I samband med en intervju sommaren 2001 berättade redaktören för ”Konstvärlden disajn”, att professorn i immateriell rätt, Stig Strömholm, Uppsala, hade skrivit om HD:s dom i sin bok ”Rättsfall att minnas” Nordstedts 1998, i kapitlet ”Konstnärsära och affärsmoral”, s 269-277. Hans kommentarer och analys av domen baserade sig på det som publicerats i Nytt juridiskt arkiv (NJA) 1979, s 352, och Nordiskt immateriellt rättsskydd (NIR) 1979 s 385, d v s där prejudicerande domar publiceras. Prejudicerande domar finns angivna i Sveriges rikes lag. T ex under 3 § Upphovsrättslagen (UHRL) står det numera, 1979: 352 (Max Walter Svanberg), alltså en hänvisning till NJA.

Våren 1977 inleddes ett viktigt och uppmärksammat upphovsrättsmål mellan mig och konstnären Max Walter Svanberg i Malmö, föranlett av serigrafin ”Äkta max walters?”, upplaga 25 numrerade och signerade exemplar, som jag gjorde för att delta i Skånes allmänna konstförenings jurybedömda utställning ”Förvandlingar”. Bilden trycktes på reproduktioner utgivna 1967 av Svanbergs litografi ”Den röda dagens blommande kroppar” från 1955. Mitt tilltryck kommenterade och kritiserade bl a hur Svanberg lurade publiken genom att signera reproduktioner så att de förväxlades med hans s k originalgrafik. Mitt blad blev antaget tillsammans med fyra liknande idékonstverk och visades på Malmö Museum våren 1977.

Innan utställningen öppnade försökte museets chef, Ingemar Tunander, och museinämnden censurera bilden, eftersom Svanberg och hans ombud advokat Göran Luterkort hotade med rättsliga åtgärder och skadeståndskrav och tillbakadragande av en utlovad donation till Malmö museum från Svanberg om museet offentliggjorde bilden. Bilden offentliggjordes den 20 mars 1977 när utställningen öppnades. Med stöd av Upphovsrättslagen (UHRL) 2 och 3 §§ stämde Svanberg mig för intrångi hans upphovsrätt och yrkade att upplagan skulle förverkas.

Den 1 april 1977 blev jag delgiven stämningen, samma fredag signerade den franske fluxuskonstnären Robert Filliou stämningsansökan.

Den 22 juni 1977 dömde Malmö tingsrätt mig för intrång i Svanbergs upphovsrätt att betala 15.000 kronor i skadestånd, Svanberg yrkade ursprungligen 50.000 kronor, och betala hans rättegångskostnader samt att upplagan skulle förverkas. Jag överklagade domen till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Den 22 mars 1998 ogillade hovrätten Svanbergs talan. HD beviljade Svanbergs revisionsansökan. Det visar att målet bedömdes som juridiskt viktigt eftersom prejudikat saknades. Den 1 juni 1979 fastställde HD hovrättens friande dom.
Därmed skapades ett viktigt prejudikat för konstnärer.
Rättsfallet var unikt och används idag som exempel vid utbildningen av jurister.

Inte minst därför finner jag det av betydande vikt att kommentera vad Stig Strömholm har skrivit, eftersom hans uppfattning och inte minst hans anseende, som juridisk expert på upphovsrätt, har stort inflytande på den juridiska utbildningen och debatten.
Och - inte mindre viktigt - därför att jag anser att Strömholms tolkning av rättsfallet saknar respekt för HD:s dom - en respektlöshet som inte är att förvänta av en man i hans position.

Till saken hör nämligen att Strömholm, i vad han skriver i ”Konstnärsära och affärsmoral” anser att Max Walter Svanberg borde ha vunnit målet.
Det förvånar mig eftersom domskälen tydligt anger varför hovrätt och HD ogillade Svanbergs talan.

Trots att jag befanns oskyldig till intrång i Svanbergs upphovsrätt blev jag behandlad som den som slapp undan. Strömholm delar den uppfattningen. Både hovrättens och HD:s domar blev givetvis kommenterade av jurister, men också av lekmän. Bland annat av Poul Ströyer i DN och Martin Lamm i Svenska Dagbladet. Ströyer med sedvanlig humor och ironi, men Lamms teckning visade på en grov missuppfattning varför Justitia har en bindel för ögonen. Innebörden i deras teckningar var dock klar:
Den friande domen hade satt UHRL ur spel.

Strömholms kritik av HD:s dom verkar mest utgå från hans personliga konstsmak.
Det jag främst reagerar mot är hans misstro till rättssystemet, som lät sig luras av konstnären och hans medkonspiratörer. Hans formuleringar och förringande epitet t ex ”yngre konstförvant” känns inte heller bra. Det senare nedvärderar mig som konstnär.
Jag har aldrig bestridit att Svanberg var en berömd och betydande konstnär. Just den statusen gjorde min kritik mer angelägen. Ej heller begärde jag att alla skulle känna till och förstå mitt konstnärsskap. Strömholm skriver ”konstnären Max Walter Svanberg”. Konstnären i bestämd form är något helt annat än en ”yngre konstförvant” i obestämd form. En klar ringaktning som misstror min konstnärliga kompetens och mina konstnärliga avsikter.
Hur hade varit om Strömholm jämställt oss? Hade det påstådda intrånget lindrats då?
Hans beskrivning och uppfattning av mig och min konst skiljer sig inte från den som Svanberg och hans ombud Göran Luterkort använde vid tiden för rättshändelserna för att smutskasta mig och mina avsikter.

Strömholm skriver att det ”… inte är domarens sak att auktoritativt avgöra vad som egentligen är ”konst”, vad som rimligen bör krävas av ett ”verk”; än mindre skall juristen uttala sig om vad som är ”god konst” eller ett ”framstående verk”. ”Är dessa uppfattningar svårtillgängliga eller omtvistade har domstolen möjlighet, i verkligt svåra fall kanske skyldighet, att lyssna till dem som etablerat sig som auktoritiva uttolkare, utropare eller värderingsmän på ”snillenas marknad”.
Jag delar hans uppfattning.

Hurvida mitt verk var god eller dålig konst var inte föremål för prövning. Men både dålig och god konst kan utgöra en upphovsrättlig kränkning. Käranden menade att det var dålig konst. Rättare sagt ingen konst alls, bara klotter, en uppfattning som Strömholm tydligen delar.

Ingen begär heller att domstolen skall veta vad konst är.
Enligt den framlidne professorn i konstvetenskap Oscar Reutersvärd, som vittnade i hovrätten för min sak, är det endast tullverket som vet det. De har nämligen tabeller att slå i.

Det är alltså rätt att juristerna vänder sig till sakkunniga och experter, emedan de, i rättslig mening utgör, ”en såvitt möjligt objektiv allmän måttstock”, som det står i förarbetena till UHRL, vilket åberopas i de friande domarna.
Den allmänna måttstocken är en slags rättvisans förlängda arm och det enda som svaranden kan förlita sig på om de åberopade inskränkningarna, som upphovsmannen måste acceptera, underkänns av rätten.

För att vara ett intrång i upphovsrätten krävs att den objektiva allmänna måttstocken, i målet representerad av vittnena Per Bjurström, intendent på Nationalmuseum och Oscar Reutersvärd, professor i konstvetenskap vid Lunds Universitet, anser att Svanberg hade anledning att känna sig upphovsrättsligt kränkt, att mina tillägg kunde uppfattas som Svanbergs konception. NJA s 358

”Enligt Reutersvärds uppfattning är serigrafin ej kränkande för Svanbergs konstnärliga anseende eller egenart”. Det framgick tydligt vem som gjort vad. Därom rådde inget tvivel: Svanbergs namn fanns tydligt tryckt på reproduktionerna av hans litografi ”Den röda dagens blommande kroppar”. I domskälen framhålls:

”Av utredningen i målet framgår att Erikssons förfarande - att utnyttja ett välkänt konstverk som utgångspunkt och underlag för eget arbete - anknyter till en tradition inom konsten, som kommit att bli utmärkande särskilt för vissa moderna konstriktningar. Utvecklingen av sådana konstformer betager visserligen inte den ursprunglige upphovsmannens lagstadgade skydd mot kränkning enligt 3 § 2 st upphovsrättslagen. Förefintligheten av sådana strömningar inom konsten måste emellertid få ett ej oväsentligt inflytande på bedömningen av vad som enligt objektiv måttstock kan anses kränkande.”
Därmed dömde hovrätt och HD som de gjorde.
Svårare än så är det inte.

Förutom de två vittnena hade jag stöd för samma uppfattning från Grafiska Sällskapet, Svenska Konstkritikersamfundet, professorerna Sven Sandström, Peter Dahl och Ulf Linde. Dessutom medgav hovrätten efter parternas godkännande att Justiekanslern (JK) gick in som intervenient och förde Statens konstmuseers talan beträffade den del som gällde förverkande av upplagan.

Skälet till att JK försvarade museets innehav var att även deras exemplar av serigrafin riskerade att förstöras vid fällande dom.
Statens konstmuseer ansåg nämligen att serigrafin representerade en ny samtida konstform, som museet har ett uppdrag att samla och värna om.

Museets styrelse var enig i beslutet att träda in i målet i den delen. Om styrelsen och JK uppfattat mitt verk som en kränkning av Svanbergs upphovsrätt hade JK inte begärt intervention.
Dessutom hävdade kulturchefen Arne Ruth, på Expressens ledarsida, med hänsyn till målets principiella karaktär, att tryckfriheten var viktigare än upphovsrätten i vissa sammanhang.

Om mitt verk var ett nytt självständigt verk var inte föremål för prövning. Det är ett självständigt verk, men 3 § UHRL är tillämplig. Jag har inte heller hävdat att mitt verk skulle eliminera Svanbergs upphovsrätt, vilket hovrätt och HD instämde i. Med dessa fakta dömde de två rättsinstanser att intrång inte förelåg. Ett avgörande skäl att uppfatta domen som korrekt.

Brott mot UHRL faller under brottsbalken och allmänt åtal och straffas med fängelse eller dagsböter.
Det påstådda intrånget anmäls och förundersökning inleds.
Åklagare prövar sedan om det finns grund för åtal. Väcker han inte talan kan käranden själv åtala genom att förevisa intyg om enskilt åtal.

Handläggningen från Svanbergs sida innehåller ett par saker av intresse, som gjorde tvistemålet möjligt enligt min mening. När stämningen lämnades in till tingsrätten i Malmö yrkade Svanberg straffansvar enligt UHRL.
Det kan bara en åklagare göra, om man inte förevisar intyg om enskilt åtal.
Det skedde inte.

Svanberg återtog yrkandet om straffansvar och beslag 4 april 1977. Beslut att detta yrkande återtagits fattades av tingsrätten 5.4.1977.
Tingsrätten meddelade samtidigt ”då målets återstående delar är enbart av tvistemålskaraktär förordnar tingsrätten att målet för vidare handläggning skall överlämnas till tvistemålsavdelningen inom tingsrätten.” Först i kärandens återkallelse preciseras skadeståndet till 50.000 kronor.
Enligt min mening är tvistemål av lägre dignitet än brottmål, som har ett större allmänintresse.

Rättsprocesser som grundar sig på skadeståndskrav är av ekonomisk karaktär, även om det prövas med hänsyn till vad UHRL stadgar.
Att en erfaren advokat missar ett intyg om enskilt åtal kan bara bero på att han insåg riskerna att målet skulle avvisas om saken prövades av åklagare. Därför yrkade han straffansvar och kunde efter tingsrättens beslut få igång processen utan inblandning av åklagare.

I efterhand inser nog de flesta, att istället för åberopa UHRL, borde Svanberg ha stämt mig för förtal.
Att han ansåg sig förtalad framgår av hans brev till hovrätten.
Men en sådan kränkning var inte föremål för prövning, vilket framgår av domen.
Han var oklok att lita på UHRL i tron att det var det bästa sättet att vinna.

I rättsfallsreferatet , punkt 5, finns uppgiften ”Mitt på bilden står med grov skrivstil: ’max walters?’”, som Strömholm återger och inte begripit. Tingsrättens lakoniska beskrivning förvirrar.
Det är ett förstorat faksimil av Svanbergs originalsignatur.
Förstoringen och frågetecknet är några av poängerna med min metabild.
Svanberg använde sig nämligen av två slags signaturer. D v s en originalsignatur och en reproduktionssignatur.
Således ”max walters” på original och ”Max Walters” på reproduktioner.
Det var detta signaturförfarande som jag bl a kritiserade.

Först när min bild och kritik blivit känd fick allmänheten kunskap om hans olika signaturer.
Det var Svanberg själv som i ett öppet brev i Sydsvenska Dagbladet 14 mars 1977 erkände bruket.
Det visar att han förde sin publik bakom ljuset med sina olika signaturer. Det var detta grafik-geschäft jag ville avslöja både som konstnär och publik.
Det vore ju bekvämt om man kunde underteckna handlingar och grafik med olika sorters namnteckningar där den ena är mera värd än den andra.
Men vad jag förstår har det inget med upphovsrätt att göra.
Snarare bedrägeri från Svanbergs sida.

Jag har inga invändningar mot att konstnärer använder sig av olika
signaturer.
Men jag tycker det är rimligt att konstnärerna upplyser publiken om
förhållandet.
Det är också rimligt att det finns alternativa val t ex reproduktioner, för den som inte har råd med ”märkesvaran” till det högre priset, men bör då få veta att det är ett surrogat de köper.
Det var min principiella kritik.

Att det skapas stor publicitet när en av landets främsta konstnärer avslöjas som bedragare är inte konstigt.
Att min kritik skulle vara ett led i en kampanj och konspiration mot en äldre internationellt känd kollega för att själv nå berömmelse, som Strömholm hävdar, är en onödig omväg om man vet vad man sysslar med.

På sidan 276-277 i Strömholms bok delar han ut några rejäla råsopar mot de friande rättsinstanserna.
Han skriver: ”Det kan självfallet inte begäras - och kunde det allra minst under det svenska 70-talet (varför inte just då? min anm.) - att en domstol (han avser HD, min anm.), skall konstatera att en grupp konstintresserade politiska och konstpolitiska kannstöpare med svag egen skaparkraft och fantasi men med starkt kritisk inställning till mer kreativa och framgångsrika kolleger använder en lika ovanlig som sakligt inadekvat uttrycksform för att i skydd av besvärjande terminologi tillfoga dessa skada och åt sig själva vinna den publicitet för vilken deras talang inte räcker till.”

Vilka dessa kannstöpare kan tänkas vara framgår inte av texten (för det kan väl inte vara den såväl nationellt som internationellt illustra skaran: Bjurström, Reutersvärd, Sandström, Dahl, Linde [som stod mig bi i samband med rättegången] som Strömholm vill tillvita detta kannstöperi?; det tror jag knappast han kan gå i land med utan ervärdelig skam över sin blottade okunnighet).

Detta avsnitt är synnerligen anmärkningsvärt, t o m ett tecken som tyder på något som kan liknas vid ”hjärnsläpp”, för att vara skrivet av en professor i juridik. Det verkar som att han anser att kreativitet och stark skaparkraft berättigar framgångsrika kolleger att bedra sin publik.
Det blir faktiskt innebörden av vad han skriver.
Hans aggressiva framställning i detta avsnitt är rent ut sagt oförskämd. Han förringar mig och anklagar vittnena och de som dömde, hovrättsråd och justieråd, att vara delaktiga i konspirationen mot konstnären max walters? genom att de dömde som de gjorde.
Tvi vale!

Strömholm påpekar att målet rensades från de inskränkningar som anges i UHRL och som jag åberopade. T ex citaträtten.
I alla mål som prövas mot vad som stadgas i lagtext och förarbeten är det självklart att svaranden åberopar de möjliga inskränkningar och förmildrande omständigheter som finns.
Något annat vore dumt. Det är som med självdeklarationen, avdrag kan yrkas, men det är taxeringsnämnden som godkänner.
I rättssalen är det domarna som gör det.
Han tycks ha glömt det.

Strömholm menar också att ytterligare undantag kunde eliminerats om inskränkningen beträffande parodi och travesti hade klargjorts.
Han skriver ”…det hade inte varit orimligt att diskutera ’metakonsten’ och sätta den i relation till en beprövad kategori - just den som vanligen avses med 4 § 2 st upphovsrättslagen: parodi och travesti. En analys av det erikssonska förfarandet i förhållande till dessa väletablerade - av ålder fria - genrer skulle ha kunnat verka klargörande. Kunde angreppet uppfattas som parodierande? Knappast”.

Strömholm menar alltså att jag kunde fällas för intrång eftersom mitt verk inte var parodi och travesti.
Ingen instans tog ställning till detta eftersom jag aldrig åberopade detta undantag.
Och Svanberg hade knappast användning för den typen av inskränkning. Nej, saken var för honom klen redan från början.
Min serigrafi var saklig kritik.
Det ovanliga, men effektiva, var att kritiken formulerades på den kritiserades verk.


Begreppet metakonst och konceptkonst klargjordes av professor Reutersvärd.
Metakonst och konceptkonst var innan målet behandlades ett obekant begrepp i relation till UHRL, även om det sedan länge var konsthistoriskt belagt.
Numera är metakonst och konceptkonst införlivade i svensk rättspraxis. Men det är väl så rättsskipning skall ske, tillämpning och rimliga förändringar genom prejudikat.

Jag opponerar mig inte mot att rättsfall diskuteras, men att som Strömholm, blanda samman rättsfallets sakfråga med sin personliga konstuppfattning är ovederhäftigt.

Han får tycka vad han vill om olika konstformer, föredra guldsmeder framför kannstöpare. Men jag hoppas att framtidens jurister bättre begriper varför Justitia har förbundna ögon.

Ett mål som avgjorts i Högsta Domstolen har ett betydande värde för rättspraxis.
Om detta prejudikat står sig återstår att se.
Men domen blir svår att förbigå i liknande mål.


Prejudikatet har redan haft betydelse.
Chefredaktören för Göteborgs kulturmagasin PRESENS hotades av åtal för att tidskriften hade manipulerat en fotografs bild för Stiga gräsklippare till tidskriftens omslag nr 16, oktober 1998.
Jag skrev en artikel i nr 18, mars 1998 i ämnet ”Konst-Metakonst-Satir-Upphovsrätt och Tryckfrihet” s 33-36, med utgångspunkt från HDs friande dom.
Åtalet fullföljdes aldrig.
Om det berodde på min artikel vet jag inte, men fotografens juridiska ombud insåg väl svårigheterna att vinna efter att ha läst NJA.


UHRL är en viktig lag. Men är i flera stycken obsolet, både den ursprungliga och den reviderade med hänsyn till nya media och konstformer.
Förlängningen av rättskyddet till 70 år efter upphovsmannens död är mest av ekonomisk karaktär.
Intrång i den ideella rätten är icke ändrad.

Redan innan HD:s utslag, efterlyste jag den 16 maj 1979, en ”Bildfrihetsförordning” och uppmanade bl a Konstakademien att driva den frågan. Det skedde inte.

I inledningen till sin bok ”Iakttagelser vid gränsen” Uddevalla 2001, skriver Thomas von Vegesack: ”Nyligen har i Norge utarbetats ett förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag. Det märkliga med förslaget är att det är första gången som en statlig kommitté vill skydda alla yttranden, oavsett vilken form de framförs. Den föreslagna lagen skulle omfatta också film, teater och bildkonst, konstnärliga former som i vår svenska lagstiftning saknar grundlagsskydd.”
Vegesacks bok beskriver censurens historia.
Nyttig läsning!


Till grund för denna artikel ligger ett brev från mig till Stig Strömholm dagtecknat den 1 mars 2002.
Kopior för kännedom av detta brev har även sänts till:
Högsta Domstolen, Hovrätten över Skåne och Blekinge, intendent Per Bjurström, författaren Arne Ruth, redaktör Anders Fagerström, Sydsvenska Dagbladet, redaktör Owe Österman, Uppsala nya tidning, författaren Thomas von Vegesack, Akademien för de fria konsterna samt Advokatfirman Cederquist, Stockholm.

Leif Eriksson
leif1.eriksson@telia.com

© 2002 Leif Eriksson
Artikeln får citeras om källan anges