Rooke Time No 45 [juni 2004: Konkret om Imaginisterna / Leif Eriksson

KONKRET OM IMAGINISTERNA

av
Leif Eriksson

På Malmö Konstmuseum pågår under tiden 13 juni till 3 september i år en utställning som kallas "Det imaginära & Det konkreta".
Vad som i rubriken i detta fall menas med "det imaginära" avser konstnärsgruppen "Imaginisterna".

Den inte helt insiktsfulle, eller den kanske mindre insatte, vänder sig då med förtroende till Nationalencyklopedin för en utförligare information om vad såväl "imaginism" och "konkretism" kan ha för mening i detta sammanhang. Det som här skall avhandlas finner man under ordet "Imaginisterna", och finner då följande:

"Imaginisterna, konstnärlig avantgardegrupp, bildad i Malmö 1945 av C O Hultén, Max Walter Svanberg och Anders Österlin. Till gruppen anslöt sig 1947 Gösta Kriland och Gudrun Åhlberg–Kriland samt under kortare tid bl. a. Bertil Gadö och Bertil Lundberg.

De två ledande medlemmarna var C O Hultén och Svanberg; den senare lämnade gruppen 1952 men deltog i dess utställning i Paris 1953.

Imaginisterna företrädde en surrealistiskt betonad fantasikonst, där fåglar, fiskar, fjärilar och kvinnor är frekventa inslag i oväntade kombinationer och förvandlingar, ofta av erotisk karaktär.

Gruppen ville ersätta surrealismens s.k. direkta chockverkan med vad som kallades "en progressiv chock", där bildens poetiska mångtydighet förenades med målerisk uttrycksfullhet. Imaginisterna manifesterade sig i lika hög grad genom grafikmappar och publikationer, utgivna av det av C O Hultén grundade Image Förlag, som genom utställningar.
År 1956 upphörde de gemensamma aktiviteterna.

Litt.: Imaginisterna, katalog Skånska konstmuseum, Lund (1966) [1967]; R. von Holten, Surrealismen i svensk konst (1969)."

Vem som har skrivit detta i Nationalencyklopedin framgår inte eftersom artikeln är osignerad.

Genom utställningen på Malmö Konstmuseum aktualiseras emellertid också ett så märkvärdigt förhållande som att det i den moderna konsthistorieskrivningen beträffande "Imaginisterna" föreligger en ytterst störande brist på överensstämmelse – och för den delen en inte så obetydlig sådan -.
Vad som vid olika tider och i olika sammanhang har framförts som mer eller mindre inkorrekta utsagor om gruppen och dess medlemmar har med en besynnerlig istadighet - trots alla försök till rättelser - hållit i sig, och därtill skapat en till ytterlighet gränsande ohemul diskrepans i historieskrivningen.

Därför avser jag i vad som följer reda ut begreppen ifråga: - genom att förtydliga sakförhållande vad gäller belagda, kända, kanske hittills okända, utelämnade och/eller möjligen tillagda eller andra påståenden - allt för att något råda bot på den irriterande oöverensstämmelsen i den konsthistoriska beskrivningen av "Imaginisterna".

Initiativet togs egentligen redan 1941 efter att C O Hultén hade sett några verk av Svanberg på "Skånes Konstförening utställning å Malmö Rådhus november 1940", De verk han fäste sig vid var "Den sällsamma drömmens väsen," tusch och "Något som flyktat", akvarell.
[Enligt Skånes Konstförenings jubileumskatalog 1944 debuterade Svanberg på deras utställningar 1937. Helmer Lång anger 1939.]
[Raka parenteser markerar mina kommentarer i den följande texten.]

Hultén tyckte de var intressantast i förhållande till vad som i övrigt visades på den utställningen.
Den yngre Hultén (f. 1916) tog kontakt Svanberg (f. 1912). "En dag 1941 knackade Hultén på dörren och bad att få tala med mig.", som Svanberg skriver i den retroaktiva "dagboken".
Men det verkliga skälet till att C O Hultén tog kontakt med Svanberg, är att han ville fråga Svanberg, som var äldre, om han kände till några konstnärer som kunde vara intresserade av att bilda en grupp.

Svanberg var då tjugonio och Hultén tjugofem. Båda relativt unga konstnärer när de träffades första gången. Konstintresset var gemensamt, så de talade naturligtvis också om konstföreningens utställning, vad som var bra och dåligt.

Mötet med Svanberg leder också till att C O Hultén blir bekant med konstnären Carl O. Svensson som var vän med Svanberg, de hade t. o. m. ställt ut tillsammans i november 1938 på "Malmö gamla museum".
1942 blir Svanberg trettio, men var bara tjugotre när han debuterade hos Ekströms grupputställning i Stockholm. Det måste anses som en tidig debut.

Samtalen leder så småningom fram till att man blir överens om att bilda en surrealistisk grupp.
De tar kontakt Endre Nemes och Adja Yunkers. Man enas om namnet Minotaur. Nemes ratade nämligen Svanbergs förslag Kentaur.
[Se "Surrealismen i svensk konst", 1969 not 2, s. 125.]
Utställningen innehåller verk av C O Hultén, Adja Yunkers, Endre Nemes, Carl O. Svensson och Max Walter Svanberg.

Utställningen får dålig kritik. Ett riktigt fiasko om man ser till kritiken.
Konstvärlden var inte mogen för det som ställdes ut, bland annat Nemes "Barockstolen", som numera återfinns i samlingarna på Moderna Museet i Stockholm
Minotaur upplöstes efter gruppens enda gemensamma framträdande.
Det finns uppgifter om att Adja Yunkers ville fortsätta, men det sprack, han och Nemes kom inte överens.
Det är den enkla historien om hur gruppen Minotaur bildades, ställde ut och upphörde.

Hultén var tjugosju när han debuterade i samband med grupputställningen Minotaur, Malmö Rådhus 13–25 mars 1943.
Hulténs separata debut sker 1947 med "Drömmar ur bladens händer, 10 frottage ", med förord av Svanberg, som Hultén ger ut på sitt nystartade Image Förlag. [Först 1950 blir förlaget ett kollektivt förlag.]

Utgivningen är en alternativ utställning i bokform och Sveriges första artist´s book i tryckt form, alltså konst i bokform. "The page as alternative space" enligt senare internationella definitioner.
Att hans separata debut blev "konst i bokform" berodde på att han inte hade deltagit i någon jurybedömd utställning, och därför inte fick använda Malmö Rådhus för sin planerade utställning.
[Hulténs "Tidvatten" 1940–1941, ett unikt bokobjekt, föregriper "Drömmar ur bladens händer". Dessa två titlar gör Hultén till pionjär för artists´ books inte bara i Sverige utan också internationellt. Se "C-O Hultén, Tryckt & Otryckt", Ystad 2002.]

Redan nu vill jag påpeka att inga verk, varken av Hultén eller Svanberg, hade titlar som anknöt till begreppet imaginism i samband med Minotaurutställningen 1943.

I senare sammanhang utnyttjar nämligen både Helmer Lång och Eje Högestätt Svanbergs titlar, där begreppet imagism ingår, som ett bevis för att Svanberg var upphovsman till begreppet imaginism.

[I sin bok 1982, s. 62, påstår Helmer Lång "Som Svanberg själv säger: beteckningen "imaginär" återkommer ofta i hans titlar på "Gummeson konsthall, november 1945". Jag har kontrollerat. Av 66 verk var det 14 titlar som anknöt till imaginism.]

Detta används flitigt i historieskrivningen om Svanbergs centrala roll.
Att Svanberg blev den som först kunde använda begreppet imaginism i sina titlar, beror helt enkelt på att han var den som först fick möjlighet att ställa ut sedan begreppet präglats [se Imaginistgruppens förutsättningar].

Men Hultén var först. Sommaren 1945 stod nämligen hans oljemålning "Imaginationernas rum" 1945, färdig på staffliet.
Svanbergs titelsättning inför utställningen på Gummesons Konsthall november 1945 skedde alltså senare.
Krångligare än så är det inte.

Endast Hultén av de övriga gruppmedlemmarna har använt sig av begreppet imaginism i sina titlar. Bland annat för oljemålningen "Imaginationernas rum" 1945.
I "Drömmar ur bladens händer, 10 Frottage" Image Förlag 1947, finns ett frottage med titeln "Imaginär offerplats" 1946.

Förordet till Hulténs bok är signerat Svanberg där han första gången använder orden imaginär, imaginistens [min kursivering]. [Detta tas också till intäkt för, att det var Svanberg som präglade begreppet imaginism.]
För att balansera bilden kan nämnas att Hultén på sin första separatutställning på Svartbrödraklostret 24 oktober–7 november, 1948 visar 45 verk, 10 originlfrottage ur "Drömmar ur bladens händer", det ovan nämnda. Dessutom ett annat frottage med titeln "Imaginär blomning" och det grafiska bladet "Imagination vid havet".

I Kalejdoskops nyutgåva i april 1983 reproduceras ytterligare fyra frottage från 1940-talet. Vinjtettbilden: "Imaginärt mått på poesi" 1946, "Imaginationernas lockelse" 1947, "Imaginationen erövrar ett rum" 1948, "Imaginistens anteckningar" 1949 samt målningen "Imaginistisk interiör".

Efter Minotaur fortsätter C O Hultén och Svanberg att träffas tillsammans med en ungdomskamrat till C O Hultén, latinaren och litteraturhistorikern Stig Lindqvist.
Han är viktig i de sammanhang jag beskriver.
Begreppet imaginism presenterades för Svanberg 1944.
[Se nedan Lindqvists öppna brev 1979 till Svanberg.]
Carl O. Svensson försvann efter Minotaur.

Diskussionerna om att bilda en ny grupp med Malmö som bas fortsätter. Anders Österlin (f. 1926) kommer med 1945. Han är arbetskamrat med Hultén, båda arbetar som tecknare på Åkerlund & Rausings ateljé i Malmö. Hultén sedan 1936 och Österlin anställdes 1944.

Enligt Österlin själv, är det genom Hultén som han får kontakt den moderna konsten och också med Svanberg. [Malmö Konsthalls katalog 1995.] Man diskuterar surrealismen, Freud och psykoanalysen.

Imaginistgruppens front i Sverige är Halmstadgruppens förutsägbara litterära surrealism och konkretismens geometriska färgytor och svarta streck med sina rötter i Art Concrets teoretiska gestaltning.
[Se nedan C O Hulténs artikel i Lundagård nr 6, 1950. "Den uteblivna revolutionen". En viktig artikel som tydligt pekar ut imaginisternas kollektiva innehåll och strävanden.]

Man ansåg att dessa konstriktningar saknade fantasi och gestaltning av personliga erfarenheter. Själva ser de imaginismen som ett personligt uttryck, där den enskildes fantasi styr gestaltningen.
Men man opponerar även mot den äldre ursprungliga surrealismens chockverkan.
Svanberg lanserar i stället progressiv chockverkan och fixerar sig vid denna riktning.
Det är ett av skälen till att han bryter med gruppen.

Omständigheterna kring Imaginismens födelse och bildandet av Imaginistgruppen har egentligen aldrig blivit ordentligt klarlagd konsthistoriskt.
Den som tar på sig den grannlaga uppgiften måste förbi många hinder. Bland annat kunna analysera och bortse från det som redan skrivits.

Några försök har gjorts. Det bästa och mest neutrala försöket är det konsthistoriska fyrabetygsseminarium, under ledning av Sven Sandström, som presenterade sina forskningar i samband med utställningen
"Imaginisterna" Skånska Konstmuseum, Lund 7 januari–5 februari 1967. Det var första gången som de ursprungliga och tillfälliga medlemmarna deltog. Bertil Gadö, C O Hultén, Gösta Kriland, Bertil Lundberg, Max Walter Svanberg, Gudrun Åhlberg [–Kriland], Anders Österlin.

Utställningskommitté var Dougas Feuk, Carin Nilsson, Sven Sandström, Björn Springfelt. Förutom dessa medverkar också konsthistorikerna Hans Johansson, Cecilia Nelson, Per Drougge, Anita Ljungqvist med osignerade texter i katalogen.

Man konstaterar: "1946 Är gruppen Imaginsterna ett faktum."
Ragnar von Holten ansluter sig till konsthistorikernas uppfattning (Surrealism i svensk konst, 1969).

Underlaget för konsthistorikernas sammanställning 1967 bygger på texter som kan kopplas till C O Hultén och Max Walter Svanberg, skrivna 1949– 1950.
[Jag noterar att endast C O Hultén och Max Walter Svanberg deltar på denna utställning med verk som har begreppet imaginism i titlarna. Hultén med fem av tjugo och Svanberg med bara två av femton!]

När de ursprungliga medlemmarna 1944–1945 bildar en ny grupp, efter Minotaur, sker det med utgångspunkt från begreppet "imaginato" som latinaren Stig Lindqvist föreslår och först diskutera med C O Hultén.
Ur "imaginato" genererade de imaginism, imaginisten, imaginisterna, Imaginistgruppen.
[Imagio, stamcell för imaginato och förälder till det franska ordet image. Min anmärkning.]

Man diskuterar dessa nya begrepp, hur de ska förklaras och användas. Prövar om begreppen stämmer med deras avsikter.

Helmer Långs och Eje Högestätts senare frisering av historieskrivning gör dock gällande att det var Svanberg ensam som präglade begreppet och blev ledare för Imaginistgruppen.
Detta måste vara fel! Han varken talade eller skrev franska - allra minst latin.

När Imaginismen föddes och Imaginstgruppen bildades var det en kollektiv manifestation av de ursprungliga medlemmar. [Senare medlemmar blev Gösta Kriland och Gudrun Åhlberg–Kriland kom med 1947.
Gudrun Åhlberg–Kriland lämnar Imaginistgruppen 1950 samma år som Bertil Gadö blir medlem. Han lämnar gruppen 1951, Svanberg bryter med gruppen 1952 och Bertil Lundberg blir medlem så sent som 1954.]

Imaginistgruppen utvecklas alltså kollektivt från i mitten av 1940-talet.
Det är den korrekta konsthistoriska beskrivningen.Om det inte är på det viset verkar det fullständigt meningslöst att bilda en grupp över huvud. Kanske det hade varit bäst för de inblandade, i alla fall med facit hand.
Efter Imaginistgruppens upplösning har de enskilda konstnärerna gjort egna karriärer med stor framgång.

En sak som förbises i beskrivningen av Imaginistgruppen, men viktig, är att man utvecklade en vänskap som präglade deras samarbete.
Även när Svanberg av personligt-konstnärliga skäl bröt med gruppen 1952, diskuterade man gemensamt saken och accepterade Svanbergs motiv.

Att han senare i "Dagboken", se nedan, berättat en annan historia beror förmodligen på hans egocentriska och paranoida läggning t. o. m. hybris. Att som Svanberg hela tiden upprepa och understryka de oförrätter han ansåg sig utsatt för, inte minst den oförstående kritiken som han upplevde i sin tidiga karriär, tyder på en sådan läggning.
Eller lät han sig hetsas av sin omgivning? Att beskriva sig själv som offer och beskriva omgivningen som falsk och fientligt inställd, skapar ett personligt martyrskap, svårt att bära och för omgivningen svårt att stå ut med. Detta martyrskap har jag personlig erfarenhet av 1977–1979. [Se Rooke Time No. 30, mars 2002.]

Svanberg hade och har många anhängare, både i Sverige och utomlands - med all rätt - framför allt bland surrealisterna i Frankrike.
[Det började när Svanberg upptäcktes av André Breton i Paris 1953.]
Surrealisten Breton fascinerades av Svanbergs erotiska och sexuellt laddade kvinnobilder. Därmed fick Svanberg sitt egentliga genombrott som konstnär, inte som imaginist utan som surrealist.

I Svanberglitteraturen och i hans kataloger citeras alltid texterna som de franska beundrarna skrivit om hans konst. Men ingen av dessa författare betraktar Svanberg som imaginist utan som surrealist.
Efter upptäckten i Paris blir Svanberg åter den surrealist som han hela tiden innerst inne var.
Men det är en annan historia som inte har med imaginismen att göra.

Nej, imaginismen är en svensk konstriktning som ursprungligen gestaltade sina verk i opposition mot Halmstadgruppen och konkretisterna i Stockholm genom att arbeta efter en egen inriktning.

1979 blev det strid om vem som var upphovsman till det "franska" begreppet imaginism? Om det nu har någon betydelse för Imaginstgruppens verksamhet och konst? Upphovsmannen kan knappast vara Svanberg, han kunde som sagt varken franska eller latin.
Både Helmer Lång och Ragnar von Holten har bekräftat hans okunskaper på dessa områden. Att han deltog i diskussionerna vet vi.

Debatten om vem som var upphovsman till begreppet imaginism och grundaren av Imaginistgruppen kom i öppen dagar i samband med Svanbergs retrospektiva utställning på Malmö Konsthall 1979.

Det var konsthallschefen Eje Högestätt, svanbergmytolog, som med sin artikel "Ett viktigt påpekande" i katalogen s. 5–6, berättade om en artikel i "Siffran", Addo – koncernens personaltidning nr 1–2, 1949, som Högestätt påstod styrkte att Svanberg var ensam upphovsman.

"I samband med idogt letande efter artiklar... fann Bo Svanberg [Svanbergs son] och undertecknad i en tidskrift "Siffran"..." , ["Imaginistisk konst en förklaring av Max Walter Svanberg."ss. 41–42. Min anmärkning.]
För att förstärka sitt påstående refererade han för säkerhets skull också till Svanberg själv "Max Walter Svanberg har alltid hävdat att det var han som först förde fram tankarna på imaginismen och vidare att han blev ledare för den ursprungliga gruppen (1946 förutom Max Walter Svanberg blott C O Hultén och Anders Österlin.)"
Vilken historisk akribi, jag tar mig för pannan. Högestätts syn på saken återges in extensio.

"Max Walter Svanberg har alltid hävdat att det var han som först förde fram tankarna på imaginismen och vidare att han blev ledare för den ursprungliga gruppen (1946 förutom Max Walter Svanberg blott C O Hultén och Anders Österlin). Egentligen gjorde väl ingen honom rangen stridig förrän i samband med framgången i Paris under 1950–talets första år. [Ett märkligt konstaterande. Det var ju Svanberg som fick sitt verkliga genombrott i och med att han upptäcktes av André Breton.]

Den mycket positiva kritiken i paristidningarna under utställningen 1953 ["Imaginiste Suedois, Galerie de Babylone, 38 Boulevard Raspail, 17 Avril – 7 mai 1953"] och i katalogen till utställningen i André Bretons galleri A l'Etoile Scellée i Paris 1955 kommenterades relativt lite i den svenska pressen, framförallt mycket lite i den stockholmska.

I ett par artiklar från Paris av svenska kulturskribenter uttrycktes emellertid, tillsammans med referat av franska recensioner, kritiska synpunkter och tvivel på Svanbergs ledarskap (se citatsamlingen från dagspressen).
Liknande kritiska synpunkter och tvivel på Svanbergs ledarskap framfördes också av ett par konstkritiker under imaginistgruppens utställning i Lund 1954 (utan Max Walter Svanberg, som lämnat gruppen redan 1952, även om han deltagit i parisutställningen 1953 på grund av ingångna avtal).

I samband med den betydelsefulla lilla imaginistutställningen i Lund jan. – febr. 1967 [Imaginisterna, Skånska Konstmuseum Lund 7 januari–5 februari 1967.] (vid 20–årsjubileet av gruppens gemensamma manifestationer) hävdade katalogförfattarna att Max Walter Svanberg med C O Hultén måste dela både ledarskapet och författandet av den första deklarationen vilken utan undertecknande publicerats i katalogen till C O Hulténs och Max Walter Svanbergs gemensamma utställning i Göteborg 26/4 – 10/5 1949.
[God Konst, Konserthuset, Göteborg 26 April – 10 Maj 1949]. Samma åsikt om gemensamt författande av den första deklarationen framförde Ragnar von Holten i sin bok om surrealismen i Sverige 1969. [Surrealismen i svensk konst, 1969, Sveriges Allmänna Konstförening Publikation Ixxviii.]

Max Walter Svanberg har alltid med emfas hävdat att han ensam skrivit denna deklaration och att C O Hultén såsom ansvarig för katalogens tryckning glömt sätta ut hans namn. C O Hultén skulle blott enligt Max Walter Svanberg ha ändrat lite på två ord. [Korrekt.]

I samband med idogt letande efter artiklar av Max Walter Svanberg för eventuell publicering i föreliggande katalog fann Bo Svanberg och undertecknad i en tidskrift "Siffran" ["Siffran"] från Addo, Malmö, i nr 1–2 våren 1949 en artikel undertecknad av Max Walter Svanberg. ["Imaginär konst. En förklaring av konstnären Max Walter Svanberg"]

Den artikeln är identisk med deklarationen/förordet i katalogen för göteborgsutställningen 1949 så när som på två ord (i första stycket hade artikelns ord "mångtydiga" i katalogförordet ändrats till "mångtydbara" och ordet "ramaskri" i fjärde stycket till "ramskri".

Med tanke på en tidskrifts långa produktionstid torde artikeln ha inlämnats senast vintern 1948–49 och med all säkerhet ha skrivits under 1948 – vilket Max Walter Svanberg alltid starkt hävdat.

[I vilka sammanhang har han hävdat detta? Vid den aktuella tiden eller i den s.k. "Dagboken"?]
Vem som först framför tankarna om imaginismen, får framtida forskning bevisa. Nu vet vi, att gruppens första gemensamma utställning kom 1949 [C O Hultén och Svanberg, Göteborg], men också att Max Walter Svanberg redan på sin utställning i Stockholm 1945 hade "i titelsättningen på sina verk variationer på ordet imagination" (lundakatalogen 1967)

Som framgår garderar sig Högestätt avslutningsvis genom att säga "Vem som först framfört tankar om imaginismen, får framtida forskning bevisa."
Det är det som denna studie gör!

Öppet brev till Max Walter Svanberg
"Käre Max! Vad jag har att säga borde förstås[s] ha sagts för åtskilliga dagar sedan. Men såväl C O Hultén, Gösta Kriland, Bertil Lundbergs och Anders Österlins kritiska SDS – inlägg den 15/8 som Eje Högestätts bemötande den 18/8 publicerades medan jag befann mej på resande fot, och av en lika sällsam som illvillig slump råkade just dessa båda dagar bli de enda då jag inte kom i tillfälle att studera SDS. Så snart får jag väl börja tro på mirakel lika förbryllande som "den sällsamma stjärnans hyllning till G i 10 faser..."

Och varför inte? De uppgifter du lämnat Eje Högestätt är väl ägnade att hjälpa mej en bit på vägen.
"Uppgiften om Stig Lindqvist som upphovsman till ordet imaginism förnekas bestämt av Max Walter Svanberg", meddelar Högestätt den 18/8. Jag letade för säkerhets skull reda på mina glasögon för att kolla om jag verkligen läst rätt. Det hade jag – tyvärr. Fortsättningen bekräftade till yttermera visso detta ditt "bestämda förnekande": "Svanberg vidhåller fortfarande att han var den som först kom med ordet imaginism i er krets under mitten av 1940–talet."

Men bäste Max: påståenden som dess tillhör kategorin kvalificerat nonsens. Ordet imaginism var den gången helt nytt i svenskt språkbruk (ingen har mej veterligt bestritt den saken) och du hade heller aldrig hört talas om det förrän jag en kväll 1944 hemma hos dej gjorde ett som diplomatiskt avsett försök att vinna dej för den nya konsttermens andvändbarhet – redan dryftad under många nattliga timmar, språkligt som idémässigt av C O Hultén och min ringhet!

Min självpåtagna roll som förmedlare av ordet imaginism berodde på att jag trodde mej veta att du skulle ställa dej avgjort mera förstående till ett förslag som kom från mej än ett som kom från C O Hultén. Argumenten för en annan term än surrealism var i huvudsak två. Det första (det som kan debatteras i oändlighet) har Artur Lundkvist på tal om C O gett en komprimerad formulering: "En fantasiburen konst befriad från surrealismens dogmatiska fjättrar..." Det andra och mer prosaiska var mitt eget; vikten av att markera distans till Halmstadgruppens försynt chockerande, välansat dekorativa version av en redan stagnerande surrealism.

Du ställde dej mer positiv till min utläggning än jag nånsin vågat hoppas.
Men i dag, käre Max, har jag en smula dåligt samvete. Jag undanhöll för dej att C O och jag redan ingående diskuterat ordet imaginism och det innehåll den nya termen avsågs täcka. Om denna uraktlåtenhet var C O komplett ovetande. Han var alltså, jag betonar det, fullständigt oskyldig till vad jag då ansåg vara nära nog oundgängligt "diplomatisk" manöver.
Jag är den förste att erkänna att du är i din fulla rätt att bli förbannad på mej för min självrådighet. Men jag tröstar mej med att den nya konsttermen faktiskt var välfunnen. I dag hör den världskonsten till.

Det finns naturligtvis alltid gott folk som stämplar varje försök till historisk akribi som knappologiska stolligheter. Konsthistorikerna har inte råd till det. Och de klappar redan på dörren.
Kanske denna med fakta överensstämmande resumé av din första konfrontation med imaginismen kan ge någon ung, med psykologiskt skarpsinne utrustad konstvetare anledning till en stunds tankfullt grubbel. Han kommer då att förstå...
Din gamle vän Stig Lindqvist"

Så gick det alltså till när begreppet imaginism myntades.
Vi vet nu att det var Stig Lindqvist som föreslog det latinska imaginato och förklarade innebörd och lämplighet ursprungligen för C O Hultén.

Latinets grundform är imagio, förälder och stamcell till det franska "image". Det franska ordet blev utgångspunkt för Imaginistgruppens definitionen av "imaginism". Etymologiskt var "imaginato" och "image" synnerligen välvalda begrepp som utgångspunkt för imaginismen, det begrepp som de ursprungliga medlemmarna efter diskussioner enades om.

Direkt under sin artikel "Ett viktigt påpekande" har Högestätt en märklig referens.
Han citerar Ingemar Gustafson [Leckius] definition av begreppet imaginism. Det är hämtat ur katalogen "Imaginisterna 7–21 mars 1954, Skånska Konstmuseum Universitetet i Lund." [C O Hultén, Gösta Kriland, Anders Österlin. Svanberg deltog inte, han hade brutit med gruppen redan 1952.]

Vad Högestätt egentligen ville uppnå med att citera Ingemar Gustafson [Leckius] sena definition av imaginism ur hans löpande text "Den magiska bilden" förstår jag inte, men den är värd att återge i detta sammanhang: "...Imaginism är ett mångtydigt ord, ett ord – prisma: det betyder image och imagine, imaginer och imagination, bild (även metafor) och inbillad, uppfinna och inbillningskraft [för Högestätt tydligen också inbillningssjuka]. Imaginism betyder säkert också bildskapande, och slutligen, inte minst, en bild av själva bildskapandet...".

Men det finns en tidig föregångare till denna definition, om än påver, nämligen i "Imaginär konst. En förklaring av konstnären Max Walter Svanberg" i "Siffran" 1–2, 1949, den artikel som utgör grunden för Högestätts viktiga påpekande.

Den artikeln har sex nothänvisngar. Not 1 där [Svanberg] förklarar: "imaginär = overklig". Trots den viktiga upptäckten, min kursivering, av Svanbergs text i "Siffran", som återpubliceras i malmökatalogen 1979, utan den ursprungliga rubriken, utan som "Första fasen 1948. Publicerad i utställningskatalog, Göteborg 1949." Den ursprungliga notapparaten saknas också i malmökatalogens version 1979.
Varför den togs bort finns det inga uppgifter om. [Se nedan.]

1953 ställer "Imaginisterna" ut i Paris på Galerie Babylone, då medverkade C O Hultén, Gösta Kriland, Max Walter Svanberg och Anders Österlin.

Utställningen fortsätter till Florens och öppnas den 23 oktober 1953 med namnet "Tre pittore svedesi".
[Utan Svanberg eftersom galleriet inte ställde ut surrealister.]

"Imaginisterna" 7–21 mars 1954 på Skånska Konstmuseum, Universitetet i Lund, medverkar bara C O Hultén , Gösta Kriland, Anders Österlin.

På utställningen "Imaginisterna" 7 januari–5 februari 1967 i Lund ställer samtliga medlemmar ut tillsammans, både de ursprungliga och de som varit tillfälligt knutna till gruppen.
I sin bok "Surrealism i svensk konst" 1969 kallar Ragnar von Holten utställningen för en rekonstruktion. [Not 13, s. 131.]

Men till den allra första imaginistutställningen räknas "C O Hultén – Max Walters" på God Konst, Konserthuset, Göteborg 26 april-10 maj, 1949.

Samma år deltar imaginisterna som individuella konstnärer på Malmö Museums utställning "Skånsk Avantgardekonst".
I mars på "Expo Aleby", Stockholm, som arrangerades av Wilhelm Freddie och Gösta Kriland, deltar de också som individuella konstnärer.
Det leder oss till imaginisternas texter.

Det finns bara två ursprungliga texter publicerade efter att Imaginistgruppen bildades i mitten på 1940–talet.
Det är Svanbergs "Imaginistisk konst. En förklaring", "Siffran" 1–2, 1949, och C O Hulténs "Den uppskjutna revolutionen" Lundagård nr 6, 1950.
Men de som åberopas är:

[A. Svanbergs förord till C O Hulténs "Drömmar ur bladens händer, 10 Frottage", Image Förlag 1947.]

B. "Imaginär konst. En förklaring av konstnären Max Walter Svanberg", publicerad i "Siffran" Addo – koncernens personaltidning nr 1–2, 1949. Detta är den ursprungliga texten och utgångspunkt för Högestätts argument i "Ett viktigt påpekande".
Den har sex notanvisningar: 1. imaginär = overklig, 2. emotionell = hörande till känslolivet, 3. aggression = angriplighet, 4. progressiv = fortgående, 5. suggera = påverka, 6. Association = tankeöverföring.
[Notanvisningarna är borttagna i senare sammanhang. Dessutom borde den kallas "Första fasen...". Svanberg ställde även ut på Addos konstförening. Utställningen förmedlades av C O Hultén tillsammans med Sven Weborg, som var ansvarig för Addos konstförening. I anslutning anordnades en diskussion som C O Hultén höll i - där han också försvarade Svanbergs konst. Det förefaller rimligt att Svanberg blev ombedd att förklara sig i Addos personaltidning i samband med hans utställning.]

C. Samma text publicerades, i katalogen utgiven i samband med "C O Hultén – Max Walters" deras första gemensamma utställning i Göteborg. [God Konst, Konserthuset, Göteborg 26 april–10 maj, 1949.], även betraktad som den första imaginistutställningen, men utan rubrik, signatur och notanvisningar, dock med två utbytta ord föreslagna av C O Hultén. [Denna text i malmökatalogen 1979 har döpts om till "Första fasen 1948. Publicerad i utställningskatalog, Göteborg 1949." Den borde kallas "Andra fasen...". ]

D. "Den uteblivna revolutionen" av C O Hultén , Lundagård nr 6, 1950. [C O Hultén s viktiga text nämns sällan i de översikter som beskriver imaginism och Imaginistgruppen och finns naturligtvis aldrig med när man talar om Svanbergs.
Ett kortare citat återges i katalogen "Imaginisterna" Lund 1967 och Ragnar von Holten nämner den kort i not 19, s. 136 i sin bok "Surrealism i svensk konst", 1969.]

E. "DEKLARATION.", med signatur för katalogbladet till Svanbergs separatutställning på Svartbrödrakostret i Lund, 24 september–8 oktober 1950. Det är i princip samma text, som B och C fast med ny inledning.
De ord som Hultén ändrade finns med och den avslutas annorlunda. Tillägg och ändringar är inte av sådan art att innebörden förändras.
Det avsnitt som strukits kan mycket väl ha tagits bort av utrymmesskäl, eftersom inledningen var ny.
[Denna text i malmökatalogen 1979 har döpts om till "Andra fasen, 1950. Publicerad i utställningskatalog, Lund samma år." Den borde kallas "Tredje fasen...".].

F. "Imaginism, Anteckningar 1949–1952 av Max Walter Svanberg", Paletten nr 2, 1952.
Denna artikel skrevs samma år som Svanberg bröt med gruppen, men är också i princip identisk med de tidigare, men har av naturliga skäl fått en annan disposition och tillägg där Svanberg markerar sin egen uppfattning om imaginismen. Han skriver t. o. m. i första person singularis till skillnad mot tidigare i pluralis.
[Palettentexten i malmökatalogen har döpts om till,"Tredje fasen, 1952. Publicerad i Paletten nr 2, samma år," Den borde kallas "Fjärde fasen..."] Den ursprungliga rubriken "Imaginism, Anteckningar 1949 – 1952 av Max Walter Svanberg" är alltså struken.

[G. I malmökatalogen 1979, s. 167, finns en ofullständig uppgift, som jag inte har lyckats spåra och verifiera, om en artikel i tidskriften "Bygge og Bo" [1953] där Svanberg skiljer på begreppen imaginism och Imaginistgrupp. [Min hypotes är att Palettentexten har översatts till danska av Steen Colding, som skrev introduktionen till Max Walter Svanbergs "Grafikmapp med 8 originallitografier", utgiven på Image Förlag 1950. Colding var redaktör på "Bygge og Bo", där han för övrigt skrev om "Imaginisterne, Malmö Museum, [1952]", i Bygge og Bo, hefte 4, 1952–53.]

Det är en ekvation som inte går ihop. Går går man till källorna och studerar de texter som åberopas, förstår man att avsikten är att ge glans åt Svanbergs roll som upphovsman till imaginism och ledare av Imaginistgruppen.

Svanbergs ursprungliga text i "Siffran" genomgår 1967 en mutation i och med Lilla Antikvariatets bok "max walter svanberg, grafik/graphique", ss. 16–24.
Där debuterar rubriken "Deklarationer om imaginism i tre utvecklingsfaser, Max Walter Svanberg" den huvudrubriken används också i Malmö Konsthalls katalog 1979.
På så vis har en text blivit tre.
Varför Svanbergs text blev "...tre utvecklingsfaser " anges inte, men sentida läsare ges intrycket att Svanberg var ensam upphovsman.

"Imaginär konst. En förklaring av konstnären Max Walter Svanberg" publicerades ursprungligen i "Siffran" 1949 och är alltså Svanbergs enda text om imaginismen och den är skriven pluralis.
Repeterad för göteborgsutställningen 1949, men också i samband med hans utställning på Svartbrödraklostret i Lund 1950.
Genom att studera de "tre faserna" förstår man att historieskrivningen har ändrats för att passa Svanberg.

Av Svanbergs så kallade "Första fasen, ..., Andra fasen, ... och Tredje fasen, ..." är bara "Första fasen, ..., ursprunglig. De två övriga, Andra fasen, … och Tredje fasen, ... överensstämmer så när de justeringar jag angett ovan.
Det är alltså huvudsakligen fråga om ett återbruk.

Angående texten i göteborgskatalogen 1949, kallad "Första fasen, ...," insinuerar Högestätt i malmökatalogen 1979 "att C O Hultén, såsom ansvarig för den katalogens tryckning, "glömt" [Min kursivering.] sätta ut hans [Svanbergs] namn." Den ursprungliga rubriken saknas också, men det säger Högestätt inget om.
Att de ursprungliga noterna 1949 också saknas har jag redan nämnt.

Oklarheterna i historieskrivningen om begreppet imaginism och Imaginistgruppen emanerar från Svanbergs retroaktiva dagbok – inte minst nu, i historien ljus – och den remarkabla konsthistoriska mened som Helmer Lång begick redan i Ord och Bild nr 1,1959.

Hans artikel inleder den falska historieskrivning om Svanbergs ensamma roll för imaginismen.
Meneden upprepas i Långs bok 1982 där han uttryckligen stöder sig på de uppgifter som finns i Svanbergs retroaktiva dagbok genom att ofta och noggrant citera ur "Dagboken".
Lång har sedan dess varit Svanbergs retroaktiva version trogen.
Det är tveksamt om den lojaliteten gagnar Svanbergs konsthistoriska roll på sikt. I detta fall ser jag Helmer Lång som en Jago.

Att han blev sekreterare och invald i Image Förlags styrelse 1950 beror på att han kunde franska.
Han behövdes för att sköta den franska korrespondensen. Genom sin fru Marianne Hulténs vännina och arbetskamrat på Allhem fick C O Hultén tips om Lång.
"Att dra in Helmer Lång i förlagets verksamhet var ett mycket stort misstag" har C O Hultén berättat för mig. Han berättade också att Max Walter Svanberg var måttligt förtjust i att få Lång in i förlaget.

Att använda en beställd retroaktiv dagbok som säker källa talar för sig själv. De kan enbart vara en efterkonstruktion laddad med Svanbergs affekterade minnesbilder.
Oseriöst! Visserligen citerar Helmer Lång även andra källor, men bara när de gynnar hans framställning.

Att Svanberg präglade begreppet imaginism faller pladask på grund av hans bristande kunskaper i de hithörande språken. När det gäller franskan bekräftar både Lång och Ragnar von Holten detta i sina texter.

Vi vet nu att det var Stig Lindqvist som föreslog det latinska begreppet imaginato och förklarade dess innebörd och lämplighet, ursprungligen för C O Hultén. I de följande diskussionerna deltog de blivande imaginisterna.

Så började det kollektiva projektet Imaginisterna, unikt i svensk konsthistoria, som existerade under drygt ett decennium.

För att förstå något av Långs mångåriga panegyrik och oemotsagda historieskrivning beträffande Svanbergs "avgörande roll" kan nämnas att Lång 1972 grundade "Max Walter Svanberg–sällskapet". Det är fortfarande aktivt. I sin bok 1982 berättar Lång hur han tog parti för Svanberg, som i en skrivelse till Österlin i april 1953 formellt begärde sitt utträde ur Image Förlag. Lång följde efter knappt ett år senare.

För dem som inte har inblick och kunskap i ämnet tas Långs publicerade uppgifter för sanna. Historieskrivningen om Svanbergs roll baserar sig på den retroaktiva "Dagboken". Det är en konsthistorisk mened.
Lång och Högestätt har medvetet justerat historien, för att ge Svanberg hela äran av att ha präglat begreppet imaginism.

Svanberg deltog i de kollektiva diskussionerna, och lät sig övertygas som de andra.
På så vis skapades begreppet och förutsättningarna för Imaginistgruppen, efter surrealistgruppen Minotaur.
Allt annat måste betraktas som ren lögn.

Att Högestätt, som svanbergmytolog och anhängare, på detta sätt hävdar att Svanberg är upphovsman till begreppet imaginism och ledare av Imaginistgruppen, gör Högestätt delaktig till den konsthistoriska mened Helmer Lång påbörjade i Ord och Bild nr 1, 1959, ss. 1–8, "En stjärnas tillblivelse. Om ett imaginistiskt filmäventyr av Helmer Lång", som sedan dess har upprepats som ett mantra både i konsthallens katalog 1979 och Långs bok 1982.
Både Lång och Högestätt stöder sig nämligen på uppgifterna i Svanbergs retroaktiva dagbok, som Svanberg började skriva för Långs räkning 1956. Se citat ovan.

Att konsthistorieskrivningen om imaginism och Imaginistgruppen är felaktig stärks också av den redovisade tidningsdebatten 1979.

Det finns alltså bara två ursprungliga texter om imaginismens inriktning och avsikter, Svanbergs och Hulténs. Båda kan ses som manifest för imaginismen.

När Lång och Högestätt refererar till Svanbergs tre faser är det alltså fråga om återbruk, även om det förekommer tillägg och skillnader i disposition. Ragnar von Holten citerar i sin bok "Surrealismen i svensk konst", 1969, om än indirekt, Svanbergs ursprungliga text.

Men han hävdar inte alls lika kategoriskt, som Lång och Högestätt, att Max Walter Svanberg var ensam upphovsman.
Han antyder dock, att just "Deklaration." 1950, representerar Svanbergs personliga inställning och att man i den texten skymtar orsakerna till varför Max Walter Svanberg bröt med gruppen 1952.

Jag delar inte hans mening. Beträffande upphovet till begreppet och vem som grundade Imaginistgruppen är Ragnar von Holten mer försiktig.
I not 7, s. 126, skriver han "Enl. Svanberg var det han själv som skapade beteckningen: enl. Hultén litteraturhistorikern Stig Lindqvist (en av medlemmarna i arbetsgruppen kring Image Förlag): till den senare uppfattningen har lundastudenterna anslutit sig, jfr deras katalog sid. 4. "Imaginisterna, Lund 1967".

När det gäller "Tredje fasen, 1952. Publicerad i Paletten nr 2, samma år". [Den borde Svanberg, Lång och Högestätt ha kallat för "Fjärde fasen 1952...", för att vara konsekventa.
Den är tillkommen samma år som Svanberg bryter med gruppen. Och är därmed mer Svanbergsk.

På ett ställe i framställningen skriver han i singularis. "För att nå skönhetens yttersta skärpa, måste man, tror jag, vara starkt, intill lidande medveten om förgängelsens förfärliga närvaro." I den inskjutna bisatsen talar Svanberg i egen sak för första gången. Men texten är inte helt befriad från den kollektiva innebörden av begreppen.

Palettentexten innehåller textavsnitt från den ursprungliga texten, visserligen med tillägg och annorlunda disponerad.
Första stycke är helt nytt. Nästa börjar med "Imaginismen kan inte fållas in..." precis som ursprungliga 1949 och texten avslutas likadant "...av det egna emotionella jaget." I Palettentexten ingår även det stycke som inleder originaltexten från 1949 med "Liksom naturen...". .

Begreppen imaginismen, imaginisten och imaginisterna som de används i den ursprungliga texten kan knappast syfta på något annat än gruppmedlemmarnas uppfattning.
Om Svanberg syftat på sig själv, som Högestätt och Lång gör gällande, hade C O Hultén och Anders Österlin opponerat.
Att texterna offentliggjorts betyder att man accepterat vad som stod, att innebörden stämde överens med vad gruppen tyckte i sammanhanget.
Att Svanberg formulerat och fysiskt skrivit texterna är ointressant de var genomlästa och sanktionerade av de övriga.

En sak är klar, när det gäller texten i göteborgskatalogen, var C O Hultén och Svanberg naturligtvis överens om textens formuleringar för deras första gemensamma katalog som imaginister i Göteborg.

Att tillvita Svanberg den unika betydelse som Lång och Högestätt försöker göra, är överdrivet, onödigt och missvisande. Det är uppenbart att dessa "två" första texter om imaginismen tillkom i samförstånd.
I sin bok anger Ragnar von Holten i en not 11, s. 129 "Då texten till den gemensamma [göteborgs] katalogen [1948] var osignerad, har det diskuterats om den skrivits av Svanberg eller Hultén. Otvivelaktigt är det fråga om ett dokument som föregåtts av gemensamma diskussioner konstnärerna emellan, varför det syns oviktigt att söka framhålla den ene framför den andre konstnären som ensam författare: uttryckssättet är dock i hög grad Svanbergs.".

Om det är som Högestätt skriver "Max Walter Svanberg har alltid med emfas hävdat att han ensam skrivit denna deklaration och att C O Hultén såsom ansvarig för katalogens tryckning glömt sätta ut hans namn.", verkar det märkligt att Svanberg lät Hultén utforma hans katalog för utställningen på "Svartbrödraklostret 1950".
[På baksidan har Hultén satt in en annons om "Grafikmapp med 8 originallitografier, Introduktion av Steen Colding." Det gäller Svanbergs mapp utgiven av Image Förlag 1950. Men Svanbergs namn är inte nämnt i annonsen. Det finns även en annons om Image Förlag.] .

Efter debatten 1979 och min genomgång vet jag vad som stämmer. Med tanke på Långs inblick, åtminstone påstådda, i Imaginistgruppens samarbete, kan hans historieskrivning bara förklaras med att han sedan 1959 officiellt och konsekvent farit med osanning eller litat för mycket på de utsagor som Svanberg försett honom med ur "Dagboken".
Det är utomordentligt allvarligt ur konsthistorisk synvinkel!

Få åberopar denna viktiga artikel "Den uppskjutna revolutionen" i Lundagård nr. 6, 1950, av C O Hultén.
Lång och Högestätt gör det inte.
Ett kortare avsnitt citeras i katalogen "Imaginisterna", Lund 1967.
Även Ragnar von Holten gör det i not 18, s. 135 i sin bok "Surrealismen i svensk konst", 1969.

C O Hulténs text publicerades i mitten av 1950–talet, alltså tre månader innan "Deklaration." publiceras i katalogen i samband med Svanbergs utställning på Svartbrödraklostret 24 september–8 oktober 1950.
Deras texter sammanfaller, inte i ordval, men de talar om imaginism och imaginisterna i pluralis d. v. s. båda är talesmän för imaginismen och Imaginistgruppen.

C O Hulténs artikel belyser imaginisterna principiella och gemensamma målsättning i förhållande till andra konstformer i Sverige som de som imaginister opponerade emot.
C O Hultén skriver:
"Motsatsparet l'art concret och surrealism har lätt skönjbara profiler. Halmstadgruppens konstnärer som tilldelats rang och värdighet av pionjärer har aldrig lyckats göra sitt måleri till en omvandlande faktor. Den akademiska försiktighet som alltid präglat deras konst har mer och mer tagit överhand och sedan flera förirrat sig in i katedralerna och där tappat bort sig i de monumentala kulisser eller uppslukats av bönemummel, har gruppen inte längre någon position inom den unga konsten. Man har istället lyckats sprida en falsk bild av surrealismen, som bidragit till dess underliga ställning inom kulturlivet på en gång banaliserat allmängods och i excentrisk undantagsställning. Vägen har närmast varit Salvador Dali."

Längre fram i artikeln tar C O Hultén upp den konkretistiska konsten, "Inom det måleri som i allmänhet gick under namnet abstrakt inträffade en del förskjutningar under 40–talet i riktning mot större formell disciplin under stark betoning av bildens ytmässighet. Efter hand har också en teoretisk utbyggnad vuxit fram. Det abstrakta har blivit konkret. Det är en riktning av utpräglat intellektuell natur och med en för våra förhållanden ovanligt klar målsättning."

Vidare skriver han "Förskjutningen abstrakt – konkret som av titelsammanställningen att döma skull inneburit en våldsam omstörtning, har inte markerat så väldiga bildförändringar. Någon revolution skall vi inte tala om inför dessa puritanska laborationer.".
"Detta är de två markanta profilerna: den konkreta den närvarande och den surrealistiska, den varande. Nu provocerar ju gudilov inte konstlivet till ställningstagande på samma sätt som det politiska."

Men det krävs även här en tredje ståndpunkt – utan neutralitetsförklaringar. Den kallas den imaginistiska, emedan den arbetar med en fantasibild, och kraftigt hävdar betydelsen just av bildmässighet (namnet imaginism format både med tanke på franskans image = bild och imagination = inbillningskraft). [Min fetstil.]

[Vad jag har funnit är detta första gången som begreppets franska upphov definieras. Bortsett från de luddiga noter som Svanberg hänvisar till i sin text i "Siffran", - och det är C O Hultén som för pennan.]

Karaktären på denna ståndpunkt är tillräckligt bestämd för att dana ett eget ansikte. Någon doktrin existerar emellertid inte, endast en sammanhållande grundåskådning. [SIC!] Denna falang har inte arbetat som sammanslutning i sådan utsträckning som de föregående. De egentliga gruppen utgörs främst av Max Walter Svanberg, Anders Österlin, C O Hultén, Gösta Kriland och Gudrun Åhlberg–Kriland, de sistnämnda med större förankring i surrealismen, den riktning imaginismen är närmast besläktat med."

"Den doktrinära surrealismen vill göra konsten till ett psykologiskt annex och fantasibilden omges med exalterad trosvisshet eller kylig vetenskaplighet (en vetenskap som i många fall, dessvärre, inte gör skäl för namnet emedan förutsättningslösheten redan från början strukits och ersatts med halvt filosofiska förhandssynpunkter).

C O Hultén utvecklar i sin text vad som är viktigt för imaginisterna:
"För imaginisterna är fantasistimulansen det viktiga, inte den analytiska möjligheten. Den eggelse [Detta specifika ord återfinner man också i Svanbergs "texter".] och suggestion som figurationen kan frammana är av poetisk natur men ändå inte någon litteratur. För det första medverkar uttrycksmedlen, inte som illusionsskapare, utan som organiska element i bilden. För det andra räknar jag med en s. a. s. allmän poesi, vilken inte har något med den litterära att skaffa, en utstrålning från en byggnad, från ett stycke natur, från en melodi, från ett blad, men som ger en likartad resonans inom oss."

[C O Hultén är väl medveten om att surrealismen ursprungligen och i första hand är en litterär rörelse. Han hade läst kalendern "Karavan, Bonniers 1934–1935, redaktör Artur Lundkvist" och "Ikarus flykt" av Artur Lundkvist, Bonniers 1939.]

C O Hulténs text markerar och preciserar Imaginistgruppens/imaginistens åsikter i pluralis, precis som Svanberg ursprungligen gör i sin. Långs och Högestätts versioner är en konsthistorisk efterkonstruktion, som knappast gagnar Max Walter Svanberg.
C O Hulténs artikel talar för det gemensamma precis som Svanbergs.

Svanberg bröt med gruppen 1952 av konstnärliga skäl.
Han valde den surrealistiska riktningen, som bäst överensstämde med hans utveckling. Det är inget konstigt, att en konstnär går sin egen väg, det borde vara en självklarhet.

Han blev på nytt surrealist, sedan han upptäckts av André Breton i Paris 1953.
Att man i gruppen redan 1952 diskuterade och hade förståelse för hans vägval framgår inte av Långs historiebeskrivning.
Den uppgiften kanske saknades i den retroaktiva "Dagboken"?.

Att Svanberg deltog i Imaginistgruppens utställning på "Imaginiste Suedois, Galerie de Babylone, 38 Boulevard Raspail, C O Hultén, Kriland, Svanberg, Österlin 17 Avril – 7 mai 1953", sägs bero på "ingångna avtal", sanningen är den, att de övriga övertalade Svanberg att medverka eftersom han hade deltagit i deras tidigare utställningar.

Efter utställningen i Paris har Svanberg uppenbarligen justerat orsakerna till brytningen i sin dagbok.
Skälen är inte enbart konstnärliga.
Det finns även andra mer triviala orsaker som påverkade Svanbergs relation till de övriga i Imaginistgruppen.
Utställningen på Babylone skulle nämligen gå vidare till Florens, men galleriet ville inte visa Svanberg, eftersom man inte ställde ut surrealister. Utställningen "Tre pittore svedesi" hade vernissage 29 oktober 1953.

En annan omständighet, som också bidrog till att Svanberg blev sur, var att hans saker magasinerades på Svenska Institutet i väntan på hemtransport. Den kunde inte ske förrän imaginisternas verk återkom till Paris från Florens.
Svanberg ondgör sig över att Anders Österlin inte besvarar Svanbergs brev. Dessutom blev han irriterad över hans fraktkostnader blev högre.
Det var självförvållat, eftersom den franska tullen tog ut avgifter efter prissättningen på verken och Svanbergs var dyrare än de andras.

Omständigheterna kring imaginisternas utställning i Paris innehåller även andra mindre kända detaljer. T. ex. kunde utställningen på Babylone först öppna tre dagar innan utställningen på Denis René stängde.

C O Hultén har berättat att Svenska Institutet och C. G. Bjurström hindrade Imagisterna från att öppna sin utställning samtidigt med den svenska utställningen "L'Art Suèdois 1913–1953, Exposition d´art Suédois Cubiste, Futuriste, Constructiviste Mars– Avril 1953" på Galerie Denis René, 124 rue Boulevard la Boétie Paris, 27 mars–20 april 1953, som huvudsakligen visade svensk "konkretistisk" konst!

Rolf Söderberg skrev utställningens katalogessä. I hans "Mina konstnärsänkor och andra konstnärsminnen", Carlssons, Bjärnum 1999, erinrar sig Söderberg, s. 80–81, om Imaginstgruppens utställning på Galerie de Babylone i Paris 1953. Han skriver:
"Till dess hyllare hörde poeten Ingemar Gustafsson [Leckius], som darrande av intellektuell högspänning satt med sitt hov på Café Royal, mitt emot Flore och Deux Magots. Enligt Ingemar var detta den riktiga svenska utställningen och något annat än abstraktionens sterila likkistor."

Rolf Söderbergs beskrivning besväras av en raljant ton.
Inte så konstigt - han var delansvarig för utställningen på Galerie Denis René, och föredrog konkretistiernas konst.
De medverkande på Denis René var: Siri Derkert, Gösta Adrian–Nilsson, Otte Sköld, Viking Eggeling, [Intressant!] Otto G. Carlsund, Erik Olson, Christian Berg, Lennart Rodhe, Olle Bonnier, Arne Jones, Karl–Axel Pehrson, Olle Bærtling, Lars Rolf, Ted Dyrssen.
Alltså den konstriktning som imaginisterna opponerade emot.
Söderbergs ordval tyder i alla fall på en fientlig inställning till imaginisternas konst, som tog avstånd från konkretismen till förmån för fantasin.

Men det var tur att Svanberg deltog i utställningen på Babylone på grund av sina "ingångna avtal".
För det var då han upptäcktes av André Breton, som verkligen behövde en ny surrealist. Han fann en sådan i Svanberg.

De ursprungliga målarna bland surrealisterna hade Breton gjort sig osams med långt tidigare. Dessutom representerade Svanberg den erotiska och sexuella surrealism som Breton saknat hos de andra.
Så med Breton fick Svanberg sitt verkliga genombrott - inte som imaginist - utan som surrealist! Och det är väl i den kretsen han hör hemma.

Utförlig litteraturförteckning: se Länkar

Leif Eriksson
leif1.eriksson@telia.com