Det finns därtill en annan domvärjo än resonemangets.

Intellektuell förfalskning är i romanskt rättsspråk en vedertagen term för förfaranden som innebär att någon ger en urkund eller annat bevismedel ett osant innehåll. Sådant är i Sverige kriminaliserat som bl.a. osann försäkran och osant intygande.

Då det gäller adjektivet ´osann´ säger ordboken: ”~ som inte överensstämmer med verkligheten (synonym: falsk)”. Då det gäller substantivet ´osanning´ säger samma källa: ”~ påstående som inte överensstämmer med verkligheten (synonym: lögn)”.

 

(Men, för all del, det finns ju också andra intressanta ord än ”sanna” eller ”falska” i detta sammanhang – svåra ord med såväl profan som religiös användning och betydelse: substantivet ´transsubstantiation´ är ett sådant [som ytterst kommer av ´trans´ och ´substantia´, ”förvandling av substanserna”].
Det har sin religiösa betydelse i det kristna sakramentet nattvarden: [en tänkt] förvandling av vin och bröd till Jesu blod och kropp.
Men ordet kan också någon gång ha en betydelsevariant i fråga om profan förvandling. Inom konstens sfär förekommer det inte sällan att transsubstantieringen beskrivs i denna mera profana betydelse som: den ”andliga förvandling” under vilket konstverket tillkommer och sedan existerar i; det förandligade, själsliga verket; det förandligade som det senare är bärare av.
Som sådant har väl ordets mening där ett tänkt upphöjande syfte, och kan i konstvärlden därför också hållas för både rätt och riktigt, åtminstone för de som i den världen verkar för detta sakförhållandes konserverande [värdebevarande], vilket därtill hålls för välsignat också som upplevelse av en någotsånär tillräcklig mängd troende med en likasinnad församling som sin högsta instans.)