Ur det sociala och kulturella sammanhang som alla människor är en del av är den enskilde urskiljbar endast i den kontext där nya och nödvändiga problem söker sin lösning.
Genom att den enskilde urskiljer problemen och söker och finner dess lösningar urskiljer den också sig själv och sin verksamhet, sin funktion och position i sammanhanget.
Möjligheten att hantera det unika som då uppstår skapar genom sin egen nödvändighet personligheter ur ett ytterligt fåtal av de i övrigt odeciderade människor som denna verksamhet ytterst har att kommunicera med.

Oavsett i vilka sammanhang och inom vilka områden dessa utpräglade personligheter framträder gör de det ofta med påtagligt artisteri - de stora artisterna ofta sensationellt vid sina genombrott, inte sällan enkelt, men framför allt genom oväntade och grandiosa handlingar som vida överglänser det trista och till synes omöjliga i den komplexa situation som är händelsernas scen.

Här träder artisterna fram, skär igenom de bepansrade omöjligheterna, gör det grå töcknets motstånd synligt - och sig själva synliga - och flyttar fram positionerna genom att i problematiseringens form tydliggöra vad som krävs för att bemästra de aktuella företeelserna.
Initialt sker sådant sällan till prisvärdhet i popularitet; det är ett ensamt företag.

Emellertid hör inte lojhet, oengagemang eller trötthet till den arsenal som är användbar för framgång i detta företag - tvärt om.
Stort kunnade, blixtrande snabbhet, genialt avläsande av situationen och väl övervägt handlande hör däremot till.

Genom medvetna och skickliga operationer - mot ett motstånd av högre eller lägre grad av tröghet - förs artistens verksamhet till framgång:

De problem som artisten identifierar och gör till sina synliggörs och omformuleras till lösningar som vinner anklang, och när dessa ytterst i processen uppenbaras, faller förklaringens ljus över vad som tidigare varit oidentifierat eller dunkelt; i detta ljus reflekteras och förgylls också artistens tydliggörande verksamhet - det är den framstående och glänsande artistens framgång det här är fråga om.

Artister förekommer inom praktiskt taget alla områden. Även bland konstnärer förekommer det understundom artister.


Artist i non-plus-ultra-mening är givetvis inte den flacka och sviktande enmansklick, vilken den som kallas konstnär tyvärr ofta är, som klistrar en svans av häpna och devota adoratörer till sin person och vinner framgång bland en kritiklös allmänhet och en aningslös konstkritik. Denne konstnär hörs vida ikring och för sig fram som vore den en väldig hord - och får omgivningen att jubla åt sitt clowneri. Artist? - nej! Konstnär? - möjligen - i så fall i dess mest ytliga bemärkelse - som produkttillverkare i underhållningsbranschen.

Ett sådant månsing-artat nasande - på till synes konstens område - kan för den okunnige föra till att det stödjer uppfattningen att ”alla kan njuta av konst”, ”det är vackert”, ”jag tycker om det och därför kan det väl vara konst för mig”, ”det är roligt, det tycker jag om, det är inte så allvarligt”, ”det är bra gjort”, ”det liknar”, ”jag förstår inte vad det föreställer eller vad det skall vara bra till men det är värdefullt för det är gjort av en´erkänd konstnär´”!
Ting tillverkade av en Homo Ludens/av en lekande människa? - för en okunnig människa! Om dessa ting betecknas som konst och därtill konst av en artist är det i sanning fråga om bedrägligt beteende!

Genom att utnyttja okunnigheten hos många - en okunnighet som man därför också, som det verkar, gladeligen anser sig kunna permanenta - söker man på ett tankemässigt vårdslöst sätt befästa och stärka sin egen och andras brist på insikt om konstens social funktion genom att förfäkta idén att konstens verkliga frihet-som-uttryck är - lek!

Hävdar man detta tyder det på en torftig och oreflekterad grundsyn som är både häpnadsväckande och beklaglig i sin brist på djup.
(Intet av detta borde egentligen behöva nämnas här om det inte vore för dess blotta förekomst och för att dess därav följande antagonistiska underton skapar onödiga problem för konstens verkliga funktion.)


Artisteri och lek är inte ekvivalenter.

Det verkliga artisteriets genialitet förutsätter ett långvarigt tränat kunnande, ett vägande och mätande av det historiska tankegodset och inte minst, att med dessa nödvändigheter som bas transformera detta vetande och kunnande till uppenbarande meningar om nutid och framtid genom handling - genom den formulerade enkelheten - det är artisteri.

Lek är därför en farlig och bedräglig metafor för det omisskännliga artisteriet.
Idén saknar därtill per definition varje som helst kontakt med det nödvändiga intellektuella kunskapsbärandet - och - viktigast i detta avseende - den har definitivt ingenting att göra med konstens verkliga funktion sådan den historiskt och idémässigt kommit att gestalta sig över tiden efter 1800- och 1900-talen.

Nytänkandet efter världskrigen, otaliga regionala och andra (följd-) krig, en krackelerande tilltro till konventionella politiska och religiösa dogmer - och framför allt genom den snabba, såväl övergripande som personliga och internationaliserande, elektroniska kommunikationen under sista delen av 1900-talet har ändrat på de flesta normer som tidigare rådde.

Därför krävs det under 2000-talet en helt annan språkdräkt än den som tidigare var aktuell vad gäller såväl politik och religion som konst och litteratur - nota bene - om dess tilltal skall vara relevant.

Artisteriet inom alla områden - också inom konstens - måste kontinuerligt förnya sig; artisten har att ständigt nå nya - och personligen alltmer svåruppnådda - höjder för tydliggörandet av sin sak och därmed sin position.

Att skapa konstfärdiga produkter genom mer eller mindre tillfällig lek eller att tillverka mer eller mindre blankpolerade dekorationer vars avsikt uteslutande är att vara åtråvärda ”ting-att-äga” som t.ex. inrednings- och utsmycknings-detaljer kan ha betydande drag av artisteri över sig - men denna konstfärdighet har därför, givetvis, ingenting att göra med det artisteri som konstituerar den aktiva funktion som inbegrips i begreppet konst.


Konst är uttryck i sin tid för att öka seendet och skärpa tänkandet.
Detta sker i problematiserandets form - det är dess särmärke.
Konsten har därför att alltid söka nya former och nya vägar i det intellektuella sammanhanget i vilket den är en särdeles viktig del.


Om vad som utgör underlag för konstens funktion i en vidare mening avhandlas i Rooke Time under rubriken Mycroft.

© 2002 Bengt Rooke och Rooke Time.
Artikeln får citeras om källan anges.