HÄXHAMMAREN: lat. Malleus maleficarum, en ”handbok” i hur man avslöjar, överbevisar och dömmer häxor, författad 1487 av inkvisatorerna Henricus Institoris (eg. Heinrich Krämer, f. ca 1430, d. 1505) och Jakob Sprenger (f. 1436 eller 1438, d. tidigast 1495).
Häxhammaren var en kommentar till och utläggning av innehållet i påven Innocentius VIII:s bulla i samma ämne (”Summis desiderantes affectibus”) 1484. Den blev med ett trettiotal upplagor t.o.m. 1660-talet en av de oftast omtryckta böckerna under boktryckarkonstens första århundraden. Författarnas uppfattning att kvinnor är mest benägna för trolldom och djävulskult bidrog starkt till häxprocessernas fokusering på detta kön.
De stora epidemiska häxprocesserna tog sin början under 1400-talet i Sydeuropas alpregioner med anklagelser om djävulsförbund och häxsabbat (orgiastisk djävulsdyrkan). De följdes av hundratals avrättningar, ofta genom att delinkventerna brändes levande på bål - häxbål,
Häxhammarens idéer och metoder övertogs i stor utsträckning av protestantismen. Häx- och trolldomsrannsakningar kom under 1600-talet även att beröra stora delar av Sverige där de blossade upp på nytt ännu vid mitten av 1700-talet.
Häxhammaren finns i tysk översättning från 1906, senast omtryckt 1987.