Personer: Lars Bergwall (c), David Shannon / Stockholms Universitet, Birgitta Rydell f.d. kulturborgarråd (fp), Björn Hårdstedt Sv.Kommunförb., Kjell Hultman f.d. SL-chef, Lena Hallengren ny ungdomsminister (s), ..... samt var tredje skolelever i årskurs 9 - och jag, Staffan Jacobson, - tillsammans med likasinnade.

Graffitidebatten 1999 inleddes med att Kommunförbundets ”informatör” Björn Hårdstedt gick in för sista ronden.
I SDS 14/4 krävde han att jag inte skulle få lov att yttra mig, utan alla måste tycka som han. Helst också ”med samma mun”, oklart hur.

Hårdstedt spottar ur sig perfida skrifter i rasande fart, där målarna beskrivs som Sveriges värsta kriminella och målandet som det grövsta av alla brott man överhuvudtaget kan göra sig skyldig till.
På sin hemsida varvar han besinningslösa personangrepp med långtgående konspirationsteorier.. ”Vi ska se till att inte fel åsikter framförs” är ett av hans berömda uttalanden.
Han håller mycket riktigt på att spåra ur och kommer snart att förses med ljuddämpare av sina överordnade och får sin propagandacentral avsevärt reducerad.

I min slutreplik i tidskriften Edge 5/1999 konstaterar jag med en lätt suck att ”Hårdstedt har aldrig kunnat bemöta mig i sak.” Men B.H. är just en sådan person som mycket hellre vill läxa upp andra än att lära sig själv det allra minsta lilla om ämnet. Resultatet blir förstås därefter; total katastrof.

Lars Bergwall (c), som tidigare mest gjort sig känd för sin hjärtlöshet mot samhällets svagaste, socialförvaltningens kunder, tar ledningen över graffitihanteringen i Lund och därmed över den kommande katastrofen.
Kostnaderna för kampanjen ökar och som motreaktion ökar naturligtvis också den illegala graffitin.

En broschyr (10 000 exemplar i lyxutförande) skickas ut till Lunds alla hushåll med barn födda 1984-1988 där man staplar missuppfattningar, fördomar och osanningar på varandra i en grotesk röra som närmast för tankarna till den famösa medeltida ”Häxhammaren” för att komma åt vedersakarna.

Protesterna mot denna kampanj kom att pågå till året därpå och en bit in på det nästa.
Mellan 1 och 5 miljoner kronor pumpas nu in årligen i den på förhand dömda nolltoleransen i Lund. Alla klassiska misstag upprepas från liknande kampanjer på annat håll eftersom man noga undvikit att läsa in sig på ämnesområdet.
Men beslut är beslut och politikernas prestige får uppenbarligen kosta vad som helst; ibland finns det tydligen pengar. Att placeras på fel ställe förstås.

Samtidigt drar man ner på oviktigheter som anslagen för den sociala verksamheten, ungdomsverksamheten och kulturen.

1999 når graffitihysterin sitt klimax enligt känd modell från liknande fall av ”moralisk panik” som sociologen Cohen formulerar det.
Att man inte behärskar sakfrågan har ingen betydelse ity att makten alltid har rätt; det är bara att ånga på tills ingen längre vågar säga emot tycks man resonera.


Nationellt kallade Justitiedepartementet till ”Hearing om Klotter” på Rosenbad 26/10 1999, där bland annat Hultman&Hårdstedts (betr. Hultman: se forts.) lagförslag om fördubbling av straffet för illegal graffiti diskuterades.
Jag kontrade med ett öppet brev till landets kommuner.
Kriminologiska Institutionen vid Stockholms universitet avslöjar i ett av sina forskningsarbeten att en av tre ungdomar i åk 9 målat graffiti ”Det visar på hur oerhört omfattande graffiti är i samhället.” säger Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi i SvD 16/8 1999. Om alla dessa ungdomar skall sitta var sitt år i fängelse lär det bli tomt på skolbänkarna, mycket tomt.


En rapport från samma institution utarbetades senare av David Shannon.

SL (Stockholms Länstrafik) satsade därför stort på att sponsra denna undersökning - som enligt SL:s uttalade förhoppningar borde visa att ”graffitimålare är allmänkriminella”!
Man trodde sig kunna ”beställa rätt sorts” forskningsresultat!
Resultatet blev en besvikelse för SL.
Forskarsamhället lät sig inte påverkas så lättvindigt utifrån.

Här var det en seriös forskare som tog sig an uppgiften.
Även om Shannons arbete (som till stor del består av statistiska tabeller) inte är lättolkat, blir slutsatsen dock att något enkelt samband mellan graffiti och allmänkriminalitet inte existerar - vilket ju annars anses vara en vanlig uppfattning.
Däremot finns det i materialet enskilda individer som begått också andra brott, något som jag påpekat redan 1996 i ”Den Spraymålade Bilden”
(s. 72).
Men några generaliseringar tillåter alltså inte studien; inte heller säger den mycket om den stora grupp graffitimålare som inte alls förekommer i t.ex. brottsregistret eller i offentliga myndigheters handlingar.

1999 kom också Bella Franks reportagescoop i Arbetaren nr 6/1999 om hur Norrköping som landets enda kommun lyckats lösa graffitifrågan.
Med lagliga väggar i Kolhamnen, graffitiskolan Canslit och utställningsverksamhet, med dialog och förnuftiga kommunpolitiker - som Håkan Karlsson - har Norrköping blivit tagsfritt.
Men Stockholm biter sig ännu fast i nolltoleransen. Ett senare Arbetaren- reportage skildrar hur Falck Security’s personal klädda i rånarhuvor (!) jagar graffitimålare på SL:s spårområde.
Sist detta år utkommer Malcolm Jacobsons lovordade fotobok ”Dom kallar oss klottrare” (se länkar).


Under år 2000 börjar nolltoleransens sönderfall.
Resultaten har helt uteblivit, all forskning talar emot den och opinionen håller nu på att svänga.
”Fiasko för nolltolerans mot klotter” skriver SDS om Lund 13/2 2001.
I april lämnar Vänsterpartiet i Lund in en motion för graffitiskola, lagliga väggar och utställningar med rubriken ”Nytt spår i graffitifrågan.”
(Den siste politiskt aktive nolltoleransaren i Lund, Lars Bergwall (c), avpolletteras av väljarna vid kommunalvalet 2002.)

De förutsägelser jag gjorde i SDS 1998 om en graffitiskola i Lund visar sig nu vara riktiga: den centrala fritidsinstitutionen Hemgården startar med myndigheternas välsignelse en graffitiskoleverksamhet med en laglig vägg; en verksamhet som visar sig fungera utmärkt. Smålands Nations (rudimentära) lagliga vägg har överlevt hela perioden och utställningsverksamhet har utlovats av Lunds Konsthall.


I Stockholm hade man tänkt öppna en graffitikonstutställning med rubriken ”Sthlm Underground” våren 2002.
Kulturborgarrådet Birgitta Rydell (fp) som avskyr konst hon själv inte förstår (”förstår” hon någon?) rycker ut och stänger utställningen.
Framför sig skjuter hon en brandkapten(?!), som får yttra att ”detta är inte konst utan bara klotter och kladd!”
Bakom sig har hon den omöjliga kommunala nolltoleranspolicyn - och i kulisserna teaterviskar Björn Hårdstedt och Kjell Hultman.
Rydell missbedömer läget och glömmer bort att också den konstnärliga yttrandefriheten är grundlagsskyddad.
Dessutom visar det sig att uppsägningen är olaglig eftersom utställarna har ett undertecknat kontrakt med staden.

Rydell får alltså slå till reträtt, utställningen kan öppna igen och en animerad pressdebatt utbryter, där allmänhetens förtroende för den förda graffitipolitiken verkligen körs i botten.
Utställningens curator Anna Ekholm står på sig, och besöksfrekvensen blir rekordartat hög, liksom försäljningen.
Rydell får svidande kritik.
Som en taktisk avledare beställer hon en ”klotterkommission”.


Samtidigt - i Brügge, Belgien: Den lilla kulturstaden Brügge - där bröderna van Eyk på 1400-talet bidrog till oljemåleriets genombrott - skulle förbereda sig för att bli kulturhuvudstad.
En viktig uppgift i det sammanhanget blev att rensa upp i djungeln av ”tags” på stadens gator och torg.
Sedan man inhämtat nödvändig bakgrundsinformation (Observera handlingsmönstret här!) lanserade man sin graffitipolitik i form av lagliga väggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet.

Resultatet lät inte vänta på sig: Brügge fick EU-priset ”European Crime Prevention Award” för bästa resultat på området. Ett tagsfritt Brügge med massor av vackra lagliga ”pieces” kunde man sedan inviga sitt kulturår - i harmoni med både ungdomsbefolkningen och allmänheten.


I Sverige, i Stockholm, i november 2001 kommer så den slutgiltiga bekräftelsen på att en era gått i graven då nolltoleransens verkliga varböld spricker och dess dittils dolda unkenhet kommer idagen. Händelsen ger eko över hela landet: korruptionsskandalen på SL.

Några presskommentarer:
DN och andra tidningar berättar den 7 och 8/11 2001 att SL:s chef för trygghetsfrågor polisanmälts och avskedats med omedelbar verkan, bl.a. misstänkt för ekonomiska oegentligheter.
Därtill: att samme man, vilken alltså är Kjell Hultman, i mitten av 80-talet, då beryktad Södermalmspolis, dömdes till sex månaders fängelse för myndighetsmissbruk, olaga frihetsberövande och falsk tillvitelse.
1990 fick han på något sätt, oklart hur, anställning på SL där han sedan 1999 arbetat med graffitibekämpning, kontrakt och upphandlingar.

I synnerhet sysslade han dock med sin egen skapelse "Falkarna", en stormstyrka av handplockade väktare med uppgift att spåra och jaga allt och alla som luktade sprayfärg.
Kjell Hultman utkämpade en personlig och oförsonlig vendetta mot graffiti- och hiphop-kulturen där han själv såg sig som högste general med mer eller mindre obegränsade befogenheter.

När man begrundar denna närmast ofattbara skandal finns det all anledning att också ifrågasätta den policy Hultman genom sina nätverk intensivt har infiltrerat svenska kommuner och myndigheter med.
Många mer eller mindre uppsatta personer har genom åren låtit sig duperas.
I dokumentet "Gemensam strategi mot klotter" som undertecknades på Stadshuset i Stockholm 1997 finns Hultmans namn med.

Detta dokument blev sedan startskottet för klappjakten på graffitimålare och hiphopare i Stockholm, en klappjakt som började med trakasserier av Kulturhusets ungdomsverksamhet och, för inte allt för länge sedan, kulminerade i det f.d. kulturborgarrådets stängning av galleriutställningen ”Sthlm Underground”.

Väl fungerande ungdomsaktiviteter utplånades, lagliga väggar togs bort, gallerister och journalister hotades och till graffitin välvilligt inställda tidskrifter skulle förbjudas utkomma.
Hultman gjorde givetvis ingen skillnad på bra eller dåligt, med tillstånd eller utan; allt som det minsta påminde om graffiti skulle utrotas, och ändamålet fick bokstavligen helga medlen.
Under ett helt decennium lade sig nolltoleransen som en grå, våt hästfilt över all debatt.

Det just nu aktuella lagförslaget om fördubbling av strafftiden för graffiti emanerar också det ursprungligen från Hultman och hans närmaste vapendragare - något som ger ett bisarrt intryck i ljuset av vad som senare framkommit om Hultmans egna oegentligheter.

Det var inte bara en stor och mångskiftande ungdomskultur som brännmärktes. Samtidigt drabbades också bildkonstnärer, bildlärare, fritidsledare och forskare med minsta intresse för graffiti av denna hetskampanj - i något fall också i praktiken av yrkesförbud.

Om graffiti under 80-talets början endast orsakat ett småleende eller en axelryckning, hade opinionen under 90-talets sista år långsamt men ändå systematiskt piskats upp till hysteriska proportioner.
Att en enda person (Hultman) kunnat förorsaka all denna skada förefaller svårbegripligt och i själva verket faller ansvaret tungt också på alla han samverkade med i graffitifrågan - från Svenska Kommunförbundet och uppåt i hierarkin.


Men allt detta kan nu äntligen få ett slut.
Den historiska möjligheten finns att rensa upp i den osmakliga Stockholmsaffären genom att på ett genomgripande sätt ompröva den förda politiken, såväl internt inom SL som i kommunen och samhället i övrigt.
En genomgång av Hultman-epokens nolltolerans visar nämligen att den inte alls har minskat klottret ("inom två år är det borta" utlovades 1997!) - nolltoleransen har snarast haft motsatt verkan.
Som en direkt motreaktion på de överdrivna kampanjerna har den illegala graffitin istället ökat okontrollerat år från år - i framförallt just de kommuner som följt Hultmans recept.

Endast de kommuner som varit självständiga och modiga nog att motstå
dessa påtryckningar har visat positiva resultat: här måste Norrköpings kommun klart framhållas.
Med lagliga väggar, graffitiskolor och utställningsverksamhet har man där visat hur graffitikulturen kan samverka fredligt med det omgivande samhället.
Om graffitikulturen ges aktiva möjligheter att skapa istället för att skada dvs. om den ges lagliga alternativ blir den positiv. ”European Crimes Prevention Award”-vinnaren Brügge i Belgien som förut nämnts visar på ett sådant resultat; där har man till och med positiva erfarenheter av lagliga tågmålningar!
En del av opinionsarbetet har förstås fått inriktas på att lära allmänheten förstå, läsa och uppskatta graffitikonsten; men sedan har frustrationerna och motsättningarna i stort sätt också försvunnit.

Att dessa och liknande metoder inte tillåtits komma till användning i stor skala på riksnivå i Sverige har med säkerhet orsakat samhället en avsevärd ekonomisk förlust i form av ökad skadegörelse och ökade saneringskostnader. Och därtill ett avsevärt personligt lidande genom en framprovocerad kriminalisering av i övrigt skötsamma ungdomar i den mycket stora grupp (en av tre elever i åk 9) som det här är fråga om.

Kunskapen om att graffiti i första hand är ett kulturellt och konstnärligt uttryck (och därmed väsentligt skiljer sig från allt annat med illegal etikett) har dock, hos såväl intresserade i allmänhet som hos maktutövande politiker, sakta men säkert sökt sig upp mot den förklarande ytan.


Det hade förvisso gått snabbare utan höken Hultman och hans Falkar. Och det kommer att ta lång tid att reparera den skada som uppstått, både socialt, kulturellt och ekonomiskt, genom att samhället så hårt kom att knyta upp sig till en enda metod, tillika den som fungerade sämst.
Ju förr vi går till botten med graffitifrågan - och denna gång förhoppningsvis med öppet sinne och vetenskapliga metoder - desto förr kan en varaktig lösning uppnås.
Där stöder jag uppropet på DN:s Kultursida 8/11 2001 om en oberoende utredningskommission av Stockholms Länstrafiks policy och dess självpåtagna roll som politisk opinionsbildare.

Ger man ungdomarna konstruktiva möjligheter för sin konstutövning kan man också kräva social hänsyn tillbaka.
Och med mer forskning, inte bara kriminologisk utan också humanistisk, kan folkbildningsuppdraget att vidga receptionshorisonten hos såväl de stryrande som hos allmänheten påbörjas.
Kunskapsunderskottet kan åtgärdas, de kostnadseffektiva metoderna kan utvecklas. I ett sådant nödvändigt restaureringsarbete kan jag tänka mig att ställa mina kunskaper till förfogande. - Tro mig, det kommer att behövas, var mitt uttalande i frågan till Norrköpings Tidningar 14/11 2002.


Slutligen en presskommentar: Det f.d. kulturborgarrådet Birgitta Rydell beslutade alltså före sin hastiga sorti ur politiken att tillsätta en kommission med syfte att legitimera nolltoleransen mot graffiti. Vilken i sin tur motiverade hennes omskrivna konstcensurskandal.
Resultatet som redovisades i DN 16/11 2002 innehåller inga nya uppgifter.

Det som är nytt är istället tolkningen: den förda politiken är korrekt skött och mycket bra och behöver därför mycket mer pengar!
Att klottret ökat okontrollerat under hela nolltoleransperioden nämns inte med ett ord.
Det rör sig alltså om ett politiskt beställningsarbete utan något som helst vare sig praktiskt eller vetenskapligt värde.


Rapporten "Stockholmsungdomar som klottrar” bör snarast förpassas till papperskorgen tillsammans med det förut nämnda policydokumentet från 1997 - undertecknat också av den nu avskedade och polisanmälde f.d. SL-chefen.
Tillsätt sedan en oberoende kommission om SL:s roll i katastrofpolitiken gentemot graffitikonsten. Och granska nolltoleransarnas bakgrund - det verkar finnas många verkligt goda skäl till detta!

Från februari 1997, då det famösa policydokumentet om nolltolerans undertecknades på Stadshuset i Stockholm och under fem år framåt dominerades debatten av en mycket liten och mycket aggressiv antigraffitilobby med egna ekonomiska intressen i denna verksamhet.



De första åren debatterade jag i hård motvind men jag fick senare, särskilt efter Rydellskandalen 2002, benäget bistånd av många andra och oberoende opinionsbildare.
God hjälp hade vi i detta av nolltoleransarnas egen inkompetens; framförallt underskattade de sina motståndares (dvs.våra) kunskaper, men de överskattade också grovt sin egen förmåga att dölja sina i grunden djupt sjaskiga motiv.
Och så - i november 2002 (Hultman hade då redan fallit på eget grepp) - slogs den sista spiken hårt i nolltoleransens kista av handhavare från oväntat håll:


I DN 22 november 2002 säger regeringens ungdomsminister Lena Hallengren i en riksdagsinterpellation att ”batongpolitik och förbud är inte bra”.
Och tillägger att - vilket markerar en helt ny linje från de kommunala/centrala samhällsinstitutionerna - ”Det är angeläget att stödja konstformen graffiti.”

Någonting hände. Väggarna i maktens korridorer hörde ett nytt språk talas. Opinionen hade äntligen vänt!

Det har varit ett hårt arbete. Men otacksamt var det inte.
Fem år efter nolltoleransens införande, hundratals artiklar, telefonsamtal, mail, konferenser och möten senare, är det bara att konstatera: det lönar sig att göra motstånd, det lönar sig att stå på sig när man har rätt.
Och kampen mot nolltoleransen ledde uppenbarligen till slut till seger, inte bara för konsten utan också för förnuftet.


Förhoppningsvis kan vi nu gå vidare med konceptet graffitiskolor, lagliga väggar och utställningsverksamhet över hela landet till fromma för alla inblandade - inkluderande den k-märkta arkitekturen, kulturarbetare, konstinstitutioner, vanligt folk och politiker.

Och till fromma inte minst för graffitikonsten, en av vår tids mest socialt intressanta och dynamiskt vitala konströrelser.
Just nu manifesterar den sig i Kulturolympiadens ”Chromopolis” i Grekland och i Sveriges Konstföreningars vandringsutställning ”Vem är rädd för gul och blå?” av Ruskig & Ångest.

Ett banbrytande kriminologiskt arbete av den norska forskaren Cecilie Høigård, ”Gategallerier”, Pax Forlag A/S, Oslo 2002, som nyligen utkom, är ett högst kvalificerat och grundligt verk med intervjuer, briljanta färgfoton, eget statistiskt material och strukturkritiska resonemang på 512 sidor kan här också inta en framskjuten plats.


Allt sådant är givetvis viktigt för vårt nuvarande och framtida förhållningssätt till graffiti; ett förhållningssätt som lika självfallet som i alla andra holistiska sammanhang måste vara grundat på såväl en klar kunskap som en betryggande insikt.
Då detta nu äntligen synes vara tillfinnandes kan man därför också hysa den uttalade förhoppningen att nolltoleransens tid för graffitikonsten i Sverige för all tid är förbi - och att en ny epok, åtminstone i detta avseende, kan ta sin början.

Två bilder av den 33 årige Codeak, bördig från Kina men hemmahörande i Tyskland.
Codeak´s bilder är hämtade ur katalogen till CHROMOPOLIS, den stora Kulturolympiaden som pågår under tiden 2002-2004 i tio olika städer runt om i Grekland.
Som artikelavslutning vill jag med denna utvidgade bildtext vidarebefordra den grekiske kulturminsterns inledning i CHROMOPOLIS-katalogen - med en modest förhoppning om att den kanske kan fungera som inspiration från en minister till en annan (att låta sig inspireras är ingen obetydlig tillgång) - :

”Note by EVANGELOS VENIZELOS,
GREEK MINISTER of CULTURE

It is not often that art forms that have begun in the margins, in the so-called alternative cultural milieu, find their way into the estblished art world and create a niche for themselves.

Graffiti is one such case, but more that it is an art that is intensely communicative. Though it is intended for all citizens, it chiefly appeals to younger generations, for it has the capacity of transforming the public from passive recipients into active agents of culture and art creattors by maximising an easy-to-grasp visual language which already imbues contemporary city environments.

The Culural Olympiad is showcasing this art form with the aim of ”teaching” young people the right way to use this different technique, and suggesting a creative outlet that is both new and revolutionary. In addition, the Cultural Olympiad aspires to offer young people an oppertunity to discover that by combining classic painting with graffiti techniques, the result may be remarkable works of art, accessible to a wide public.

This message will travel to ten towns and cities across Greece which will host the event. The artworks produced through Chromopolis will become part of the cultural heritage left by the Cultural Olympiad to the citizens of each city.

I invite you to revel in the feast of colour that is Chromopolis and enjoy all the parallel events.”

© 2003 Staffan Jacobson
Artikeln får citeras om källan anges.