Rooke Time No 60 [april 2009: Brytpunkt / Bengt Rooke]

Helt utan ambivalens då det gäller tidens betydelse som meningsskapare - och byggd på erfarenhetens dubbelhet av insikt och kunnighet – är jag fullt medveten om att det inte går att tro på att framtiden kan planeras och göras förutsägbar. Man kan inte förutsäga framtida kunskap och man kan därmed inte heller säga hur framtiden kommer att te sig.

Likväl kan något påstås som inte har att betraktas som byggt på erfarenhetens ruiner utan som i sin förlängning av erfarenheten syftar till en vidare förståelse för etablerandet av nya och friare strukturer.

Förefintligheten av tidens påtagligt närvarande mening har gett konsten primat i den del av kulturhistorien som varit min, men den har också understundom fått mig som konstnär att närma mig tidsbegreppet som ett anisotropi/isotropi -problem (tidens riktning?); dock har jag oavsett detta aldrig dragit mig för kreativitetens rolltolkning, dess lägesbeskrivning.

Perioder då man behärskas av ett hetsigt levande, en personligt euforisk aktivitet och en intensiv produktivitet följs erfarenhetsmässigt av ett interregnum där tidens betydelse som meningsskapare visar sig och livsberättelsens struktur framstår som det förhärskande meningsskapande elementet; livsintensiteten ersätts av överblick – och en desperation av lugn tar vid under vilket brytpunkter utvecklas.

Någonstans på den personliga tidsaxeln finns det en avgörande brytningspunkt mellan användandet av den konstnärliga verksamheten för en personlig förståelse av de privata, sinnliga upplevelserna av livets tillfälligheter - och en konstnärlig verksamhet vilken är formulerad som giltig även för andra i ett vidare sammanhang - och därmed åstadkommen för en mer vittgående funktion.

Vid sådana brytningspunkter gäller det att i en reflekterande cirkelprocess överföra det privata till det offentliga genom en medvetet formulerad konstnärlig utsaga – väl med estetik, möjligen med retorik men utan demagogi – alltid påstående något genom sin blotta tillkomst.
Vilka former den konstnärliga verksamheten än tar sig under denna process har den att emanera ur detta förhållande.

Om det inte skulle förhålla sig så, förefaller mig den konstnärliga verksamheten - vad den i övrigt än är uttryck för – som sådan knappast vara intellektuellt försvarbar såsom meningsfull (den skulle snarare framstå som en intellektuell förfalskning).

Då perspektivet på tillvaron i öppnare och nya strukturer skall prövas – också sinnligt – krävs inte bara noggrann observans på den personliga tidsaxelns nödvändiga brytpunkt - det krävs därtill att resultatet är så essentiellt och har en sådan intellektuell stringens att resultatet/verket i sig kan ifrågasätta sig själv – som en ingång till en fortsättning – i en framtid som man inte vet hur den kommer att te sig.

© 2009 Bengt Rooke och Rooke Time
Artikeln får citeras om källan anges