ – som sådan måste den ha ett kynne och en karaktär om den skall uppfattas som vital.

Det är inte svårt att föreställa sig problemen med de ständigt fluktuerande positionerna inom kulturlandskapet för såväl den fria konstnären som för åskådaren/avläsaren i gemen: intet är här prononcerat; tillståndet befinner sig i en social och tankemässig oreda där kunniga och okunniga omdömen ofta blandas samman; förmågan till klarsyn är ofta skymd – det är ett allt annat än upplyst tillstånd som härskar inom den fria konstens domäner.

© 2011 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges